Om en liten stund är det dags för Mr T och mig att trampa iväg till vår andra träff med Linedancegänget. Äntligen onsdag kväll. Jag har längtat efter den här stunden. Tyvärr så ösregnar det ute och bilen är inte hemma. Den är inte stulen, men som du kanske redan har läst så finns det nu tre körkort i familjen och bara en bil. Det kom en förfrågan på eftermiddagen om att få låna bilen och köra till Solna och Råsunda. Landskamp ikväll, Sverige-Ungern. Äldsta tonåringen och några polare vill se matchen live. Det är inte första gången. Fast första gången med sonen som chaufför. Den oro som jag nu bär i mitt modershjärta behöver förvillas av några linedanceinstruktioner. Snart dags att ge sig iväg. Jag måste pausa bloggen och återkommer med aktuell rapport om vår framfart på dansgolvet. På återseende med ett leende!
Är du kvar? Nu är jag tillbaka. Nyduschad och med en kopp te bredvid datorn. Danserna vi lärde oss förra veckan är repeterade och de sitter ofattbart bra. Vi har ikväll lagt till en på listan, nämligen Cowboy Charleston. En blandning av linedance och tjugotal. Riktigt rolig. Mr T och jag kom fram till träningslokalen som två dränkta katter. Vattnet formligen forsade in genom öppningarna i hjälmen. Det fortsatte att rinna ner över ansikte och nacke och innanför regnkläderna. Det var glömt när vi stod på led tillsammans med alla andra. Efter en och en halvtimma i rörelse, så hade blötan av regnet torkat, men svetten lackade.
Jag kände mig otroligt glad och skönt trött när vi trampade hemåt. För att inte tala om nu, när jag sitter och sammanfattar dagen i min älskade bloggpose. Snart är matchen slut på Råsunda och jag kommer säkert inte ha svårt att hålla mig vaken tills jag hör tonåringens nyckel i dörren. Ljuv musik för en tonårsmamma. Det handlar inte om att jag inte litar på honom. Jag vet att han har kapacitet att fixa det. Men, men, mycket spelar roll. Så medan jag ändå är vaken och väntandes, så kan jag berätta om filmen som Mr T och jag var på igår.
Efter jobbet, så såg vi en förhandsvisning på filmen Patrik 1,5. Det var Coop som erbjöd sina kunder att hämta ut gratisbiljetter och eftersom jag hör till kategorin filmälskare, dessutom i ytterligare en kategori för film-är-bäst-på-bio, så var detta ett kanonerbjudande. Vid det här laget har väl ingen läsare missat att jag är smålänning? Det ska föreligga mycket goda skäl såsom sjukdom och nästintill död, om en smålänning inte nappar på gratiserbjudande i klass med nittiofem kronor styck.
Mr T och jag fick en sådan där hångelsoffa längst bak i salongen. Vi hör inte till kategorin hånglare-längst-bak-i-salongen och dessa soffor är inte de bekvämaste platserna heller, men de skapar ändå en mysig närhet och det har jag ingenting emot. Närhet till Mr T är något bland det bästa jag vet. Det kom in en biljettrivare från Filmstaden och jag funderar på om han drömmer om en stå-upp-karriär. Han snackade något osammanhängande där framme, men utan mick så nådde det inte ända upp till hångelavdelningen. Eftersom vi satt där helt gratis, så fick han hållas. Han var ogävlisk på något vis. Prata skämtsamt och försöka roa utan att känna någon sedan arton generationer tillbaka är ganska Kanske hade han invandrat från Värmland?
Nu till filmen. Patrik 1,5. Handlingen är som följer: Göran och Sven har blivit godkända för adoption. Problemet är att det saknas givarländer som accepterar homosexuella föräldrar. En dag öppnar sig en möjlighet att få adoptera ett svenskt föräldralöst barn, "Patrik 1,5", men när Patrik anländer visar han sig vara någon annan än de trott. Ett kommatecken har hamnat fel i byråkratin och in kliver en femtonårig homofob med kriminellt förflutet.
Göran och Sven är alltså homosexuella och flyttar in i ett villaområde. De bekantar sig med grannar på en fest i området. De avslöjar sina tankar om adoption. För att förstå hur det slår ner i kvarteret, så behöver vi kanske bara rannsaka oss själva? Göran och Sven förbereder rummet för att få in en liten grabb på ett och ett halvt år i huset, i själva verket kliver det in en tonåring. En tonåring som har svårt för bögar. En tonåring som ingen vill ha. Hela socialsnurren på högvarv.
Budskapet i filmen är djupt. Visst den är gjord med humor, men i vissa scener så fastnar skrattet i halsen. Det är inte så konstigt, det är allvarliga ämnen som bearbetas. Det är en film som hänger sig kvar i medvetandet. En film som det skulle gå hur bra som helst att diskutera efteråt. Inte alls som med Mamma Mia som var en underbar film på sitt sätt. Musiken och storyn gav en feel good-känsla rakt igenom. Fast där stannar det vid att kommentera musiken, skådisarna, roligheten och hur otroooligt bra filmen var. Patrik 1,5 hade bra skådisar. Dolly Partons låt "Here you come again" satte sig fast i mitt inre. Jag lyssnade på den när jag kom hem. Fast Patrik 1,5 förmedlade något mer. Jag kände mig lite ställd mot väggen och jag var tvungen att tänka igenom vad känner jag? Något som var tänkt som avkoppling, blev till en 90 minuter lång dela-livet-upplevelse. Jag får fortsätta lektionen på egen hand. På återseende med ett leende!
PS. Det var Jessica Andersson som sjöng såg jag i eftertexten på filmen. Jag håller nog på Dolly. Några andra spår på skivan är dessutom helt underbara att träna linedance till. Here you come again. Just when I've begun to get myself together. You waltz right in the door. Just like you've done before. And wrap my heart 'round your little finger. Here you come again. Just when I'm about to make it work without you. You look into my eyes. And lie those pretty lies. And pretty soon I'm wonderin' how I came to doubt you. All you have to do is smile that smile. And there go all my defenses. Just leave it up to you and in a little while. You're messin' up my mind and fillin' up my senses. Here you come again. Lookin' better than a body has a right to. And shakin' me up so that all, I really know is: here you come again...
1 kommentar:
lart mycket
Skicka en kommentar