Idag är det nio månader kvar till julafton. Vilken fantastisk inledning på dagens blogg... Synd att det inte är julafton idag. Förutsättningarna är som gjorda för julafton. Mr T och jag är lediga. Snötäcket är vitt och tjockt. Det finns skinka och senap i kylskåpet. Vi har några flaskor glögg på lager och jag tror att det finns en burk pepparkakor också. Apelsiner och äpplen lider vi inte heller brist på. Det är mörkt ute och vi kan tända stearinljus. Det som saknas är julklappar, men det är kanske ändå dags att dra ner på det hysteriskt uppsjåsade köpandet. Ingen julgran inom synhåll heller. Bara ett avfjädrat fastlagsris som obemärkt övergick till att fungera som påskris. Idag åkte det ut. Det kändes lika skönt som när julgranen brukar åka ut senast tjugondedag Knut. Orkar inte vänta på påskens motsvarighet. Den borde infalla på tjugondedag Ulf i så fall.
Trots den bistra vinter som råder i våra bloggtrakter just nu, så upptäckte jag att en gul krokus tittade upp idag. Den var gul som sig bör i påsktider. Den slog ut nära väggen och hade det ganska skönt i solen under dagen. Så att fira julafton är inte att tänka på. Krokusen satte stopp för det. Vårkänslorna tog överhanden igen och det kan inte det tjockaste snötäcke knäcka. Owe Jansson som är namnet på en affär som beskrivs som Gästriklands svar på Ullared, annonserade i helgen att: "Våren är här"! De erbjöd 10% rabatt på alla utemöbler. Ganska onödiga annonspengar med tanke på det snökaos som rådde på annonsdagen. Våren är inte här ännu. Inte på riktigt. Owe Janssons kan inte heller jämföras med Ullared. De som påstår det har antingen inte varit på Ullared. Eller så har de inte varit på Owe Janssons.
Det grämer mig att jag var tvungen att tacka nej till släktforskarresa till Leksand kommande helg. Det svider i släktgenerna. Jag är inte arbetsskygg. Dilemmat för mig är nästan tvärtom. Men jag bär på en liten dröm och den kostar inget. Om jag var utrustad med tid att spendera efter egen vilja och önskemål, så skulle jag kunna göra en lista på saker som jag skulle ägna tiden åt. Jag presenterar listan i bloggen, så vet ni vad jag är och vad jag gör den dag jag blir pensionär. Eller vad jag gör på den fria tid som jag förhoppningsvis får före pensioneringen.
1. Släktforskar. Helt klart. Det bor en liten Kojak, Baretta eller Frost inom mig. Det är som att vara en liten deckare. Man vet att personen är död. Resten får man söka rätt på. Jag kommer inte på något annat som griper tag i en som släktforskning och som får tiden att försvinna iväg så lätt.
2. Skriver. Helt klart. Men först ska jag försöka att bygga mig en liten skrivarlya vid någon skogskant eller vid en liten sjö. Där ska jag sitta och knacka på tangenterna och det blir väl tangenter på någon gammal avdammad skrivmaskin. För ström bryr jag mig inte om att dra dit. Det får bli böcker skrivna i solens eller i månens sken. Eller i stearinljusens sken. Jag är lycklig då jag skriver. Jag kanske blir författare när jag blir stor.
3. Badar. Helt klart. Varför inte fortsätta att bygga en brygga ut från skrivarlyan? Ett morgondopp, ett kvällsdopp, ett mitt-på-dagen-dopp. Simma, kasta gris, springa i vattnet. Jag stiger inte upp ur böljan förrän läpparna är blå. Jag tycker inte att det är så viktigt med stjärntecken, men det passar bra att jag är fisk. Vädur hade jag fått fundera mer över. Fisk känns självklart.
4. Banjospelar. Helt klart. Fast kanske falskt i början. Jag måste bara göra investeringen först. Nu har jag drömt sedan jag var 15. Drömmen är lika levande. Sedan ska jag sitta vid lägerelden och vända på köttsteken och lira lite cowboyriffs och dricka en kall Kilkennys. Förhoppningsvis har någon orkat släpat med en ståbas och så några munspel.
5. Skogspromenerar. Helt klart. Eller så dammar jag av kompassen och springer efter kartan igen. Orientering över stockar och stenar är något jag höll på med i ungdomen och just nu funderar jag på varför jag la av denna fantastiska upplevelse, som dessutom hjälpte upp konditionen? Passar på att sända en hälsning till OK Hjorten i smålandsskogarna. Är mitt avhopp från sporten så enkelt att det finns inget som går upp mot skogarna i Småland? Så enkelt kan det vara.
Jag nöjer mig med dessa fem. Kan återkomma med drömmarna lite längre fram. Jag förstår varför pensionärer verkar vara de mest aktiva människorna i hela samhället. De har fullt upp för jämnan. Nu vet vi ingenting om morgondagen men jag önskar verkligen att jag får uppleva pensionsåldern. Fast ändå mer önskar jag att jag redan nu är så pass förståndig att jag sållar bort det som inte är så väsentligt och som bara suger kraft ur mig och ersätter det med sådant som jag verkligen blir glad av och som utvecklar mig som människa.
Imorgon blir det en liten utflykt och det blir kanske blogguppehåll ett tag framöver. Ibland kan det vara bra med ett miljöombyte och andas lite annan luft. Även om den andra luften inte är så ren och nyttig. Ibland kan man behöva åka bort för att uppskatta det man har hemma. Det som i vardagen kan göra människor blasé och less, blir efter en liten utflykt, ett hem fyllt med trygghet och glädje. Vi har det oförskämt bra. Även om inte allt är tipptopp, så har vi det bra. Mat för dagen. Rinnande vatten till mat och hygien. Värme och elektricitet. Vi behöver inte åka långt bort för att få se andra omständigheter.
Jag tycker inte det är svårt att komma till andra omständigheter. Jag har under många år arbetat i sällskap av kackelackor, loppor och annan ohyra, som jag inte har här hemma. Jag har känt tacksamhet för möjligheten att få duscha iskallt efter en veckas duschuppehåll. Jag har lärt mig att bädda gamla halmmadrasser på ett sådant sätt att varken ohyra eller smuts märks. Det går att ta seden dit man kommer. Det går att vänja sig vid det mesta. Då är det svårare att komma tillbaka hem. Där kaklet är rent, vattnet är varmt och olika schampon och duschcremer står uppradade. Bara att välja och vraka. Det är svårare att komma hem och höra oss själva klaga på sådana saker som vädret och det gemensamma köket på arbetsplatsen.
Man överlever smuts och ohyra för en liten tid. Då är det svårare att se hur man bedövar spädbarns hunger med en spritfuktad tygbit i barnets mun. Då är det svårare att se hur fattiga människor säljer sina sista ägodelar eller små buketter av vilda blommor, för att få några slantar till bröd. Då är det svårare att se hur oskyldiga barn går på gatan och lever på gatan. I Lettland, som inte ligger så förskräckligt långt borta från Sverige, lever cirka 30 000 barn och ungdomar på gatan. Jag har närmare dit fågelvägen än vad jag har till Småland. Ändå är livet så totalt olika för de båda områdena. Det kan kännas hopplöst, men kom ihåg att det behövs inte mycket för att skapa förändring till något mycket bättre.
Ibland när det griper tag i mitt hjärta och jag känner hur det värker på grund av alla orättvisor, fel och brister, så tänker jag på en flicka som jag mötte i Lettland. Hon var blind och var med på ett läger som vi ordnade på lettisk mark. Hon njöt i fulla drag på lägerdagarna. Det strålade om henne. På avslutningsdagen tackade hon och var så lycklig för att hon fått möjligheten att dela gemenskapen. Hon hade fått en veckas frihet från den morfar som vanligtvis utnyttjade henne sexuellt. Det kändes så hårt att skiljas från henne. Även om vi inte gav upp arbetet att förändra hennes vardagssituation mer kontinuerligt efter lägrets slut. Men vi kunde inte annat att glädjas tillsammans med henne. Hennes blinda ögon strålande. Hela hennes ansikte strålade. Hela hennes varelse spred sådan livsglädje, så den smittade av sig på oss. Vi som skulle återvända till alla schampoflaskorna hemma. Det finns så många levnadsöden. Var och ett är som att öppna en bok. Som innehåller livet. Med all dess glädje och all dess sorg. Alla har det inte så bra att de kan drömma om extra tid och om önskningar om dess innehåll. Många drömmer om mat för dagen och om tak över huvudet. Eller ett par skor åt varje familjemedlem.
PS. Nu är glada påsken slut, slut, slut. Riset har jag kastat ut, ut, ut. Men till nästa år igen, kommer den igen. För det har jag lovat! Håll utkik efter påskblogg i april nästa år. Skärtorsdagen den 9 april 2009 närmare bestämt. På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar