Vetlanda BK spelade inte finalen på Studenternas Idrottsplats i Uppsala idag. Det gjorde Edsbyn och Sandvikens AIK. Så egentligen finns det ingen anledning för mig att göra något större väsen av detta i min blogg. Jag återkommer med en hejdundrande bandyblogg det år då Vetlandaluarna kan titulera sig svenska mästare i bandy. Var det någon som stupade på det småländska uttrycket lu i föregående mening? Då ska jag komplettera med ett något vanligare ord från rikssvenskan: grabb. På återseende med bandytema det år då det verkligen gäller något. Tänk att få se Vetlandagrabbarna höja SM-pokalen iklädda guldhjälmar. Jag minns ännu orden från bloggen igår: Förändring är möjligt.
På tal om att stupa så var det precis vad grabbarna från bruket gjorde. I den målrikaste finalen någonsin, så kan vi konstatera att Edsbyn gjorde flest. Hela 11 strutar gjorde de. Sandviken mäktade med 6 och det räckte inte långt. Pokalen tillhör Hälsingland ett år framåt. Min farmor kommer från Hälsingland, så jag har säkert lite Hälsingeblod i mig, fastän jag inte tänker så mycket på det. Inte när det gäller bandy. Då pulserar friskt småländskt blod och pulsen säger: Vetlanda BK. Eftersom förändring är möjligt så kan bandypokalen få resa till Småland nästa år. Om inte alla bandyfans har supit skallen av sig innan dess. Nytt för i år var att nu serverades alkohol inne på själva arenan. Detta var så viktigt att det till och med gjordes TV-reportage om det.
Jag har aldrig förstått kombinationen sport och sprit. De båda orden börjar på samma bokstäver. S och P, men sedan kommer OR i ena ordet och RI i det andra. Samma bokstav avslutar förvisso båda orden, men räcker det som förklaring? Det blir ramaskri om inte idrottsföreningen får utskänkningstillstånd. De är ekonomiskt beroende av alkoholförsäljningen. Många i publiken är törstigt beroende av alkoholen. Det är nästan enda gången som svensken inte är lagom. I alkoholsammanhang är svensken alltid överdriven. På gränsen till obehaglig. Det räcker inte med att vara så engagerad i sitt lag och ha det i sitt hjärta. Det räcker inte med att pryda sig med diverse souvenirer. Svensken måste vara på lyran för att våga skrika: JOBBA, JOBBA, JOOOBAAA!
Rödmosiga ansikten, glansiga ögon och vingliga steg på läktarna. En riktig folkfest. En ofta pinsam sådan. Vad beror det på? Alla vet att idrottsmännen som kämpar nobbar alkoholen. Det bryter ner kroppen. Kan till och med vara farligt att träna med alkohol i kroppen. Jag förstår om folk vill ta en öl i samband med idrottsevenemang. Men varför måste det sluta med så många att man måste luta sig mot väggen och spy upp hela lunchen och drycken? Eller varför måste många lyftas bort av några ordningsvakter? Varför ska det överhuvudtaget behöva finnas ordningsvakter på arenorna? Räcker det inte med matchvärdar som kan hänvisa till toaletter, sittplatser, kaffeserveringen? Det är sorgligt att vi har kommit dithän i vårt land att sport är synonymt med sprit. Som om det inte vore nog med dopingbekämpningen. Vi kommer kanske snart att acceptera dopingen också. Varför ska sportsmännen tvingas vara rena när inte ens publiken klarar av det?
Nog om bandy. Jag var inte på plats. Jag satt inte ens framför TV:n. Som sagt, återkommer när Vetlanda är i final. Då ska jag ha svart-gul halsduk. Kanske hel getingdräkt. Istället blev det eftermiddagskonsert med symfoniorkester och kulturskolans orkester. Det fanns en recensent på plats, så jag behöver inte skriva en tidningsrecension. Jag kan istället pröva att göra en bloggrecension. Det får bli mer som att framföra min åsikt. Jag lovar att vara ärlig. Jag kommer säkert att uppfattas som grym. Konserten inleddes med två stycken av enbart stråkar. Jag vill skicka ett stort påskris, utan färgglada fjädrar, till den som valt dessa stycken att inleda hela konserten. Vi satt kvar i stolarna enbart för att vi är väluppfostrade. Inte för att musiken var fantastisk. Säga vad man vill om stråkar, men när de inte enas om tonerna, då är de ett tortyrinstrument så gott som något.
Vi led, höll väluppfostrat ut, klappade för syns skull och konstaterade glatt att vi överlevde. Även om det var trist, så finns det en viss tjusning i att se barn och ungdomar spela. Så även om öronen led, så värmdes hjärtat. Bloggrecensionen gör nu ett uppsving. Förhoppningen ställdes till blåsarna som därefter intog scenen. Fascinationen tog tag i mig över hur starkt blåsinstrument kan låta. Det var inget fel på spelglädjen och det var bra mycket roligare musik. Men jag säger som Tony Irving i Let's Dance: MEN... Återigen tur att jag är väluppfostrad. Annars hade jag hållt för öronen. Musiken var så stark i James Bond-temat att det gjorde ont i öronen. Tinnitus är inte trevligt och det är inte kul när musiken gör ont. Bloggrecensionen skickar nytt påskris. Givetvis utan fjädrar.
Efter paus, var det 110 musiker på scenen. Både stråkar, blås och slagverk. Det borde ha varit olidligt med tanke på hur upplevelsen före paus var. På något sätt lyckades de båda grupperna samsas om tonutrymmet och det var mer njutbart. Jag skriver njutbart eftersom jag är väluppfostrad. Det borde kanske stå överkomligt. Applåden som jag skickade iväg när alla stycken var spelade, var ärlig. Det är fantastiskt att se alla musicerande ungdomar. Det är fantastiskt att tänka tanken att de i framtiden kanske är välbetalda och lyckliga musiker. Förändring är möjligt. Musik behöver inte bara vara en hobby eller att stå ut med vilken lön som helst, bara för att man gör det man tycker mest om att göra.
Fast vill de bli kända och välbärgade ska de kanske slå sig in i schlager-, pop-, rock- eller dansbandsvärlden. Ikväll är det dags för ännu en final. I Melodifestivalen. Arenan är Globen och det är kanske inte bara i sportsammanhang som alkoholen ska få flöda. Tio bidrag ska tävla om statyett, äran, blombukett och resa till Belgrad senare i vår. Vem ska vi tro tar hem rubbet? Jag använder min blogg till att lista bidragen som jag tror att den blir. Inte som jag nödvändigtvis vill att den blir. Det är ungefär som med bandyn. När inte Vetlanda spelar final, så kan det egentligen kvitta. När inte Tomas Ledin, Ted Gärdestad, Björn Skifs, Frank Sinatra, Gilbert O'Sullivan, Peter Jöback och alla de andra är med, så kan det kvitta. Det är ungefär som att se en bandyfinal med Edsbyn- SAIK. Eller en hockeyfinal med Frölunda-Modo. Det kan kvitta.
Bloggjuryns röst hur som helst:
1. Charlotte Perrelli
2. Bröderna Rongedal
3. Sanna Nielsen
4. Nordman
5. Linda Bentzing
6. Amy Diamond
7. BWO
8. Sibel
9. Frida Feat. Headline
1000010. Christer Sjögren
Tills vi vet resultaten, så ska jag fundera på hur Christer Sjögren hamnade i finalen? Är det så att svenskarna redan har supit skallen av sig? Schlager och sprit börjar faktiskt på samma bokstav. I Love Europe känns för mycket för mig. Det verkar desperat av Sverige att skicka ett sådant bidrag. För texten syftar väl på den geografiska ytan som vi brukar kalla för Europa? Eller har jag missuppfattat det hela? Är det kanske en kärleksförklaring till rockgruppen Europe? Varje år i schlagertider så får jag en tanke om att skriva en låt och skicka in. Ställer frågan: Hur svårt kan det va? I ett Empty room? I lågornas sken. Det borde ta Just a minute. Testar tempot genom att Upp och hoppa. Verkar funka bra, känns som om That is where I'll go. Om du Lay your love on me, så ska jag göra mitt för att bli en Hero. Jag säger Thank you. Frågan är om I love Europe så mycket att det är värt mödan att skriva en låt? Återigen, hur svårt kan det va?
PS. Mr T och jag har utrustat hushållet med en grovdammsugare från Kärcher och en rejäl skruvdragare från Black & Decker. Till och med Martin Timell skulle bli imponerad av dessa rejäla doningar. Vi närmar oss en tillvaro i byggdamm. Så vi är värda en slapp kväll i TV-soffan. Det kan bli den sista på mycket, mycket länge. Vi är garanterat klara tills Vetlanda spelar bandyfinal. Avslutningsvis ett fyrfaldigt leve för namnsdagsbarnet i familjen. Vi tar varje tillfälle till möjligheten att fira. Livet blir roligare då! På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar