Så synd!

Glöm klockan. Det har jag gjort och lägger därför upp en blogg tjugo minuter före midnatt. Jag vet att jag kommer att skälla på mig själv imorgon bitti. Det problemet får jag ta då. Måste bara få ösa ur min glädjekälla, linedance. Jag har varit på ett träningspass ikväll. Nästa vecka är jag i Stockholm och kan inte gå. Det är jag ledsen för redan. Ikväll, timmarna före dansen, så kändes det som om kroppen inte ville. Egentligen inte huvudet heller. Om jag visste att jag skulle ha tendens till att vara lat, så skulle jag kunnat ha misstänkt att latmasken kommit krypande. Så var inte fallet, i alla fall inte denna gång. Genuin svensk trötthet. Om det är mörkret, hösten, anhopning av jobb och andra aktiviteter som gjort gemensam sak mot mig vet jag inte. Jag vet att jag var rejält trött. Till och med så att jag började fundera i de helt oväntade banorna. Jag struntar i dansen ikväll.

Jag är envis. Så till den milda grad. Det visste du kanske inte om mig. Det är därför som jag är där jag är idag. Den har burit över mycket. Inte tagit över, men hjälpt till. Så tidigare ikväll slog den till med full styrka. Det gick stora alarmerande röda lampor upp till aktiveringskontoret i hjärnan. Så jag kom iväg på dansen och den var precis så välgörande som jag visste att den skulle vara. Det är en plats för skratt. En plats där den enda fokuseringen ligger på att inte rasa rakt in i någon person till höger, till vänster, framför eller bakom. Alltså, det enda som är möjligt att tänka på är att fokusera på steg. Än bättre är det att komma till den nivå då det bara är att flyta med i musiken och riktigt känna pulsen på dansgolvet. Jag älskar de minuterna av lycka.

Samtidigt är det riktigt roligt att göra några ordentliga snurrar och märka att det gör inte grannen. Det blir ett gott skratt och så några sekunders återhämtning för att se vad resten av dansgolvet håller på med. Detta är min meditation. Jag tömmer skallen och fyller på med livsglädje. Jag tar också för mig av något som var begränsat i min barndom och ungdom. Trots att jag inte är så gammal, så hade föreställningen om att dans skulle vara syndigt dröjt sig kvar. Faran för medborgarnas sedlighet och moral var stor när folkparksbesöken ökade. Kyrkan och frikyrkan slog vakt om det som var rätt och riktigt och fördömde dansen. Den hörde dansbanorna till och de som ägnade sig åt sådant var syndiga.

Alltså var dans inte vanligt förekommande i min ungdom. Jag gick på klassfester och så småningom också skoldanser. Jag var nog iväg på ett och annat danshak också och min gymnasietid var under samma era som Rockparty drog igång sin verksamhet. Den lilla grupp som så småningom utvecklade sig till Hultsfredsfestivalen. Så dansade vi ju folkdans och sällskapsdans på gympalektionerna ibland. Jag kände mig aldrig speciellt syndig efter just de lektionerna. Då var det nog mer synd att tackla någon rejält på innebandyplanen eller att bilda en ovanligt hårdhänt mur i handbollen. I basketen straffades de syndiga takterna med foul.

Nu är jag vuxen och har kommit till ett eget ställningstagande. Snacket om synd biter inte på mig längre. Jag är skapad med en kropp. En kropp som mår bra av att röra sig. Utan rörelse så förtvinar musklerna. Att röra sig är som själens sång. Det som var så kategoriskt bestämt i min barndom och ungdom har ruckat på sig. Dansen har till och med kommit in i kyrkorna. Eller rättare sagt så har den kommit tillbaka. Är det någonstans som de dansar så är det i Bibeln. Att använda sin kropp i ära till Gud. Det handlar mer om i vilket syfte dansen görs. Men så är det med hela livet. I vilket syfte gör vi saker och ting? Vems ärenden går vi? Guds, vår egen kropps eller någon annans?

Jag kan väl inte direkt säga att jag dansar linedance till Guds ära, men att sköta om sin kropp som är en gåva från Gud, kan indirekt ses som ett tack tillbaka. Linedance ger motion vilket är bra. Men den uträttar också rensning på sådant som jag har lagt på mig och som jag egentligen vill bli kvitt. Den ger mig också glädjepåfyllning. Det har varit välgörande på många sätt. Jag är inte på något vis bitter på min barndom. Den har varit helt underbar. Jag har dock inte fört vidare hembygdens tankar om dans. Det behövdes bara att jag och Mr T fick egna barn och se deras reaktion på musik. Det behövdes bara lite rytm så guppade den lilla blöjbaken. På knubbiga ben togs de första dansstegen. Varför ska detta så naturligt inneboende några år senare tas bort?

Det har varit livgivande i mötet med fyra zimbabwiska vänner som just nu gästar vår församling. De kommer från vår vänförsamling i Manama. De skapar rytm med sin sång och ibland med en enkel trumma. Det svänger så oerhört, så i jämförelse, trots att jag älskar rytm och att röra på mig, så känner jag mig som en totempåle. Eller en tusen liters frysbox. Som om jag vore fastklistrad i marken. Visst är det märkligt att det finns en sådan inbygd rytm i vissa människor, så de skapar rörelser som andra människor inte trodde existerar. Sättet de sjunger på svänger som tusan. Jag får verkligen behärska mig för att inte se ut som en fågelholk, där jag står och imponeras. Sedan känner jag strax efteråt att vilken sagolik tur att de inte behövde växa upp med den syndabelagda dansen i Småland. Skulle säkert vara som att leva med tvångströja. Fast å andra sidan så hade vi aldrig någon Mugabe i Småland. Det har dock de. En för mycket. På återseende med ett leende!

PS. Etthundratjugo år sedan Lapp-Lisa föddes. Alltså inte förlagan till dagens P-vakter. Lapp-Lisa, för alla nytilllkomna människor, var en kristen sångerska som sjöng Barnatroooooooo så det stod härliga till. Efter den tidens mått mätt. Hon föddes alltså samma år som Eiffeltornet invigdes. Vad nu det har med varandra att göra?