Uppdatering

För bloggläsaren kan det verka som om matchen mellan SAIK och Hille tog musten ur bloggaren, men så är inte fallet. Inte ens bloggen där jag analyserade matchen som om det gällde VM-finalen tog musten ur mig. Jag har inte heller ägnat bloggtystnaden åt terapisamtal eller ätit lugnande medel. Matchen är lagd till handlingarna och är för mig en obetydlig liten match, som jag inte tänker lägga något mer krut på. Det har varit fler matcher sedan dess och för att visa hur lugn jag är, så ska jag inte ens blogga om dem.

Om bloggen har varit tyst och ouppdaterad i över en vecka, så betyder inte det att det är en beskrivning av själva livet. Inte alls. Livet har uppdaterat sig varje liten sekund. Nästan så intensivt att jag inte minns en dryg vecka tillbaka. Jag tänker inte ta fram almanackan för att göra någon ingående resumé av livet efter fotbollsmatchen. Jag får istället ta några glimrande tillfällen och låta bloggläsaren följa mig skuttandes mellan några nya upplevelser.

Vi börjar i svampskogen. Mr T och jag cyklade ut en söndagseftermiddag. Egentligen helt utan krav. Fikakorgen var packad och tanken var att hittar vi ingen svamp, så sätter vi oss och fikar. Det snacket var säkert någon slags förebyggande tröst, för att inte besvikelsen skulle bli oss övermäktig, om vi kom hem tomhänta. För självklart ville vi hitta svamp. Vi vill plocka gula, stora och vackra kantareller. I stort sett den enda svamp som vi kan plocka utan att vara oroliga för att dö i svampförgiftning.

Det häftiga med svamputflykten var att den första hittade jag från cykeln. Några meter invid skogskanten stod den och hälsade välkommen och det visade sig att hela kantarellsläkten var där. Vi stegade omkring Mr T och jag och kände hur skörden blev tyngre och tyngre. Några små uslingar i vanliga fall brukar inte väga så mycket att det börjar bli tungt att bära. Som du förstår så gav det där mersmak. Upp på hojarna igen och nya jaktmarker.

Det där med kaffekorg var inte längre lika viktigt, men när vi väl tagit korken av termosen, så smakade det ljuvligt. En sensommardag i augusti, då solens strålar var starka men de låg väldigt lågt. Det knakade till några gånger när vi satt där och kaffelyxade oss och jag erkänner att tanken for igenom skallen dessa gånger att kanske det kunde vara en björn. Det var bara några andra svampplockare. Vid det laget var vi så nöjda med vår skörd att vi såg dem inte som konkurrenter, utan bara som trevliga småpratare i skogen en söndag, i slutet på sommaren.

Jag hoppar över rensningen. Roligare att skriva om den fullkomliga njutning och smakupplevelse som det är att äta en varm macka med kantarellstuvning. För att inte tala om vilken lycka det är att äta två sådana mackor på raken. Extra krydda åt njutningen är det att veta att det finns tillräckligt för att frysa in också. Guldbrun rikedom. Jag tänker inte vara så småländskt snål att jag håller på de där påsarna till det är dags att göra en utrensning av frysen. De ska tillagas och ätas. Det finns tillfällen av lycka.

Tur att jag hade den där skogsturen i huvud och kropp när veckan kom med alla möjliga och omöjliga upplevelser. Jag har faktiskt bloggat också, men att skriva blogg är inte detsamma som att publicera den. En kväll skrev jag en lång och innehållsrik blogg, som jag valde att spara istället för att publicera. Den borde ha blivit publicerad, men efter att ha sovit på saken, så kände jag tydligt att det där var en sak mellan vår Herre och mig. Den behövdes inte kastas ut i det stora onåbara bloggutrymmet. Den handlade om två medarbetardagar för personal inom Svenska kyrkan i Uppsala stift. Okej, det var mäktigt att vara 700 personer som jobbar för samma sak. Fast det fick mig att undra om alla 700 personer verkligen arbetar för samma sak. Jag varken orkar, vill eller tycker det är nödvändigt att lösa det mysteriet här och nu.

Värt att notera är att nu är vi igång på allvar Mr T och jag med motionerandet. Promenader med och utan stavar, gym och nya oupptäckta motionsmöjligheter väntar. Jag kommer säkerligen att blogga om detta. Vi är anmälda till... behåll din nyfikenhet. Jag avslöjar inget i denna blogg. Vi har gjort en bekantskap på gymmet med en man som vi kanske aldrig hade fått möjlighet att prata med om vi inte hade träffat honom där. När vi segade oss tillbaka efter sommaruppehållet, så kom han med glada tillrop att det var kul att se oss igen. Han är som en obetald coach. Vi har nu kommit så långt i vår bekantskap att vi kan hoppa över väder och vind-snacket och pratar om vikten att sköta sin kropp men också sin själ. Små minigudstjänster hålls alltså ett par gånger i veckan på gymmet. Inte så att vi drar in orgel och dukar fram nattvard och hela det där köret, utan vi möts från helt olika bakgrunder och vi är i helt olika generationer. Sådana där obetydliga saker som ofta görs till stora hinder är avskalade och vi bara möts. Jag känner nästan hur vår Herre knackar mig på axeln och frågar om Han får vara med. Han ser gillande ut och tycker att det råder en skön atmosfär där på gymmet.

Egentligen har jag väl kommit upp i min vanliga blogglängd nu, men måste bara tillägga ytterligare ett glimrande tillfälle. Högbodagen. En dag i Högbo utanför Sandviken. Vi gifte oss i Högbo Mr T och jag. Jag förstår varför. Det är obeskrivligt vackert där. I söndags var det dags för Högbodagen och jag, Mr T och yngstingen åkte dit. Äldsta tonåringen var fotbollsengagerad på flera olika sätt. Vi lyckades locka med oss svärföräldrarna. De har nästan gångavstånd till Högbo. Vi tittade på agility, fikade, provsmakade närproducerad mat, imponerades av svampexperter (sådana som plockar annan svamp än gula kantareller), åkte häst och vagn, sköt gevär, kollade på fårvallning och fårklippning och loppisfyndade.

Agilityn var underhållande, kaffet smakade gott. Av den närproducerade maten köpte jag majrovor och rödlök. Ångrade mig lite att jag inte slog till på en burk med krusbär- och rom-marmelad, för den var förföriskt god. Stod länge och lyssnade till en kvinna som sorterade en hel korg med delikat, ätbar, giftig och rent dödlig svamp. Kul med kunskap! Hästen hette Pontus och var lättkörd och det var på den åkturen som vi fick syn på skyttet. Vi gick alltså senare samma runda som vi åkt, för att komma till skyttet. Jag sköt fem raka träffar med samma typ av gevär som de har vid skidskytte. Fast då hade jag inte åkt någon runda på skidor först. Alltså ingen hög puls påkopplad. Jag ska sluta gnälla på skidskyttarna i vinter. Fårvallningen var imponerande och han som klippte var otroligt duktig. Presentatören drog också uppmärksamhet till sig. Jag låter bli att tala om varför. Nej, han stod inte i kalsongerna. Äsch, jag struntar i den svenska blygsamheten. Han stod i blå lösnaglar, rött läppstift, örhängen, damperuk och kvinnlig touche på glasögonen.

Till sist, mina loppisfynd. Vad sägs om tre malmljusstakar för endast tjugo kronor. Inte styck, tillsammans. För både värmeljus och vanliga stearinljus. Jag slog till direkt och jag är glad för dem. Ett kuligt halsband blev fynd nummer två. Betalade tio kronor. Det kommer nog att nedmonteras kula för kula för att sedan återuppstå i en annan form när yngsta tonåringen har låtit det genomgå hennes smyckesdesign. Jag tycker det är dags för henne att ge sig ut på lite smyckesuppvisning. Hon gör verkligen snygga grejer. Pilligt arbete, vilket blir ett alldeles för billigt arbete med tanke på vilket pilligt arbete det egentligen är. Hänger du med? På återseende med ett leende!

PS. Vill passa på att tacka svärföräldrarna för en mycket god lunch och kaffe efter maten. Det blev en skön dag som avslutning på veckan och som uppladdning för en ny arbetsvecka. På söndagskvällen vilade en förnöjsamhetens skimmer över hushållet. Så där som det bara gör när alla fönster är nyputsade.