Dagen efter Vasaloppet. Trots att jag inte var med och körde i något av spåren, så känns det ändå som så i kroppen. Jaha, det blev dubbelt norskt över mållinjen. Inte nog med oljan, de har ett framgångsrecept vad det gäller skidåkning också. När vi blir riktigt avundsjuka på norrmännen så drar vi lite Norge-historier. Jag tycker den som yngsta tonåringen drar är bland de bättre. Vet ni varför norrmännen inte bygger tak över sina dårhus??? Jo... för då skulle de få bygga tak över hela Norge!!! Plats för skratt!
Jag och Mr T har bott i Norge. I Oslo närmare bestämt. Det var där på plats som vi upptäckte att norrmännen också berättar historier. Vi kände igen nästan varenda en. Den enda skillnaden var att ämnet gällde svenskar. De kallar dem för svensk-historier. Det var en rolig tid när vi bodde på Stensgaten to å trevde A, mitt i centrale Oschloo. Rolig på det svenska språket. Även om vi då sa koselig. Fast det var en rolig tid även på norska. Lugn och harmonisk. Vi bodde där på den tiden som Jan Boklöv kastade sig utför Holmenkollen med sin speciella V-stil. Norrmännen gjorde narr av honom. Vi svenskar försvarade honom. Efter ett tag använde hela backhoppareliten hans stil. Då hade vi tyvärr flyttat tillbaka till Sverige igen.
Det kan verka trivialt att ägna bloggen åt Norge-historier, avundsjuka på olja och skidframgångar. Men ibland kan vi väl få ha sådana dagar. Första måndagen i mars. Då livet utanför fönstret just nu är snögrått. Vad är det för kulör egentligen? Det följer mycket i spåren efter Gustav Vasa, Aukland och allt som har med Vasaloppet att göra. Det följer en hel del i spåren efter det som har med köksrenovering att göra också. Just nu har jag dragit igång något som får sommarkänslorna att vibrera. Syltkokning. Då är kulören en helt annan än snögrå.
Kulören som blir på skummet vid lingonsyltkokning är så otroligt vacker. Visst vad det väl Bengt Grive som hade de mest fantastiska beskrivningar och benämningar på kulörer när han refererade konståkning på TV? Jag tror aldrig att han nämnde lingonsyltskokningsskumsröd? Jag minns inte så noga. Den färgen är mycket vacker tycker jag. Fast jag tror den gör sig bäst ovanpå lingonen i kastrullen. Jag är tveksam om jag vill ha en sådan tröja eller jacka. 7 liter frysta lingon förvandlades till många fyllda burkar med lingonsylt. De är så fina där de står uppställda på bänken. Fortfarande ljumma.
De fick sällskap av nästan lika många burkar av min specialkomposition på syltfronten. Ska frysen tömmas, så ska den tömmas. Blåbär, hallon och vinbär. Bärblandning, vatten, socker och lite natriumbensoat. Locken på och sylten är klar. Lätt som en plätt. Blandsylten skulle säkert göra sig bra till plättar förresten. Säkert som piff till havregrynsgröten också och för att inte tala om till tårtfyllningen. Tänk så lätt det är att skapa sommarkänsla. Hela huset fylldes av bärdofter och jag kände mig som själva prototypen av husmödrar som fyller varje kvadratmillimeter i skafferiet med hemkokt. Så länge det inte är hembränt så är det väl som det ska.
Sanningen är den att det är inte så präktigt som det låter, utan rätt och slätt ett desperat försök att tömma frysen på allt onödigt. Det har väl knappast undgått någon att jag är smålänning, så att kasta bären finns inte ens med på listan. Jag räddade undan några blåbär som fick sin sista resa in i ugnen i form av en paj. Jag har ett alldeles ljuvligt litet arvegodsrecept som har den lilla finessen med rivet citronskal i smuldegen. Du anar inte vad lite rivet citronskal kan åstadkomma. Tillsammans med blåbär och smuldeg är det rena explosionen i smakupplevelse. Det smakar bara mer. Det blir snopet framöver. I frysen vilar inga blåbär mer.
Allt syltande och pajbakande fick mig att komma in i sommarlängtan. Utan att märka det, var mina tankar och förresten inte bara dem, utan hela jag, förflyttade till juni, juli och augusti. Jag nästan kan känna gräset och sanden under fötterna. Jag kan förnimma hur jag hämtar andan vid sommarens första dopp. Det är fortfarande för kallt, men det är sommar och då ska det badas. Sommaren, då skogen lägger på sin nya fina blåbärsmatta och det är bara att fritt och för intet håva in livets goda. Har du vägarna förbi en av dessa dagar då jag har bakat mina blåbärskakor, stora som en hel lunch, då ska du få sitta på altanen och njuta. Kaffe och blåbärskaka. Kniv och gaffel och sommarservetter.
Först ska köket renoveras. Före sommarnjutningen, ett rejält hantverk. Fördelen är att vid årets blåbärskakebak, så kommer vi ha dubbla ugnar. Bara att hoppas på ett gott blåbärsår. Höjden av otur om alla blåbärsblommor fryser bort. Nu när det ska sommarnjutas ordentligt. Endast blåbär gör inte en sommar. I år gäller det att elektrikern lyckas koppla allting rätt också. Spelar ingen roll hur mycket blåbär det finns i skogen om inte elen till ugnarna fungerar. Det är alltså många olika komponenter som ska till innan pajerna luktar sommar. Till dess kan vi roa oss med några fler Norge-historier.
Det verkar som bloggen börjar tappa greppet och det finns tendenser till urartning. Vill bara förtydliga att den sista Norge-historien lärde jag mig under tiden vi bodde i Norge. Då var det minsann inga bromsspår framför svensken och den norska historieberättaren skrattade rått men hjärtligt. Skidspår och bromsspår i all ära, nu ska jag undanröja alla spår som blir efter storkastrullernas syltkokning. Lite upputsning av ett snart försvunnet kök. På återseende med ett leende!
PS. Ojojoj, hur kunde jag glömma att omnämna vinnaren i damklassen i årets Vasalopp? Jag halkade omkring i historien om Gustav Vasa och precis som många andra historieskrivare, så fastnade jag vid män, krig och uppror. Jag rättar till misstaget med att i detta PS. lyfta på hatten och säga grattis och hurra till Uddevalla-tjejen Sandra Hansson. Hon hade slutat med skidåkning på grund av sjukdom, men igår visade hon att det går att ta sig tillbaka. Det blev givetvis glädjetårar vid mållinjen och nya uppsatta mål. Som till exempel OS. För detta fick hon tre rader i lokaltidningen där jag bor och dessa rader delade hon med damtvåan, Jenny Hansson. Den delen av befolkningen som tävlade i herrklassen fick samsas om nittio rader. Att journalisten är man behöver jag kanske inte nämna? Att bloggaren är kvinna och ger igen på sitt sätt behöver säkert inte heller nämnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar