Gruvsamt...

Lördagen har badat i fantastisk höstsol. Solen tittade fram redan igår förmiddag och då kändes det som om jag nästan hade glömt hur det är att se livet i solskensglans och känna att dess strålar fortfarande har förmåga att värma. När jag bloggade senast då var det torsdag och det var inte direkt någon klackarna-i-taket-blogg. Trots att ett litet avsnitt på slutet, det sedvanliga PS:et, handlade om dansernas dans, linedance. Tvärtom så var torsdagens blogg en ganska dämpad blogg med den ganska släta titeln "En veckas uppehåll", vilket bara förtydligade att bloggen hade varit tom och innehållslös i en vecka. Något som säkert bloggläsaren redan hade lagt märke till. En överflödig rubrik med andra ord.

Då hade det varit bättre att använda rubriken "Livets djävlighet" eller något i den stilen. Livet är så obarmhärtigt mot en del människor och det smärtar mig. Jag har inte för avsikt att använda denna blogg till någon slags klagomur. Låt detta bli en tröst för dig som bloggläsare. Ett uppehåll kan bero på mycket. Idétorka (fast det har ännu inte inträffat), semester (om det ändå vore så väl just nu), tidsbrist (inte alls otänkbart), nya äventyr som får för tillfället högre prioritet (ett sådant tydligt exempel är linedancekursen) eller så att orken helt enkelt tryter på grund av överbelastning (kroppslig, arbetsmässig eller känslomässig, ibland säkert alla tre på en och samma gång).

Dagens blogg ska i alla fall bli lite mer solskensaktig. Jag känner glädje över att jag fick tag i en jacka igår efter jobbet, som under lång tid varit slut på butikens centrallager. Igår hängde rätt färg med samma rätt låga pris åter på ställningen och jag slog till. Köpte också en matchande huvudbonad, något slags mellanting mellan basker och mössa. Om jag stoppar fyllning i den så kan jag åstadkomma värsta afrostuket. Jag ska inte göra det. Det har du mitt bloggord på. Det går också att forma den till landningsbana för helikopter, men jag ska låta bli det också. Ännu ett blogglöfte. Nu är jag rustad med jacka och mössa i matchande svart. Får piffa till det med en färggrann halsduk.

Jag har precis ägnat en stund åt att skriva en bön. Ska använda den i gudstjänsten imorgon. Jag är förbönsansvarig. Mitt hjärta är fullt av angelägna saker som det borde gå alldeles utmärkt att be över tillsammans med andra människor som besöker gudstjänsten. Så självklart är det ändå inte. Vi har lagt oss till med en massa traditioner och mänskligt tyckande och det kommer ofta mellan människor och Gud. Detta är faktiskt helt vansinnigt och förklarar mycket varför det ibland ser ut som det gör i våra kyrkor och frikyrkor.

Den här veckan har en kyrkligt anställd i Sverige blivit behandlad så dåligt att facket kallar det lagvidrigt. Jag är inte förvånad, därför att jag själv har upplevt min största smärta i livet inom en frikyrkoförsamling. Jag har dessutom på mycket nära håll sett hur illa vuxna, så kallade kristna, kan bete sig svekfullt och utstuderat elakt mot barn. Jag vet att det finns så mycket skit i många församlingar som sopas under mattan att de toppar statistiken på andliga lårbensbrott, efter alla fall när de försökt gå över den buckliga mattan. Det är inte konstigt att bitterheten växer och att många vänder ryggen åt den kristna arenan.

Här gäller det att be om vishet och klarsyn. Det gäller att be om hjälp att skilja på människor och Gud. På församlingen och Gud. Det är lätt att ge upp sin tro på Gud, när kristna vänner visar sitt rätta jag. När klumpen, oron, tårarna, smärtan och sorgen växer i ens inre, då är det lätt att sikten mot Gud skyms. Visst känns det bra att vi har lagar i Sverige och fackförbund som kan peka på det lagvidriga, men det kan aldrig ersätta känslan av utanförskap som byggs upp när de som säger sig leva ett kristet liv beter sig som om djävulen har flygit i dem. De sista sju orden i förra meningen har lite småländsk touche tror jag. Det brukar i sådana lägen råda total tystnad. Den kan upplevas hemsk, men det är också där som Gud blir påtagligt närvarande.

Det har många gånger visat sig att Gud är mycket större än alla frikyrkor och kyrkor tillsammans. Gud är även större än alla kristna människor tillsammans. Trots det, så är det några få människor som fortfarande agerar som detta inte är sant. Därför är det inte alltid lätt att forma sin förbön i ord. Ord som ska uttalas i gudstjänsten. Trots att vi får komma precis som vi är inför vår Herre, så vill några att det ska vara inom ramarna. Med en speciell röst. Med en speciell mimik. Med speciella passande ämnen. Detta dilemma har jag nu lämnat inför min Herre och jag har bett honom om att låta mig fortsätta gå frimodigt och inte stöpas i någon speciell form, där vissa delar av mig inte får plats. Mina andliga höfter och gäddhängsarmar får inte plats i den strama form som jag ibland ser i våra kyrkor. Den person som skrev sången: "Härligt sången där ska brusa", längtade tydligen också efter något mer framöver. Hoppas han fick det i himlen.

I torsdags morse klev yngsta tonåringen av nattåget på Gävle central. Hon hade varit i Kiruna på studiebesök genom skolan. En häftig resa på många sätt. Liggvagn tur och retur. På uppvägen delat kupé med två tyskar som skulle till Gällivare och fjällvandra. Två tyskar med mycket begränsade engelskakunskaper. Tillsammans med fyra Gävle-tjejer med ytterst begränsade tyskakunskaper. På några få kvadrat på ett norrgående tåg skapades minnen som säkert kommer att följa med genom livet.

Vi har fått se över 200 digitalkamerabilder och det satte sig ett sug i bloggarens pulserande blod. Ett sug efter att få åka norröver och se de fantastiska vidderna, de i september snötäckta topparna och det fantastiskt höstfärgade landskapet. Vilket äventyr att få komma till rymdstationen Esrange, LKAB:s gruva 500 meter ner i underjorden, Kiruna kyrka som antingen ska flyttas eller lämnas kvar, stadsvandra och se planerna på att förflytta stora delar av staden. Tonåringen tog med sig hjortronthé och godismarmelad med hjortronsmak till familjen. Samt en tändsticksask med vintermotiv från Kebnekaise. Hon vet vad som landar fint hos stolta föräldrar. Den bästa presenten var dock att hon kom hem igen. Usch och fy så tomt huset blir. Mindre vackert på något vis.

Hennes packning vägde lite mer på hemvägen eftersom de hade fått plocka så mycket slaggsten de orkade från gruvan. Magnetiska stenar bland annat. Dessa används nu som underlag till värmeljus och de är långt borta från sin ursprungsmiljö. Trevligt minne från en mycket trevlig och lärorik studieresa. För mig är det fortfarande ofattbart att stora delar av staden ska flyttas på grund av gruvans utbredande. Människor som ska lämna sina hem. Affärer och andra byggnader som ska rivas. Det låter stort på något vis och helt plötsligt får jag något att jämföra vår lilla köksrenovering med. Den var egentligen inte så märkvärdig som jag upplevde den i våras. På återseende med ett leende!

PS. Tack till er som kommenterar min blogg. Jag blir uppriktigt glad och rörd över ert engagemang och ni sporrar mig. Jag ber om ursäkt att jag har bloggat mindre frekvent nu ett tag, men ni ska veta att kommentarerna väcker en lust inom mig. Kanske kontaktar jag chefen och ber om ledigt med anledning av blogglust. Tack för att ni läser mina rader och tankar. Tack!