Jag var med på en påskvandring i veckan. I kyrkan. Tillsammans med sjuttio förskolebarn och medföljande personal. Hela påskens budskap på trekvart. Torsdagen, fredagen, lördagen och söndagen. Skärtorsdagen med Jesu sista måltid med lärjungarna. Jesus delade ut brödet och vinet, för att lärjungarna i fortsättningen skulle göra det och tänka på brödet som Jesu kropp och på vinet som Jesu blod. Så gör vi fortfarande. Delar nattvarden tillsammans. Vi påminner oss själva och varandra om det Jesus gjorde för oss. Ibland kan jag tycka att det blir mer en ceremoni, en ritual, nästan åt slentrianhållet, utan någon djupare innebörd. Har budskapet blivit diffust under den gångna tvåtusenårsperioden?
Skärtorsdagen fortsätter med ångesten i Getsemane. En stor trädgård eller skogsdunge, dit Jesus gick för att be i avskildhet. Eftersom han visste vad som väntade honom, så är det lätt att förstå hans vädjande bön till sin Far, till Gud. Vem skulle inte vilja slippa ett sådant öde? Lärjungarna hade säkert inte lika klart för sig vad som väntade deras ledare, vän och mästare. De hade svårt att hålla sig vakna. De somnade. Allt är sig likt. Tvåtusen år senare sitter en och annan kyrkobesökare och nickar till. Gäspar. Somnar om. Jag är säkert inte ensam om att ha somnat mitt i min aftonbön. Även om ärendet till min Far var ytterst angeläget.
I Getsemane förråder Judas, en av Jesu lärjungar, sin mästare med en kyss. Det måste ha känts för dem båda. Judas kunde ha pekat och sagt att där är han, Jesus, men han går fram och kysser Jesus. Det är lätt att komma med en dömande replik och säga fy och skam till Judas. Fast någonstans där i mörkret och i kvällsdiset i Getsemane står Jesus och jag uppfattar att han säger att den som är utan synd får kasta första stenen på Judas. Stenen som jag har i min hand blir jag tvungen att släppa och den faller tungt mot marken.
Soldaterna tar Jesus tillfånga och så får vi följa dramat vidare in på långfredagen. En påskvandring med en förskolegrupp är inte alls blodig och våldsam. Den är saklig och spännande. Den är berättande och levande. Barnen sitter på knä och gör stora ögon inför undret då död blir till liv. Från kors genom grav till uppståndelse. Spontana kommentarer kommer ur de små barnamunnarna. Jag fascineras av en liten kille som kryper fram till graven för att ta sig en titt på den bortrullade stenen och den avsvimmade soldaten utanför graven. Han kikar upp mot ängeln som sitter på den bortrullade stenen. En ur personalen kommer och lyfter bort honom från händelsernas centrum. Jag drar på mungiporna och tänker på när Jesus sa: låt barnen komma till mig. Himmelriket tillhör dem.
Jesus tyckte att vi skulle vara mer som barnen. Krypa nära, nyfikna, förundrade och spontant kommenterande. Omständigheter har format oss till vuxna och jag får återigen anledning att dra på mungiporna. En ur personalen har under föreställningens fyrtiofem minuter hunnit med att svara i en ringande mobil, gått omkring och suckandes suttit och kommenterat den lååånga påskvandringen. Hon har totalt missat att barnen har suttit stilla, tittat och lyssnat. Sedan kommer en tydlig kommentar: Vad finns det för bevis på att detta är sant? Jag tror att Jesus ger mig en skarp blick för att jag dragit på mungiporna och så går han fram till kvinnan. Den här stunden är hennes. Ensam med mästaren. Hon får ställa alla sina tvivlande frågor. Jesus trivs i hennes sällskap.
Jesus undervisade ofta under bar himmel. Så det fanns inte något besvärande tak som tog emot. Idag kan det kännas instängt och fördömande i våra kyrkorum. Vi ska vara på ett visst sätt. Det är sällan högt i tak. Samtidigt så vill människor idag ha bevis. Men var är alla bevis på att det inte är sant? Jesus säger någonstans i sin undervisning att saliga är de som tror utan att ha sett. Alltså att tro, utan att ha bevis. Vi ser inte heller vinden, men vi kan känna den. Då och då kan vi också se hur vindens verkningar har gått fram. Vi ser inte Gud, men vi kan känna Honom. Då och då kan vi se hur Guds hand har gått fram. Det är då vi får tro. Eller känna tvivel.
Påskvandringen är avslutad sedan flera dagar tillbaka. Nu får vi genomleva dygn efter dygn på riktigt och minnas vad som hände under den där påsken för länge, länge sedan. Idag är det långfredag. Mr T och jag tog oss till kyrkan och gudstjänst klockan elva. Det var en eftertankens gudstjänt. En värdig åminnelse av det lidande som Jesus fick genomgå. Psalmsång och körsång a capella gudstjänsten igenom. Dagens lidande är av annorlunda slag än lidandet inne på borggården och på Golgata. Jag tror inte Jesus hade misstyckt om det varit en sång av modernare snitt än 1300-1700-tal. Mr T och jag läste noter och sjöng efter bästa förmåga. Det talas mycket om igenkännande inom kyrkan i dagens gudstjänster. Men ändå är det kyrkan som håller fast i dessa oigenkännliga sånger.
I snöyra tog vi en promenad till ännu ett kyrkobesök på eftermiddagen. Sopran- och altstämmor med stråk- och cembaloackompanjemang. Korset i centrum. Fastsurrat i altarringen. Törnekronan på plats. Körverket heter Stabat Mater. Texten är skriven Jacopone da Todi. Den är gripande och vacker. Handlar om Jesu moder, som är vid korset. Hon ser sin son lida. Hon lider ohyggligt. Diktarens text är tonsatt av en mängd olika kompositörer. Verket känns mycket katolskt och mycket riktigt, det används flitigt inom katolska kyrkan. Denna 1700-talskomposition får mig att längta hem. Dagens dos är farligt nära överdosering och jag letar förtvivlat efter CD:n med musiken från musikalen Jesus Christ Superstar när jag kommer hem.
Mr T och jag bestämmer oss istället för att lidande ta oss igenom filmen The Passion of the Christ. Trots att vi har sett den flera gånger förut, så tar den på nytt tag i oss båda. Jag gråter. Tårarna strömmar. Detta är omänskligt. Den plåga som Jesus fick utstå, den grymhet i denna tortyr, det stora svek av de människor som några dagar tidigare hade hyllat honom, det är illamåendeframkallande. Jag känner mig tokförbannad på översteprästernas agerande. Men återigen så påminns jag om att Jesus ber faktiskt för dem. Han ber för sina fiender. Vad gör vi idag? När vi inte ber alltså? Har vi hittat något eget framgångsrecept? Tar vi till vapen? Är det därför världen ser ut som den gör?
Det finns kval och så finns det kval. Brynäs möter Leksand borta och sådana derbyn kan numera spelas på långfredagar. Det är en välsignelse för dagens människor att det kommer en röd dag då och då. Så att de hinner göra lite annat än att arbeta. Att den röda dagen beror på att någon tog deras synd och skuld och betalade med sitt eget liv är av mindre betydelse. Trots att det i slutänden är det enda som betyder något. Vi behöver bara bevisa det för dem. Eller räcker det kanske med att be och visa? Ja, jag tror faktiskt att det inte är krångligare än så. På återseende med ett leende!
PS. Brynäs segrade under skrivandets stund över Leksand med 3-2. På påskdagen möter Brynäs Rögle hemma och Mr T och jag planerar att gå dit. Förhoppningsvis hinner vi fira både Jesu uppståndelse och en Brynäs-seger. Jo, tack vare röd dag hinner vi med båda segrarna. Den över död och den över Rögle. Nästa års långfredag hoppas jag på en kombination av lidande och njutande genom ett framförande av Mozart's Requiem. Den är ganska vanlig på Alla helgons dag. För att minnas de avlidna. Tycker nog att den passar på en långfredag också. Den är så otroligt vacker. Bland det vackraste. Ja, faktiskt. Trots 1700-talsvarning. Den kan inte överdoseras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar