En veckas uppehåll...

Det blev ingen blogg den 11 september. Detta betyder inte att datumet gick mig helt bekymmerlöst förbi. Det blev en eftertankens dag för både terrordåden i USA och det tragiska mordet på Anna Lindh. Dagen blev också ett bevis på att livet går vidare för oss som fortfarande andas. Det blev ytterligare en dag i nuet, där jag tvingas se och uppleva hur det råder ett stort mörker för många människor. Jag är inte personligen drabbad. Fast mitt hjärta slår inte enbart för att hålla mig vid liv, utan det slår också för mina medmänniskor. Okej, jag lever inte ett helt bekymmerslöst liv. Det finns bra och dåliga dagar även för mig. Det är en myt att kristna människor lever ett gulligull-liv som betyder små trippande steg på rosa guldkantade moln. Vem har sagt att kristna är befriade från tråkigheter? Det kan inte vara någon kristen människa i alla fall. I så fall en hjärntvättad kristen fanatiker som lever världsfrånvänd i något religiöst töcken. Låter inte sunt!

Det är inte speciellt sunt heller det liv som många människor befinner sig i. Det smärtar mig att stå vid sidan om och känna att jag inte når ända fram, ända in i det djupaste äckliga hål. Det är där som min tror räddar mig. Det är väldigt lätt att i sitt engagemang låta sig dras ner i samma mörka hål och låta kraften rinna ur. Helt krasst så hjälper det varken mig eller den människa som jag ska försöka hjälpa. Då blir vi så småningom två svaga människor, som någon annan själ måste ta sig an och snart är vi indragna i ett ekorrhjul som bara snurrar fortare och fortare ju fler människor vi är som springer i det. Min tro på Gud blir ibland som att dra i nödbromsen på ett framskenande tåg. När de vanliga bromsarna inte fungerar. När de vanliga verktygen som jag kan styra av egen kraft inte mäktar med, då finns tryggheten i Gud kvar.

Jag aktar mig för att jämställa Gud med jultomten. Skulle det vara så skulle Gud bara vara aktuell under en period om året. Låt oss säga från mitten av oktober då julhysterin drar in på IKEA och Åhléns fram till julaftons kväll, då alla julklapparna är öppna. Att skriva önskelista till Gud har inte samma smala inriktning som att skriva önskelista till jultomten. Jag vill inte heller ställa Gud till svars för allt elände i världen. Det är så lätt hänt att haspla ur sig att om Gud verkligen finns, så varför krigar de överallt? Det är en skylla-ifrån-sig-problemet-mentalitet som jag inte ställer upp på. Okej, jag kan medge att det var lite obetänksamt av Gud att ge oss en fri vilja, för oftast använder vi den på ett dumt och korkat sätt. Fast å andra sidan känner jag tacksamhet att han gav oss en fri vilja, för annars hade vi blivit marionetter och nickedockor och det skulle kännas fånigt att vara styrd uppifrån.

Varför stoppar inte Gud allt elände och krigande? Det är en vanlig fråga. Jag vill ställa följande fråga: Varför ber vi människor inte i enhetlig anda honom att göra det? Varför ber vi inte? Vi är fria tänkande varelser. Det innebär också ansvar. Ansvar för våra handlingar. Ansvar för att be till Gud istället för att anklaga honom för allt ont. Jag tror inte att Gud personligen drog igång Irak-kriget eller terrordåden den 11 september 2001. Vi människor har ett ansvar i vår fria vilja. Skylla-ifrån-sig-metoden är i långa loppet inte någon vinnande metod. Min tro på Gud blir ibland en suckandes tro. När jag står med en medmänniska vid kanten av det djupa hålet, så känner jag den förlamande tröttheten. Jag känner medmänniskans vilsenhet och jag känner att min egen kraft snart är slut. Där finns Gud. Jag känner tydligt hur han håller sin hand om mig. Om jag faller i gropen så är han med där nere och han lyfter mig upp igen. Det är min tro. Den som även finns de mörka dagarna. Den som finns de soliga dagarna. En enkel tro om att det gäller alla människor.

Jag kom hem sent från jobbet i tisdags kväll. Kvällen var mörk, regnig och ganska tung väderleksmässigt. Kvällen var nästan lika trist när det gällde kraftmässigt hos mig själv. Nu ska jag skriva om vad kärlek är för mig. Kärlek för mig är den skaldjurspaj som Mr T hade i ugnen och som avnjöts i vårt fina kök. Med levande ljus och ett glas vitt ekologiskt vin. Det var så stilla. Yngsta tonåringen var i Kiruna. Äldsta tonåringen var på sitt håll. Kvar i hemmet var Mr T, jag och stillheten. Sådana stunder är guld värda och livet kommer åter. Så även kraften. Jag känner stor kärlek till Mr T. Denna kväll bubblade den. Mörkret utanför, var kvar utanför.

Idag är det min vän Lenas födelsedag. Den första födelsedagen som hon inte firar här nere på jorden. Jag ringde till hennes man. Vi fick dela glädjen över minnet en stund och vi fick dela varandras tårar likaså. Ingen av oss har nog förstått riktigt att det är så här det är och att det är så här det kommer bli framöver. Lena finns inte här och hur konstigt är inte det? I skrivandets stund sitter säkert himlens alla änglar mätta och belåtna av Lenas utsökt goda drömtårta. Det har varit födelsedagskalas ovan där idag. Själv känner jag en alldeles speciell saknad, för det här datumet har under många år varit förknippat med en liten träff med Lena. Kram, paketöppning, skratt och glädje. Gott fika och en innerlig vänskap. Saknaden framkallar tårar och jag låter dem komma, de blandas fint med det regn som idag har fallit över Gävle.

Det stod i tidningen idag att Daniel Westling satsar 19 miljoner på ett hus i Brasilien. Han är inte ensam om detta projekt. Flera svenskar gör detsamma. I Daniel Westlings fall ligger det väl nära till hands att bygga i just Brasilien, men tanke på att hans blivande svärmor har anknytning dit. 19 miljoner är ganska mycket pengar. Jag har inte tillgång till någon ekonomisk kalkyl, men förhoppningsvis kommer en stor del av dessa pengar fattiga brasilianska byggjobbare till godo. Jag funderar på om det hade räckt med att bygga ett hus för cirka tre miljoner och kanske låta de andra 16 miljonerna gå till nybyggandet av barnhem, sjukhus eller skolor? Då hade det varit något att skriva om i Gefle Dagblad. Daniel Westling använder sin rikedom till ett vettig projekt i Brasilien. Jag blir föga imponerad av att Daniel Westling bygger en kåk på andra sidan jordklotet som han ska belasta miljö och annat med för att ta sig dit. För jag antar att han inte tänker ro. Så vältränad är väl ens inte han. På återseende med ett leende!

PS. Igår kväll besökte Mr T och jag Linedancelokalen för tredje gången och vi har nu lärt oss fem danser. 1. Easy Fun. Den är faktiskt så lätt och rolig som namnet säger. 2. Cut A Rug. Min favoritdans! 3. California Freeze. Den har vi snits på nu med knäböj och vändningar. 4. Cowboy Charleston . En skön blandning med tjugotalssteg blandat med countrymusik. 5. Belfast City. Vill helst inte kommentera denna dans ännu. Snabba steg. Saloonkänsla. Trekvartsvändning som får hela världen att snurra. Men så sjukt roligt! Vem vet, bloggaren och hennes älskade man kanske är coming stars inom Linedanceområdet? Banjo, turné, god öl och rutig skjorta. Låter inte det trevligt, så säg?