Jag vet inte om jag vågar hålla på Brynäs IF i hockeyns kvalseriel. Mina lag har inga lysande placeringar i tabellerna. Se bara på fotbollen. Östers IF, var hittar vi dem? Södertälje SK i hockeyn, kom de till slutspel? Nej då. Vetlanda i bandyn? Hallå? När var de i bandyfinal senast? Det blir bara pinsamma svar. Jag förstår mig inte på mig själv. Varför tar jag upp pinsamheterna i bloggen? Självklart ska jag hålla tummarna för Brynäs-laget. Lite lokal känsla får jag försöka anamma, nu när det verkligen gäller. Jag kan nog tycka att Gefle IF ska vara kvar i Allsvenskan också. Men inte om det blir på Östers IF:s bekostnad. Där är jag stenhård. Jag har krupit, stått och gått på den småländska jorden för länge för att svika Östers IF.
Jag går snabbt över till andra pinsamheter. Sveriges åldringsvård. Jag vet att den kan fungera bra på många platser, så jag tänker inte alls dra alla vårdplatser över en kam. Jag tänker bara blogga om den som jag besökte igår. Jag skulle göra ett besök och gratulera en 93-årig dam. Det var lika svårt att ta sig in på äldreboendet som det är att ta sig in i ett behandlingsrum på akutmottagningen eller på fängelset. Ringde på portringklockan. Inget hände. Hade tur att kunna slinka in, när en annan person slank ut.
Det blev ett trevligt besök. Vi hade en lång stund av fin gemenskap. Vi tog oss igenom de flesta samtalsämnen och det kändes gott. Födelsedagsbarnet var överraskad och glad för orkidén. Så långt inga pinsamheter. I hissen ner från avdelningen så vällde ett obehag upp från mitt inre. Eller var det möjligen en panik för att behöva åldras på det sättet? Gamla människor satt ensamma i sina rullstolar, utan att någon från personalen eller någon annan människa överhuvudtaget tilltalade dem under mycket lång tid. En gammal dam, som ganska raskt och piggt tog sig fram med rullator, kom och bad att få sitta en stund tillsammans med oss. Vi makade på oss runt soffbordet. Givetvis finns det stjärterum när det finns hjärterum. Hon berättade att hon kände sig så ensam.
Hur är det möjligt för en människa att känna sig så ensam när hon bor så kollektivt som på ett äldreboende, där en personalgrupp finns till hands dygnet runt? När jag sökte någon anställd på avdelningen så fick jag leta rejält. När jag slutligen lyckades, då hittade jag inte bara en, utan ett helt gäng. Gemenskapen i personalgruppen var tät och ogenomtränglig. Människor i åldern 65+ göre sig icke besvär att tränga sig på där. Möjligtvis vid ett tryck på larmknappen. Det var födelsedag. Det var eftermiddag. Ingen av personalen erbjöd sig att ordna en enkel kopp kaffe till födelsedagsbarnet och gästerna. Jag är inte ovan att packa kaffekorg. Ska bara notera att det gäller inte bara vid skogsutflykter och idrottsevenemang. Det gäller uppvaktningar och besök på äldreboenden.
Jag noterar att många av de äldre har påsar för urin fästade på benen. Är detta till fördel för de boende? Kan de inte längre kissa av egen maskin? Eller underlättar det för personalen? Jag är själv uppväxt med kateter på grund av missbildade njurar och urinvägar. Jag vet hur besvärligt det är att ha kateter. Det är aldrig behagligt. Det är ett gissel. Våra äldre medmänniskor får ha sitt kiss hängande utanpå benen. Fullt synligt för alla. Jag tycker det är pinsamt att vi inte har kommit längre.
Det märks tydligt om det finns förmåga att göra avdelningar mysiga och hemtrevliga. Den här avdelningen var en tydlig institution. En förvaring av äldre människor som inte längre klarar sig hemma. Inte nog med sorgen över att behöva lämna sitt hem. De fick lämna all hemtrevnad bakom sig också. Besöket gjordes i påskveckan, men det fanns inte en tendens till pynt. Vad kostar en påse fjädrar. 3 paket för en guldpeng? En ganska billig insats för att höja trivselfaktorn. Jag tror inte att det är kostnaden som är avgörande för dessa pinsamheter. Det är viljan och intresset.
Sverige är ett intressant land på många sätt. Det är hopplöst svårt för äldre att få en plats på ett äldreboende. Det är ett lotteri och högsta vinsten är ett rum, där endast ett litet urval av eget möblemang får plats. För att få tillgång till detta rum måste man uppfylla flera kriterier. Det räcker inte med att vara gammal och trött. Man måste vara dement också. Helst ska man inte ha uppfattning om någonting. Då funkar brist på hemtrivsel och katetrar med medföljande påse på benet. Ingen höjer sin röst i radio eller TV. Ingen gör löpsedlar om denna förvaring. I Sverige höjer vi våra röster för annat och fyller löpsedlarna med riktigt viktiga saker. Aktuellt i dessa tider är hönsen. Hemska tankar hur vissa hönor har det. Små burar, ovaderade.
För att inte tala om hur hönorna har det i Finland, där de använder våra i Sverige avlagda hönsburar. Lyckliga är de hönor som får gå ut och spankulera litegrann varje dag. Ute i friska luften. Så ska alla svenska hönor ha det. Det är inte lika viktigt med de äldre. Att de får komma ut och spankulera lite varje dag och få lite frisk luft som inte luktar salvor och gammalt kiss, det har inte samma höga prioritet. Statistiskt sett, så ska de snart dö. Hönorna är fortfarande i produktion och vi kan göra oss en hacka på äggen. Vad vi glömmer är att vi alla, även vi som nu är i produktiv ålder, också bli gamla någon gång.
Jag hade ont i bröstet en lång stund efter besöket på äldreboendet. Jag har svårt att se och förlika mig med den människosynen. Det skulle vara intressant att ta sig en titt på medicinförrådet på den avdelningen. Hur ser innehållet ut i de röda doseringslådorna? Hur många tabletter är av det lugnande och bedövande slaget? Hur många tabletter gör så att man sover större delen av dygnet? Hur många tabletter gör så att man sitter som ett levande lik utan att reagera? Kunde man skippa något enstaka piller genom beröring, tilltal, frisk luft och aktivitet? Om man tog bort katetern och hjälpte äldre att på ett värdigt sätt gå på toaletten, skulle man kunna ta bort tabletten mot svidningar och rodnad i underlivet? Kunde man kanske då ta bort sulfa-tabletten för den ständigt återkommande urinvägsinfektionen?
Smakar det inte gott med en kopp kaffe på 93-årsdagen, precis som det gör på 43-årsdagen, 53-årsdagen och 63-årsdagen? Jag frågar personalen, som jag tror uppskattar en fika på sina bemärkelsedagar. Vi pratar inte om stordåd. Vi pratar om medmänsklighet och ett enkelt tänkande. Sådant som vi faktiskt har tid med om vi lär oss att prioritera. Umgås med arbetskamrater kan man göra runt Fia-spelet om gamla Ebba och gamle Ture får sitta med. Umgås med arbetskamrater kan man göra på vårpromenaden om man låter Greta och Aina komma ut samtidigt. Dessa gamla människor är det viktigaste som personalen har på sin arbetsplats. Utan dem, inget arbete. Det gäller att ha fokus på rätt sak. Där precis som i hönsburarna.
PS. Vet du någon som bor på äldreboende eller som sitter ensam i påsk, så gör ett besök om du har möjlighet. Eller slå en signal. Eller skriv ett kort. Det kan verka simpelt, men borde vara en självklarhet. Vi har ju lärt oss att köpa ekologiska ägg. Bara för att de hönorna har haft det bra. Skulle inte den äldre generationen vara värda samma vördnad? Ekologisk äldrevård. Något nytänkande. Kom ihåg var du läste det först! På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar