Jag vill dela med mig av en upplevelse jag hade igår. Hade gärna skrivit om den direkt, då den var aktuell. En fulltecknad almanacka hade företräde framför min vilja och när jag väl fick tid att blogga, så hade jag byggt upp en sprängande huvudvärk. Jag har lovat mig själv att beställa tid hos optiker. Jag känner igen symtomen från tidigare huvudvärksperioder. Det fungerar ganska bra fram till lunch, sedan kommer värken sakta krypande runt öga, tinning och panna. Att byta styrka på glasögon är säkert ett ålderstecken så gott som något. Jag får väl trösta mig med ett par läckra nya bågar. För kostnaden är ingen tröst i sig. Jag noterar på att-göra-listan: ring optikern.
Tillbaka till upplevelsen. Det var igår morse på en förlängd medarbetarträff. Namnet Fredrik Modéus var annonserat. Namnet sa mig i förväg ingenting. Jag var alltså ganska nollställd. Om sanningen ska fram så stod min värdemätare säkert på någon minusgrad. Jag kände mig trött efter en ganska dålig nattsömn med en hel serie konstiga drömmar. Jag försökte mig inte ens på att tyda dem. Det var ett virrvarr av konstiga händelser och personer. Ingen av dem har egentligen något samband. Hade gärna sovit längre och var ändå glad att vakna och märka att det var en ny dag. Utan konstiga drömmar.
Spänningen satt kvar efter föregående dags huvudvärk och vädret hjälpte inte till att pigga upp. Jag körde till jobbet i snöblask och för att se någonting positivt, så gladde jag mig över bilen. Det fanns de som cyklade i regnställ eller gick med paraplyer. Jag har det aldrig värst. Det är en nyttig insikt! Kom precis i tid, vilket jag alltid försöker göra. Tycker inte om att komma försent, men tycker inte heller om att komma i för god tid. Jag är nog en sådan där komma-i-lagom-tidare. Slog mig ner vid ett bord där det redan satt en kollega som jag blir glad av att bara se. Jag tror att Gud sänder henne i min väg vid alldeles speciella tillfällen. Speciella tillfällen som snöblaskdagar. Ni har bloggmött henne tidigare. Hon är speciell. På många sätt och på ett speciellt sätt.
Vi stämde in i psalm sjuhundranittio. Det där med psalmsång på morgonen påminner mig om skolorgeln i klassrummet och när vi fick stå upp vid våra bänkar och sjunga "Din klara sol går åter opp". Fröken trampade och sjöng. Vi elever sjöng också och hoppades på att bli någon av de utvalda som skulle få stå framme vid tavlan och be "Fader Vår". Jag lärde mig inte bedja den bönen i frikyrkan som vi ofta gick till, utan jag lärde den av min lågstadiefröken. Hon heter Inger och vi skriver fortfarande julkort till varandra. Hon var den bästa fröken jag kan tänka mig. Vi var hennes första klass, men vi märkte aldrig att hon var ovan eller nervös. Vi märkte bara att hon tyckte om oss, var rättvis mot alla och noga med att vi skulle lära oss läsa, skriva och räkna. Hon testade multiplikationstabellen på tid och vi tävlade som värsta elitidrottare på att hinna klart först. Sedan återstod det spännande momentet: rättningen.
Vi fick rättstavningstest också och jag minns så väl mitt enda fel under de tre åren på lågstadiet. Ordet frukost. Jag stavade fruktost. Frukt och ost tillsammans. Just det, fruktost. Det blev en bock i kanten och jag kan inte påstå att det grämer mig, men jag stavar aldrig fel på ordet frukost något mer. Fast jag är en rätt dålig förlorare, så visst hade det varit bättre med ett stort R. Bocken är förarglig. Jag får väl trösta mig med att Mr T är ännu värre dålig förlorare. Det kan bli ett bloggämne en annan gång. Fröken ritade en blomma på tavlan med färgade kritpennor när vi fyllde år. Så skrev hon våra namn och datum och så satt man stolt i sin bänk hela dagen och tittade på sin egna blomma. Det var många skratt och många kramar i det klassrummet. Fröken var en stor idol och när hon gifte sig med violer och liljekonvaljer i brudbuketten, då var jag och mamma där och tittade. Något så fint hade jag nog aldrig sett förut.
Nu håller jag på att lära mig att bedja Fader Vår på det nya, moderna sättet. Vår Fader. Det går lite knackigt. Jag är inte längre sju år. Det tar ett tag att lära gamla hundar att sitta. Jag vill inte verka gammalmodig, men vad var det för fel med 1917 års översättning? Eller om vi ska ta i och ändra ordentligt, varför ber vi inte den på orginalspråk? Som Jesus gjorde när han lärde ut bönen i sin bergspredikan. Jag lägger ner debatten. Fullt medveten om att detta har varit ett hett och omdiskuterat ämne länge och väl inom kyrkan. Det finns nämligen inga andra större och väsentligare problem att ta itu med... Eller hur står det till egentligen? Om vi skrapar riktigt ordentligt på ytan, så kommer det kanske fram något om kvinnoprästmotstånd och liknande.
Jag tycker att det är viktigast att vi inte glömmer bort att be. Om vi sedan säger Fader Vår eller Vår Fader känns fnuttigt. Jag har en så enkel tro på en så stor Gud, så jag tror att han förstår om jag säger: Käre Pappa, nu kommer jag till dig igen. Jag vet att du finns i himmelen. Du har det vackraste namnet jag vet. Jag önskar så att ditt rike ska finnas hos mig också. Jag vill be att din vilja ska ske (jag vill verkligen försöka mena det, men där behöver jag lite hjälp av dig pappa), precis som den gör i himlen så skulle den få ske här på jorden. Jag ber om ditt bröd för den här dagen. Förlåt mig pappa. Jag har gjort så mycket fel. Jag vill också förlåta andra som har gjort mig illa (där behöver jag hjälp igen, skon klämmer där och jag har svårt att be ärligt, pappa, men det har du väl redan märkt för länge sedan), led mig bort ifrån, genom eller förbi alla frestelser, rädda mig pappa från allt ont. Jag vet att riket är ditt och all makt också och du är härligheten, för alltid, för evigt. Amen. Jag tror han förstår. Min pappa Gud.
Än en gång tillbaka till upplevelsen. En förlängd medarbetarträff. Ett möte med en för mig okänd person. Fredrik Modéus. Det visar sig under den förlängda medarbetarträffen att han är kyrkoherde i Lund och har skrivit en bok som heter "Mod att vara kyrka". Jag har missat den. Mr T och jag har många böcker, men inte den. Synd. Fredrik Modéus håller ett föredrag hela förmiddagen och han gör det utan Power Point eller fusklapp. Visst, han har skrivit en bok i ämnet, så självklart vet han vad det handlar om. Det händer något med mig under föredraget. Jag blir tagen. Jag blir berörd. Hade jag varit Gunde Svan så hade jag använt uttrycket "ståpäls". Ändå säger han inget speciellt världsomvälvande. Han står stadigt på golvet eller lutar sig mot ett bord. Han har inga yviga gester. Det känns som han bara är en enkel, vanlig grabb med ett enkelt, vanligt budskap.
Som kyrka borde vi redan veta och arbeta efter dessa principer. De är baskunskaper och predikades redan på Jesu tid och av Jesus själv. Detta nedtecknades och blev så småningom utgivet i bokform, Bibeln. Ändå sitter vi, de flesta medarbetare, även bloggaren, och antecknar allt vi förmår och hinner. Vi skrattar igenkännande. Kan jag ana en viss trötthet, besvikelse, missmod och suckande i de käcka skratten? Det som borde vara självklart är undanstoppat och nedtryckt av verkligheten. Därför kan Fredrik Modéus lätt uppfattas som en frälsare. Han som kommer med sanningen. Han som får allt att verka så enkelt. Vi blir besvikna, precis som lärjungarna blev när Jesus red in till Jerusalem på en åsna. De hade tänkt sig allting annorlunda. Jesus skulle bli kung. Han skulle bli den som regerade. Det var en rätt simpel kung som kom ridande söndagen före påsk.
Hans uppgift var att rädda världen. Inte till ett rike som redan finns här på jorden. Han var den som skulle öppna vägen för oss till himmelen. Hans budskap var enkelt. Det gäller än idag. Gud älskar sin skapelse. Han älskar oss människor. Han älskar dig och han älskar mig. Han älskar oss lika mycket. Det är ett fantastiskt budskap. Gud vill ha en relation med oss. Vi vet hur det är med dem som vi älskar. Vår familj, våra barn, våra vänner. Vi vill vara med dem. Vi längtar efter dem. Se, hur de älskar varandra, står det i Bibeln. Det står så om oss som tror på Jesus. Vi som räknar oss som kristna. Vi som tillhör en församling. Så varför skrattar vi igenkännande på Fredrik Modéus påpekanden? Är det på grund av avsaknaden av kärlek? Det största av allt, kärleken, kanske saknas?
Om det nu är så illa, då förstår jag att det behövs en förlängd medarbetarträff. Det behövs någon som kommer och talar om detta för oss. På många punkter känner jag mig träffad. Det måste börja med mig. På många punkter känner jag igen församlingen. På att den inte fungerar som den borde. Det är inte en plats där alla blir sedda, där alla blir tagna på allvar, där man får ha roligt, där det är fest, där man kan dra sina sämsta vitsar, där alla får visa sina kunskaper, där alla får vara svaga, där man får vara ledsen, där man får vara arg, där man får tvivla, där man får visa sina okunskaper, där man får säga sanningen eller få visa sin sorg. Kyrkan har inte alltid högt i tak. Kyrkan är inte alltid ärlig. Vilket elände det blev i bloggen idag.
Låt mig fortsätta berätta om upplevelsen. Jag blev alldeles matt. Jag ville gråta, men kände att det var kanske inte "läge" för det. Jag skulle vilja ställa mig upp och säga det som växte sig starkare och starkare inom mig, men det fanns inte tid till detta och jag vet inte om det kommer att finnas tid någon annan gång heller. Jag vet inte ens om jag blir så modig någon mer gång att jag ställer mig upp och säger något. Kanske räcker det med detta lilla frö som såddes inom mig. Eller förresten, fröet fanns redan, så det var nog lite varma solstrålar och vatten som kom till mig igår. Det finns en vilja att detta ska få växa, men jag vet inte hur snabbt jag kommer att stöta på tradition och kyrkliga arbetsformer som bryter den veka blomsterstängeln.
Fredrik Modéus påpekade att förändring är möjlig. Han kom inte med något nytt precis. Det visste vi alla sedan tidigare. Problemet är inte att säga det. Problemet är att inte låta det vara tomma ord. Problemet finns i handlingen. I relationerna. I kärleken. Om jag inte hade kärlek så vore jag bara en skrällande cymbal. Det där har jag inte kommit på själv, utan det plockade jag från Korintierbrevet i Bibeln. Där står det också att störst av allt är kärleken. Okej, jag har gjort mitt val. Skrällande cymbaler är inget vidare. Kärleken är ett givet alternativ. Det i kombination med att förändring är möjlig, låter superskönt. Hänger du på? Det är svårt att ha en relation ensam. Där två eller tre är församlade i pappa Guds namn, så är han också med. På återseende med ett leende!
PS. Igår bekantade jag mig med en mycket spännande kvinna. Vilhelmina Skogh. Hon dog 1926. Hon får en PS-plats i dagens blogg, men jag återkommer med detta märkvärdiga kvinnoöde i en annan blogg. Den bloggen får kanske rubriken "Förändring är möjligt". Det visade Vilhelmina redan i slutet på 1800-talet. På den tiden då det inte var så högt i tak för kvinnornas framfart. Ändå hade hon mod att vara människa och kvinna. Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar