I köksfönstret solar sig nu min morfars recept på solvin. Lika delar svarta vinbär, socker och vatten. Alltså har du 2 dl svarta vinbär, så tillsätter du 2 dl socker och 2 dl vatten. Tillslut i glasflaska eller burk som du vänder på någon gång varje dag i sex veckor. Öppna gärna då och då, så att det får pysa ur lite jäspys. Annars kanske det exploderar en dag och roligare kan man ju ha det när man kommer hem från jobbet eller vad det nu är man kommer hem ifrån. Efter sex veckor har man alltså svartvinbärsvin. Inget som smakar som en sjukt dyrt dessertvin, men som är ett billigt vin när man är sjuk. En aning uppvärmt och det gör susen vid höstförkylningen. Synd att det inte är klart, för höstförkylningen har redan landat. Hos hela familjen. Började med äldsta tonåringen, sedan över till Mr T och mig på samma dag, nästan samma stund och nu har även yngstingen fått sin beskärda del. Vi är inte däckade, men lite svartvinbärsvin är aldrig fel.
Det får bli nästa gång, om vi nu får någon mer förkylning i höst. Idag gläds jag med äldsta tonåringen som har klarat teorin i körkortsprovet. Han tillhör den skara som inte har haft tid att varken läsa teori, övningsköra eller ens tänka på att ta körkort. Han har förstås strökört, men inte aktivt. Det har alltid kommit en fotboll, visselpipa eller skridskor emellan. Tidigare även en och annan skolbok. Nu gjorde han ett ryck efter sommaren och vips blev det två körlektioner, teoriprov och så även bokat uppkörning. Hoppas han klarar det. Det har gått bra så här långt. Några av de jämnåriga har körkort sedan länge, några har inte ens börjat övningsköra. Så han är väl där i mitten någonstans. Nu är i alla fall ännu ett steg avklarat, teorin. På 41-årsdagen av högertrafiksomläggningen.
Mr T är nervös inför kvällens nya motionsform och jag återkommer med ett blogginlägg om våra upplevelser en annan gång. Om vi har armar och ben och även livet i behåll. Jag hoppas inte vi behöver läkarvård för den är svår att få. Jag ringde till vår hälsocentral den 30 juli och ville beställa en läkartid. Det var inget akut, men så pass besvärande för mig att jag ansåg mig vilja träffa en läkare. De skulle återkomma. Den 18 augusti hade de inte återkommit och jag ringde återigen upp den automatiska telefonsvararen med alla dess knappvalsmöjligheter. Jag tryckte på 3:an, för bokning av läkartid. Efter en halv dag ringde en tidbokerska upp mig och jag fick tid den 21 augusti. Det var relativt snabbt, eller hur? Dagen före ringdes jag upp av hälsocentralen för att de ville avboka tiden. Läkaren var sjuk. Ok, de är ju människor. Hoppas hon fick en läkartid om hon behövde det.
Idag är det den tredje september och jag tyckte det kändes som om jag var tvungen att kolla upp om hälsocentralen var kvar eller om den drabbats av någon nedläggning i dessa sparåtgärdstider. Skönt, den verkade vara kvar. I alla fall telefonsvararen. Inom åtta minuter skulle någon ringa tillbaka på det telefonnummer som jag hade angivit och det lyckades med en felmarginal på cirka tjugo minuter. Jag drog historiken. Det visade sig att jag var uppsatt på en väntelista. Jag skulle bli kallad någon gång i september. Alltså, man kan inte förvänta sig att få en läkartid när man anser att man är så pass sjuk att man behöver en läkartid, utan man får räkna med att det kan ta två månader att få en tid. Detta är rätt intressant. Sådana här ord som vårdgaranti fanns inte när jag växte upp och det var faktiskt en himla tur, för då hade jag inte levt idag.
Nu har jag noterat att jag kommer att besöka hälsocentralen någon gång i september och om inte det har skett så sitter jag fastkedjad i dess kölappsstolpe onsdagen den 1 oktober. Vare sig jag är sjuk eller inte, vare sig jag lever eller inte. Jag undrar med detta vem som är sjukast. Jag eller sjukvården. Jag är ännu vid liv. Är sjukvården det?
Jag fick ett vackert vykort med posten idag. Det var höstkastanj på framsidan. I så där underbara höstiga färger. På framsidan stod även texten "Varje dag är fylld av mirakel". Kortet kom från en kär vän med så vacker handstil och ännu vackrare hälsning. Det var en hälsning som gav mig anledning att stanna upp. En hälsning med meddelande om att mammografin hade visat bröstcancer. Att nu väntade strålbehandling. Att livet hade tagit en annorlunda vändning. Jag såg min väns enorma styrka att kunna skriva om detta med framsidetexten: "Varje dag är fylld av mirakel". Men det kanske är så att när ett sådant besked kommer, så får man förmågan att se alla dessa mirakel? På återseende med ett leende!
PS. En pärla befinner sig just nu i Vadstena och tänk vad lyckliga de ska vara där nere i Östergötland! Fast det blir fasligt tomt här i Hille-Strömsbro med omnejd. Visst är det fördel med att kunna bloggläsa från mobilen, men vad är det mot en riktigt rejäl kram fylld av vänskap? Skynda dig tillbaka, men när du ändå är ute och upplever, så önskar jag dig allt gott! Det ska bli så roligt att följa din nya färd. Alltså inte bara på kartan, utan genom livet! Lycka till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar