Vi har fått två öron och en mun. Jag hörde någon talare säga i något sammanhang att det betyder att det är viktigare att lyssna än att tala. Vi har också två ögon och bara en näsa. Det borde alltså betyda att det är viktigare att se än att lukta. Detta resonemang blir lite komplicerat om vi blandar in de fakta att många människor är döva, blinda, har talsvårigheter och saknar luktsinne. Den filosofiska tanken är tänkvärd, men den håller inte ända fram. De flesta människor har tio fingrar. För min del så skulle det kunna tolkas att det är viktigare att skriva än att höra, tala, se och lukta.
Det går inte att undvika Vasaloppet i dagens blogg. Första söndagen i mars. Över femtontusen människor på startfältet i Sälen. Enligt meterologerna så hjälper dessa människor till att höja temperaturen med en grad. Återigen visar verkligheten vad vi kan åstadkomma om vi hjälps åt. Över femtontusen människor med ett och samma mål, linjen i Mora. Vi vet redan innan startskottet har gått att några kommer inte att nå ända fram. Bland de femtontusen åkarna finns det nästan lika många förutsättningar. Utrustning, kondition, vilja, medhjälpare, vallning, incidenter och mycket, mycket mer som påverkar resultatet.
Det är imponerande att tänka att denna massa av skidåkare ska förflytta sig nio mil på skidor. En sträcka som tar en timma i bil om jag kör med en hastighet av 90 km hela tiden. Från TV-fåtöljen så tar jag mig nästan fram till Uppsala om jag kör söderut. Jag passerar Söderhamn om jag åker norrut. Jag når Falun om jag ställer kompassen västerut. Österut lockar inte idag. Snöblandat regn och gråkallt är ingen höjdare ute på havet. Det är en rejäl sträcka de ska göra på snön. Förutom kondition och vilja, så verkar vallningen vara avgörande idag. En del sliter utan minsta fäste. Andra sliter med stora snöklumpar under skidorna. Resten sliter. Vasaloppet är slitsamt. En 77-årig herre kör sitt 55:e Vasalopp. Sådant är värt både bock och nig, samt hissning av svenska flaggan.
Historia ligger mig varmt om hjärtat, även om jag har snöat in på kvinnor, 1800-tal, brott, straff, sociala skikt. Det hindrar inte att titta lite på män, 1500-tal, kungar, unioner, flykt och vapen. Vi får backa bandet nästan 500 år tillbaka i tiden. Det var år 1520 som Gustav Eriksson Vasa kom till Dalarna för att få hjälp. Han ville omedelbart störta kung Kristian II från tronen. Vid den här tiden var Sverige i union med Danmark. Hos Gustav Eriksson Vasa var missnöjet med den danska kungen stort. Han opponerade sig. Han togs som gisslan och fängslades i Danmark. Han lyckades fly. Gustav var 24 år och adelsman från Uppsala. Men mest var han frihetskämpe. På vägen upp genom Sverige sökte han stöd hos bönderna och manade till uppror. Intresset tillbaka var lojt. De ville bara ha fred.
Gustav begav sig till Dalarna. Folket där var känt för att vara hårdföra. Efter att Gustav varit på flykt i en månad, jagad av Kristians danska soldater, stod han utanför Mora kyrka och talade till dalfolket. Rent krasst borde han ha känt sorg inombords. Några veckor tidigare hade han mist sin far och sin bror i Stockholms blodbad. De hade blivit halshuggna tillsammans med 80 andra stormän. Han borde även ha känt rädsla. Det kan inte ha varit så livat att ha vilda danskar med stora rödbrusiga skägg (bloggarens fantasi tar här överhanden över sanna historiska fakta) efter sig. Han var kanske inte någon liten lort. Han var kanske en modig och mycket bestämd man. Han manade folket i Dalarna att ta till vapen.
Dalfolket gjorde inget förhastat. De ville rådgöra med grannbyarna. De kunde inte ge Gustav något besked på stående fot och förföljarna kom ikapp. Gustav hann inte invänta besked utan flydde västerut mot Norge. Strax därefter nåddes Mora av nyheterna om Kristians grymma framfart. Det tog några dagar. Det var långt före internets födelse. Det är i detta läge som skidorna kommer fram. Moras två bästa skidåkare, Lars och Engelbrekt, skickades iväg för att hinna ikapp Gustav Eriksson Vasa. De lyckades i Sälentrakten. De båda skidåkarna övertalade Gustav att återvända till Mora och att leda dem i kampen mot Kristian.
År 1521 bröt infernot ut. Gustav anföll tillsammans med dalkarlarna. I två och ett halvt år höll de på och kämpade. Kriget tog slut. Sverige blev fritt. Den 6 juni 1523 valdes Gustav till Sveriges kung. En så pass viktig händelse att både knäckebröd och skidtävlingar bär hans namn. Blåbärssoppa och vallningsteknik är nymodigheter i sammanhanget. Förhoppningsvis kommer ingen på idén att göra något minne av Napoleons återtåg från Ryssland till Frankrike. Hans armé bar endast sommaruniformer i vinterkylan. Det kunde givetvis bara sluta på ett sätt. Tusentals och åter tusentals frös ihjäl. Något sportsligt arrangemang kring detta lockar inte mig.
Vi är inne i mars månad. Vår grannplanet heter mars och är den fjärde planeten i solsystemet, räknat från solen och ut. Mars är mindre än vår egen planet jorden. Mars är också ett företag som säljer godis, livsmedel och kattmat. De har till och med en chokladbit som heter Mars. Månaden mars har 31 dagar och vi är redan inne på den andra. Mars, vårmånaden. Mars, som kommer av latinets Martius, helgad åt guden Mars i romerska mytologin. En del får skidlopp uppkallade efter sig. Andra får månader. Vi övriga får använda våra ögon, öron, näsor, munnar och fingrar efter bästa förmåga. På återseende med ett leende!
PS. Det lutar åt norsk seger i Vasaloppet anno 2008. Så länge inte en dansk segrar så må det vara förlåtet. För det skulle väl vara ett snopet firande av Gustav Eriksson Vasas kamp? Eller har kampen mot danskarna slätats ut med tiden. Sport ska väl förbrödra och förena?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar