Idag ska två herrar få uppta utrymmet i min blogg. Jag kan omöjligt blogga på påskdagen, utan att nämna Jesus. Utan honom, ingen påskdag. Om långfredagen präglades av mörker, död, förtvivlan, smärta och tårar, så var förvandlingen total idag. Det var ljus, liv, glädje, hopp och jubel. Jesus har uppstått! Det verkar helt ofattbart. Plats för tvivel. Är det verkligen möjligt att först torteras, spikas upp på ett kors, dödförklaras, begravas, för att några dagar senare visa sig livs levande? Inte undra på att soldater svimmar eller flyr, inte undra på att kvinnorna förundras vid graven och vid mötet med ängeln. Inte undra på att Tomas tvivlar och ber om att få känna och se på Jesu sår. För detta har han fått kallas Tomas tvivlaren i mer än tvåtusen år. Det är inte rättvist. Han verkar mest normal och mänsklig av dem alla.
För det måste ha varit obegripligt och svårförståeligt att ta in nyheten och vetskapen om Jesu uppståndelse, efter att ha sett vad soldaterna hade gjort med honom på långfredagen. Efter detta hemska scenario så kom rädslan för framtiden blandat med sorgen efter mästaren. Det blev inte många timmars bearbetning, innan ännu en chock drabbade dem. Visserligen med ett glatt budskap, men var det verkligen sant? Hur kunde detta ske? Tomas tvivlaren har genom årtusenden fått bära hundhuvudet över sin förfrågan om att få se och känna såren. Med handen på hjärtat, skulle inte du och jag ha velat göra detsamma?
Jag tycker inte att det är mycket begärt och jag tror att Jesus kan förstå detta. Jag ser det som om Tomas verkligen ville förvissa sig om att det var mästaren. Att det var Jesus. Det vore inte dumt om vi idag gjorde detsamma. Det finns så mycket som vill förvilla oss och lura oss och där står Jesus och väntar. Jag tror att han gläds över dem som kommer och ber om att få se och känna hans sår. Som verkligen vill tro och som vågar komma nära och visa sina tvivel. Kvar finns frågan, hur kunde detta ske? Jag har inte något enkelt svar på det. Jag känner bara att jag bär på en tro på en stor Gud. En Gud som inte är begränsad av vad som går eller vad som inte går. En Gud som inte säger att så har vi alltid gjort eller så har vi aldrig gjort. Gud är Gud och under påsken har det blivit visat för oss människor. Död blir till liv. Sorg blir till glädje. Mörker blir till ljus.
I kyrkan såg vi Jesus idag. Inte så där som vi har sett honom på film. Inte med några spikhål eller med en lång mantel. Inget skägg. Nej, idag såg vi honom genom alla som var där. I varje människa som tror på honom. Det kändes fint. När jag tittade på alla församlingmedlemmar som satt i bänkarna och så tanken på att detta är Jesus, så fick jag en föraning om hur vacker han måste vara. Så fascinerande. Tillsammans med alla påskliljor som verkligen översållade hela kyrkan, så var det en vacker bild på trons mysterium. I smyg bad jag att få se spikhålen. Eftersom jag hade hört hammarslagen på långfredagen. Det var bara för två dagar sedan. Inte undra på att människorna på Jesu tid var förundrade. Trots att jag har hört berättelsen ett oräkneligt antal gånger under min levnad, så är den fortfarande förundrande.
Jag ska snart blogga om herre nr två för dagen. Men eftersom påskdagen och långfredagens berättelser är så motsatta, så måste jag bara reflektera över just motsatser. Mörk och ljus. Död och liv. Sorg och glädje. Högkyrklig och... lågkyrklig. Det finns något som heter högkyrklig. Vet inte om motsatsen heter lågkyrklig. Jag funderar på innebörden av högkyrklig. Ordet har en aning negativ klang för mig. Jag tror att det är en inriktning som värdesätter sakramenten, liturgin, ämbetet och kyrkans tradition. Oj, oj, detta blir ord som var och ett behöver en ordbok med förklaringar. Tomas tvivlaren framstår som en fullständigt normal och enkel person. Där behövs ingen ordbok. Där behövdes inga traditioner. Han ville bara förvissa sig om att han hade kommit till rätt person. Det kan vara lätt att förvilla sig in bland snåriga traditioner, riter och hierarkier, så att vi inte hittar kristendomens centrala person. Jesus.
Jag respekterar högkyrkligheten och vad den står för. Precis som jag respekterar dess representanter. Däremot förstår jag inte de gånger då högkyrkligheten är viktigare än budskapet. Jag slår då gärna följe med Tomas och gör ett epitetstillägg. Ing-Marie tvekaren. Med högkyrklighet följer ibland, inte alltid, men ibland, ordenstillhörighet. När vi ändå talar om motsatser så är just ordensmedlemsskap ett sådant sammanhang, då jag inte får saker och ting att stämma överens. Ganska ofta är sådana ordnar stående på en kristen grund. Ändå är det ofta slutna sällskap, oftast förbehållna män. Deras hemsidor och informationssidor skriver att deras verksamhet skapar många frågor från allmänheten. Efter att ha läst informationen så är frågorna ännu fler. Jesus säger: "Jag är världens ljus. Den som tror på mig ska inte vandra i mörker utan ha livets ljus". Han säger också: "Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria". Ändå väljer många människor, särskilt män, att binda sig att uppnå vissa grader, som de inte ens får yppa för sina fruar.
Vad hände då med äktenskapslöftena som är instiftade inför Gud? Att en man ska lämna sin far och sin mor och leva med sin hustru. Att de ska dela allt. Till döden skiljer dem åt. Var finns tillägget att vissa hemligheter ska mannen ha? Som de han skaffar sig i ordenssällskapet. Jag kan leva med Mr T:s hemligheter inför julafton och födelsedag, men för övrigt hoppas jag att vi kan leva i sanning. En sanning som gör oss fria. Är detta en form av lågkyrklighet? I så fall är jag glad över att kallas Ing-Marie tvekaren. Nog om högkyrklighet och ordenssällskap. Detta fantastiska och hysch-hysch-varnings-aktiga samtalsämne borde tillägnas en egen blogg så småningom.
Jag teckentolkade påskdagens gudstjänst. Det är en förmån att få sprida det glada budskapet med händer, kroppshållning och mimik. Många tack framfördes efter gudstjänsten. Döva och även hörande tyckte att det var så vackert. En kvinna sa att det var så musikaliskt teckentolkat och det tycker jag är extra roligt, för då har verkligen språket blivit rytmiskt och levande. Slut på död och mörker. Jesus har uppstått på teckenspråk också. Eftersom jag ligger en mikrosekund efter med tecknandet jämfört med det talande språket, så fick jag påpekande om en ytterst angelägen sak efter gudstjänsten. Att det var viktigt att ställa sig upp. Den där mikrosekunden av fördröjning var ett allmänt störande av ordningen. Suck, kan vi inte bara vara glada för att Jesus lever?
Någon påpekade för mig att jag borde ha varit omnämnd med namn i programmet. Precis som präst, körledare, organist, musiker med flera, med flera. Jag vet vad jag heter, så för mig är det inte så viktigt. Dessutom tror jag att det var ett felriktat klagomål, eftersom jag inte tillhör den skara av människor som vill framhäva mig själv. Hallå, hallå, mitt namn fanns inte med i programmet. Uselt. Inte riktigt min stil. Dessutom har man på något sätt lyckats genom att utesluta teckentolkaren ur programmet. Att vara en viktig, osynlig länk mellan förmedlaren av budskapet till åskådaren. Inte jag, utan prästen, musikern, kören och dess ledare. Jag får nöja mig med att ha mitt namn skrivet i livets bok och folkets tacksamhet min belöning. Idag räcker det med att veta att Jesus har uppstått, även för teckentolkaren. Denna lilla obetydliga varelse, som inte fick plats i programmet.
Kommer ni ihåg programmet "Fem myror är fler än fyra elefanter"? Jag växte upp med det. Minns särskilt bokstaven O och sången Bom, bom, bom, bom, bom, bom, bom, ooooooooo vad det låter bra. Det är O:et i bomet som gör det. Ett O kan vara mycket viktigt. Jag råkade göra en felsägning, en lågkyrklig sådan. Jag sa kyrkhandbok istället för kyrk-O-handbok. Sådant måste korrigeras och rättas till. Vad är det för syndig varelse som går runt och säger kyrkohandbok utan O? Sådana gånger räcker det inte med att Jesus har uppstått. Tur att jag har kommit så långt att jag har lagt av min småländska accent. Annars hade det kunnat blivit ett grovt och grötigt: kö(r)kåhanbok. Det är O:et i bomet som gör det.
Nu kan jag inte hålla på herre nr två längre. Leif Boork. På sätt och vis har han också uppstått. Han fick sig en liten minikorsfästelse i Brynäs i höstas. Han fick minilida litegrann i pressen och minibegravdes långt ifrån Läkerol Arena. Närmare bestämt i Almtuna, i hockeybåset i Uppsala. Idag på självaste påskdagen var han tillbaka och det fanns inga tvivel. Han stod där stadigt och med sitt vanliga hockeykoncentrerade fejs. Vilken seger för Boork. Isen borde ha varit överströdd av påskliljor. Ett tecken på liv. Brynäs besegrade Rögle med 6 mål mot 1. Boork är tillbaka. Förhoppningsvis vänds kvalspel till elitseriespel. B-O-O-R-K får stå för Brynäs Orkar Ovanligt Raska Kontringar. Jag gläds med Boork. Det visar att alla oförrätter får en upprättelse till sist.
PS. Namnsdagshälsningar till en hel rad av nära och kära under påskhelgen. Börjar med alla med namnet Kim på skärtorsdagen. Fyra släktingar i Norrköping firade förhoppningsvis med tårta eller åtminstone nallade på påskgodiset. Långfredagens Bengt. Svåger i Borlänge och en arbetskamrat missade jag i fredags. Rättade till problemet idag. Ibland är det bra med uttrycket bättre sent än aldrig. Kenneth hade namnsdag under påskafton. Så det blir en liten hälsning till Gimo i Uppland. Vi tar en försenad skål i påskmusten. Idag firar min moster och gudmor namnsdag. Nyss fyllda 85 år. Mina tankar går till moster Gerd i Södertälje. Gratulerar på din dag. Imorgon är det Gabriel. Annandag påsk och hälsningarna går åt två håll. En till Norrköping - igen. En till Västerås. Två härliga grabbar! Grattis på namnsdagen! På tisdag är det Marie Bebådelsedag. Innebär det att det är våffeldag igen? Eller är detta den rätta våffeldagen? Det är lite rörigt när påsken kommer så tidigt... och vintern kommer så sent. Idag fick vi skotta igen. Det är ju skottår, inte sant? På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar