Trots att trombonerna fick stanna hemma, så var det långt ifrån en trombonefri zon i Staffans kyrka. Vi har nämligen varit och lyssnat på en tromboneensemble från Musikhögskolan i Hannover. Deras lärare och dirigent är bördig från Gävle, Jonas Bylund. Så det var elva elever, alla med trombone och så en till i det inledande stycket, då även Jonas spelade. Jag hade inte tänkt att det skulle bli en trombonekonsertrecension ikväll. Hade egentligen inte bestämt mig för att gå, förrän precis innan det var dags att ge sig iväg in till stan. Ville känna av dagsformen lite. Som sagt, tidig morgon och varierande dagsinnehåll. Jag är glad att jag gick. Ångrar mig inte alls.
Det var mycket folk i kyrkan. Det märktes redan utanför. Det var trångt om parkeringsplatser. Jag har upplevt Staffans kyrka som lite mörk och kulen, men den känslan hade jag inte alls ikväll. Den kändes ljus och varm. Det var kanske för att jag hade plockat av mig teckenspråkstolksglasögonen och nu såg kyrkan med mina fritidsglasögon. Så kan det vara. Den är inte den bästa kyrkan att tolka i. Av många anledningar. Det behöver vi inte gå in på nu. Jag var ju faktiskt där privat och inte som representant för kyrkans teckenspråkliga verksamhet i Uppsala stift.
Konserten inleddes med att några av trombonisterna spelade från läktaren. Resten av gruppen placerade ut sig längst väggarna i kyrkorummet och det blev en spännande effekt. Allt som sticker ut och som inte är förväntat är på något sätt spännande redan från början. Intressant att få höra ett stycke av en kvinnlig kompositör som levde mellan 1098 och 1179. Hildegaard von Bingen. Orden häftigt och coolt räcker inte riktigt till. Jag svävade tillbaka i mina historiastudier och såg den ena läroboken efter den andra segla förbi. Tidsspannet då Hildegaard levde är intressant, inte minst ur kvinnohistorisk synpunkt.
Det blev en mycket blandad musikupplevelse. Allt från G.F Händels Fyrverkerimusik till 5 Danser av Susato, som levde på 15oo-talet. För min del blev det bestående minnet av kvällen den enda sången. En av killarna sjöng "Falling in love with you" och det gick nästan att höra suckarna i kyrkan vid sluttonen. Det numret hade passat i vilken kärleksfilm som helst. Jag var såld och skulle ha gett hur mycket som helst för att få höra det igen. Den killen kunde både spela trombone och sjunga. Vi kan kalla den smörsång, men det fungerade i alla fall på mig och jag föll. Tittade ömt på Mr T och hans blick mötte min. Texten stod i ögonen.
Tidigare idag var jag på veckomässan. En fin sådan. Temat var relationer och resonemanget som prästen, tillika min chef, höll var baserat på historien om Lasarus. Han hade varit sjuk en tid och så dog han. När Jesus kom på besök till deras by, så hade Lasarus varit död i fyra dagar och luktade redan som det står i Bibeln. Jag utvecklar i bloggen mina egna tankar om berättelsen om Lasarus. Vi kan översätta det i dagens kyrkliga vokabulär och säga att Jesus gjorde ett sorgehusbesök. Vad möter han? Självklart människor i sorg. Speciellt Lasarus två systrar, Marta och Maria. Deras bror har dött. Det är nog inte möjligt att räkna deras tårar. Jesus kunde ha gjort som så många av oss gör idag. Skicka en bukett blommor med blomsterbud, så att vi inte behöver konfronteras med sorgens ansikte. Jesus gjorde inte det. Han gick till byn Betania och många människor var samlade där.
Så gör Jesus något som måste ha fått människorna att häpna. Idag närmar vi oss det årliga firandet av Halloween och den ena skräckfilmen efter den andra avlöser TVtablån. Händelsen när Jesus ropar på Lasarus utanför graven måste ha varit dåtidens värsta skräckdrama. Utan utklädningskostymer, godisspindlar och spöklyktor. Ut ur graven kommer nämligen Lasarus. Är det verkligen han? Svårt att svara på. Bindlarna täcker hans ansikte och hela hans kropp är inlindad av begravningssvepningen. Kan du tänka dig synen? Ser du några ansiktsuttryck. Det kan ju egentligen bara vara Jesus själv som behöll lugnet. Han som visste var kraften kom ifrån och som visste i vilken makt han kunde gå.
Det är inte bara Halloween som vi kommer att fira i helgen. Det är också Alla helgons dag. Då vi minns de som har stått oss nära och som inte finns med oss längre. Vi tänder ljus på gravarna eller i något minneslund. Vi går kanske till kyrkan för en stund av eftertanke och ljuständning. Ett ämne i våra tankar är säkert döden. Den som kom emellan. Oss och livet. Ibland när jag går in i en kyrka och befinner mig i vapenhuset, så kan jag känna att det kan få vara som en symbol för döden.
Nu går jag kanske för fort fram. Vet alla vad ett vapenhus är? Det kan liknas vid en stor hall innan vi kommer in i själva kyrkorummet. Namnet kommer sig av att det var den plats där alla fick lägga av sig sina vapen. Pistol, gevär, dolk, svärd. Dessa fick inte tas med in i kyrkan. Så ser jag på mig själv och dödsögonblicket också. Som att komma in i ett vapenhus där jag får lägga av mig alla mina vapen. Allt mitt försvar.
Du behöver inte kasta dig på telefonen och akutringa till Polisens tipsarnummer. Jag pratar inte om skjutvapen, utan på alla andra försvarsmekanismer som jag har samlat på mig under hela min levnad. Då förstår du säkert att det kan bli en ordentlig hög som måste läggas av i det himmelska vapenhuset. Helt plötsligt slår det mig hur stort det himmelska vapenhuset måste vara. Jag har bara varit fokuserad på porten och själva himmelsvåningen, men nu fick jag ett annat perspektiv. Det kommer ju säkert fler än jag dit som måste lägga av sig hela livsrustningen. Sådant skräp som inte vår Herre kommer att vilja att vi drar in i himlen. Sådant som inte har något bestående värde inför Guds tron.
Så i berättelsen om Lasarus, så kan jag tänka mig att han var avväpnad när han mötte Jesus vid det här tillfället. Endast iförd enkel liksvepning och säkert med lite lukt kvar av liktillståndet. Inte så vi kanske önskar känna oss, när vi första gången på mycket länge möter någon som vi tycker om eller har längtat efter att fått träffa. Ändå är det just här som Jesus möter Lasarus och ger honom livet tillbaka. Inte ett ord om att gå och ta en dusch och red ut ditt toviga hår. Få på dig en vettig klädsel och spring inte omkring i de där trasorna. Vi kan utläsa mycket av den här texten. Jesus har inte våra utseendefixerade glasögon på sig. Han ser rakt in i oss och då är det kanske på tiden att redan nu avväpna oss så fort det går. Med tanke på att jag är lite orolig för hur trångt det kommer att vara i himmelens vapenhus annars. Snubbla inte på avund, svartsjuka, snålhet, elakhet och annat elände. På återseende med ett leende!
PS. Idag på morgonen var jag hos doktorn. En trevlig herre som faktiskt var intresserad av att hjälpa sin patient. Det fanns något Jesuslikt över honom. Han hade ett sådant bemötande som fick mig att tro att han hade lämnat av sig mycket i sjukhusets vapenhus också. Det blev inte alls ett sådant möte som jag faktiskt hade oroat mig för. Helt otroligt, men jag gick glad därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar