För fyra år sedan vid den här tiden så låg jag på uppvak på akuten, efter att med nöd och näppe ha klarat mig igenom en akut allergichock. Jag minns inte om jag har bloggat i ämnet tidigare. Jag hade tidigare på kvällen tagit den första tabletten i en vanlig penicillinbehandling. Kåvepenin. Nästan den vanligaste och snällaste sorten i penicillinlistan. En tablett som jag tidigare hade ätit utan problem. Nu behövdes det en tablett, som skickade mig rakt in i den berömda vackra tunnel av det mest fascinerande ljus man kan tänka sig. När jag kom till akuten fanns det varken puls, andning eller hjärtslag. Det var nära ögat. Det var på håret. Jag var på väg att dö, men fick möjlighet att vända tillbaka.
Jag känner stor tacksamhet för det. Dagens datum har därför blivit en dag av eftertanke. Scenariot spelas upp och jag minns den fantastiska tunnel. Jag önskar att jag kunde beskriva den. Återge den. I ord eller i konst, men jag har inte den kapaciteten. Minnet är obeskrivligt. Orden som jag kan är för enkla och jag vet inte hur jag skulle kunna få till den lyster och det skimmer i färgen som jag upplevde den? Tror inte att det är någon idé att gå in till Flüggers och be dem blanda till en burk. Jag behöver kanske inte måla. Kanske räcker det med att tänka tillbaka och fortsätta att komma ihåg hur bräckligt livet kan vara. Det vi har här och nu, kanske vi inte har kvar nästa timma.
Åttonde september är för mig som en liten entré, som en ankomsthall, till det mycket större datumet, den 11 september. Hur overkligt är fortfarande inte scenariot som nådde vår del av världen, när vi såg TV-bilderna från New York. Det är nu snart sju år sedan som flygplanen körde rakt mot skyskraporna. Tanken slår mig att detta pulvriserade helvete är också svårt att återge i ord. Det är också svårt att måla. Vilken grå nyans kan beskriva den dimma, som låg över New York en lång tid efter terrorattentatet? Är det svårt för oss att nå det allra vackraste och likaså det allra hemskaste?
Så späddes eländet på med mordet på Anna Lindh. Vi kan säkert, var och en, minnas tillbaka vad vi hade för händer just i den stund när vi fick reda på den tragiska nyheten att Sveriges utrikesminister hade blivit attackerad på öppen gata. I en affär inne i det stora varuhuset NK. Det var dagen då många svenskar fick reda på att det finns en modebutik med namnet Filippa K. Den gratisreklamen hade vi gärna klarat oss utan. Detta förskräckliga våldsdåd hade vi klarat oss utan. Sverige hade behövt denna energiska minister. En make miste sin fru. Barn miste sin mamma. Från en stund till en annan förändrades livet och skulle inte bli som förut.
Dagens datum som jag för min del använder till att blicka tillbaka på livets bräcklighet, får nu ge plats åt ett lite roligare minne. Dagen då äldsta tonåringen fixade körkortet. Han har låtit det där med körkortet vara fram till nu. Har låtit skola, all egen träning och andra uppdrag ha första prioritet. Hans plan var att strukturera upp det efter studenten. Då kom en fotfraktur i vägen. När den var läkt, så la han upp en plan. Genomförde den och betade av steg för steg. Han skrev teorin förra veckan. Det var inga problem. Sedan var det uppkörning idag. En nervösare tonåring gick det nog inte att hitta i Gävle. Fast säg en människa som inte är nervös för uppkörning. Det är väl precis som det ska vara.
Nu avlöpte allt väl och på första försöket fick han sitt intyg. Körkortet kommer med posten inom kort. Jag fick ett litet besök på jobbet av en glad och lättad ung man, som frågade om det var okej att få låna nycklarna till bilen. Jag minns fortfarande min ungdom. Jag minns känslan att få sätta sig själv i bilen första gången och åka iväg. Så lätt hade det aldrig varit att köra förut. Inga krav på att köra precis rätt, precis hela tiden. Ingen kommentar från personen i andra framsätet. Det var lättare att köra hel plötsligt. Det var på något märkligt sätt bara att köra. Lite pirrigt givetvis. Jag räckte över nycklarna och några timmar senare tog jag bussen hem. Glad att ha fått något annat att hänga upp den åttonde september på. På återseende med ett leende!
PS. En uppkörning kostar elvahundra. Skriva teori kostar tvåhundratjugo kronor. Halkkörningen kostar artonhundra och en lektion på körskola kostar 430 kronor för 40 minuter. Sedan är det inte bara att hämta ut körkortet, utan tvåhundra vill Vägverket ha för tillverkning och omkostnader. Jag minns inte alla tidiga kostnader i samband med körkortstillstånd med mera och just nu spelar det inte så stor roll. Den färskaste körkortsinnehavaren i vår familj, eller snarare intygsinnehavaren, har bara tagit två lektioner på körskola och det var en liten avcheckningsstrategi strax före uppkörningen. Som ett kvitto på att det kunde gå vägen. Nu hägrar drömmen om bil och dyr bensin. Fast frihetskänslan är gratis och det räcker långt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar