Jag är ingen stor människa på jorden. En och sextiosju centimeter hög. Tyngden behöver jag kanske inte delge hela bloggsfären? Det är alltid känsligt det där med vikt. Män brukar säga att de ska inte prata om kvinnors ålder, men jag ser inte någon fara i det. Jag är fyrtiofyra år och det är bara en siffra. Vissa dagar känner jag mig inte ett dugg äldre än nitton och andra dagar känns det som om jag är minst nittio. Fast då vet vi ju alla att det finns nittonåringar som ser riktigt gamla och slitna ut och det finns nittioåringar som ser oförskämt pigga ut. Det där med ålder är ett flytande begrepp.
Det är bra att det står noterat i kyrkböckerna och att det är någon ordning med personnummer och födelsedagar och så vidare, men för övrigt kan vi väl bara leva och inte tänka att det ena eller andra skulle passa sig i en bestämd ålder. Nej, mitt födelseår är ingen hemlighet. Då är det värre med vikten. För att ge en liten hint om hur mycket det kan röra sig om, så är det mer än femtio och mindre än hundra. Kilo alltså. För att bena upp det ännu mer så är det i avrundningssyfte närmare femtio än hundra. Skostorlek 38-39, beroende på om det är svenskar eller italienare som har tillverkat dem. Då vet ni på ett ungefär var ni har mig och hur mycket plats jag tar upp av jordytan och av luftutrymmet straxt ovanför. Jag är en liten pyttedel av jordens hela befolkning. Men när det gäller lyckoanspråk, så har jag fått större del än vad jag egentligen behöver. Detta tack vare underbara arbetskamrater.
Nu tänker du, det här har jag visst läst förr. Det är säkert så. Det borde vara det. Mina arbetskamrater som jag har på kyrkan är värda att bli blogghyllade. De uträttar kanske inte stordåd dagligen och ska kanske inte höjas till hjälteskyarna. Jo förresten. Det är precis vad de ska. Under mina två och ett halvt år med Svenska kyrkan som arbetsgivare så har jag trivts mer än jag trodde det var möjligt på ett jobb. Jag har många gånger funderat på när någon liten spricka ska uppstå eller när något litet lyckorus ska rämna. Det är nämligen för bra för att vara sant. Nu tror du kanske att det inte finns några problem alls. Så är det givetvis inte alls. Det skulle väl vara en omöjlighet på en arbetsplats där människor med egna viljor och tyckanden samlas. Självklart kan inte alla tycka exakt lika. Det vore egentligen rätt trist.
Det jag uppskattar med min arbetsplats är att alla har så klara roller. Vi bildar en enhet med våra speciella arbetsområden och ibland är vi väldigt nära varandra i olika arbetsuppgifter och ibland är vi mer självgående. Jag blir glad varje gång jag ser en arbetskamrat. Jag tackar Gud för var och en av dem. Ibland funderar jag på hur det kommer sig att det är så. Jag tror att mina tidigare erfarenheter kan ha präglat mig och att jag därför känner en så stor glädje i att vara på en plats som verkligen fungerar som en församling. Jag kan också tacka Gud för ledarskapet. Jag vet var jag har min chef. Jag vet att jag kan ta upp frågor som ligger på mitt hjärta. Det är skönt att veta att det finns en chef att bolla dem med.
Det är inte svårt att vara glad och uppmuntrande på min arbetsplats. Jag är bara den jag är. Det har aldrig varit så lätt som på den här arbetsplatsen att vara sig själv. Jag har aldrig förställt mig någon annan gång heller, men här behöver jag inte ens fundera på att det inte skulle räcka med att bara vara den person jag är. När jag tittar inåt så är jag en levnadsglad person. Jag älskar livet. Jag är tacksam till livet. I mitt liv finns mitt arbete och jag älskar det och gläds över det. Det måste smitta av sig. Det är inget jag kan hålla igen. Eller förresten, det gör jag kanske på något sätt ändå. Annars skulle jag kunna slänga upp församlingsexpeditionsdörren med ett brak och med klar och ljudlig stämma utbrista i ett: tralalalala, vad jag är glad... över att vara här... tralalalala, vilken underbar dag, därför sjunger jag... så glad att se dig här... tralalalala!
Om det nu skulle ha gått någon arbetskamrat förbi hur mycket jag tycker om dem eller hur mycket jag uppskattar deras närvaro och deras arbetsinsats, så bloggar jag om det. Det kan kanske tyckas märkligt att känna så stor tillfredsställelse över ett jobb, men det kan vara så totalt annorlunda och jag värdesätter och uppskattar att få ha det som nu. Det kan verka översvallande. Nästintill barnsligt att känna sådan glädje, men den smällen och risken kan jag ta. Jag vill inte sluta mina dagar utan att ha sagt till de människor som jag tycker om att jag verkligen gör det. Därför bloggar jag nu. Inte imorgon.
Jag önskar att alla människor fick möjligheten att känna tryggheten på jobbet. Om något annat skulle inträffa i livet som sänker en människa helt, så vet jag att det finns människor på mitt jobb som verkligen bryr sig och som skulle störta fram till stöd. Jag får så många leenden och vänskaplig uppmuntran varje dag att det verkligen flödar över. Jag hoppas att det kan få spritta och stänka lite i den här bloggen, så att det sköljer över någon människa som just nu har det tungt på sin arbetsplats.
Jag kan egentligen bara ge en uppmaning. Försök att ta dig ifrån ett jobbhelvete så fort du bara kan. I samma stund vet jag hur svårt det kan vara. En heltidstjänst med fast inkomst är verkligen något bindande. I jobbet ligger kanske även många positiva känslor. I jobbet ligger kanske en kallelse till att hålla på precis med dessa arbetsuppgifter. Saken är bara den att det finns en ljusning och en möjlighet att leva i sin kallelse utan att för den skull behöva börja varje arbetsdag med att gråta. Eller att känna sig utanför. Eller att få stå upp för så självklara saker som får dig att tro att hela världen har blivit galen. Det finns alltid ett slut på djävligheten och en början på en glädje i arbetslivet.
Det kan vara språnget där emellan som kan kännas som en avgrund. Men jag lovar dig att det går att göra ett ordentligt skutt och överleva. Det kan vara det svåraste beslut du tar i livet, men jag antar att det blir det bästa beslutet du gör. Jag kan bara önska dig och alla andra som står mitt i ett sådant beslut ett stort lycka till! Det är du värd! Jag vet att jag är värd den här arbetsplatsen. Jag tar den absolut inte för given. Istället säger jag i all ödmjukhet, tack till min Herre. Han har gett mig den upprättelse som många inte hade stake till. Han utrustade dessutom alla mina arbetskamrater med änglavingar. De är säkert inte medvetna om dem, men jag ser dem. Varje dag! På återseende med ett leende!
PS. Idag har det varit kallt och blåsigt trots att solen har skinit. Jag har tänkt mycket på min kära skolkamrat Catrin som idag har kommit upp i samma härliga ålder som jag. Grattis på fyrtiofyraårsdagen kära vän. När vi träffas kan det kännas som om vi kastas tillbaka i Foto- och filmsalen på högstadiet. Eller som när vi satt hemma i flickrummen och killsnackade och lyssnade på Gyllene Tider och Freestyle. Catrin som tycker om änglar i alla former, men som verkligen är en själv. Hon har bara inte blivit medveten om det. Jag talar därför om det nu. Idag. Inte imorgon. Catrin, du är en ängel. Med bruna ekorrögon. Så vackert!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar