Smutsig frotté

Hux flux så hamnade vi i augusti. Jag tittar tillbaka på de två gångna månadernas bloggning och konstaterar att jag har nästintill haft semesterstängt i bloggen. Sex bloggningar i juni och tretton i juli. Jag har egentligen haft hur mycket tid som helst att blogga, men lika bra att säga som det är. Det har kommit annat emellan. Det finns finare sätt att säga det på. Jag har insamlat idéer och tankar för framtida bloggar. Fast om sanningen ska fram, så är det mycket lathet. Det är skönt att slappa och släppa det som jag brukar göra i vanliga fall. Jag tycker om att blogga, det har väl inte gått någon obemärkt förbi? Ändå är det som om bloggen och jag har behövt lite tid på var sitt håll. Det har kanske kostat mig några uttråkade och undrande bloggläsare, men så länge det inte kommer några ilskna bloggkommentarer, så vågar jag kanske mig på en liten ursäkt?

Det har faktiskt nästan inte kommit några kommentarer överhuvudtaget. Det kan jag förvisso inte förvänta mig. Jag ställer absolut inga krav på läsarna i denna blogg, men visst vore det skönt med ett livstecken någon gång. Fast jag kan även förstå uteblivandet av bloggkommentarer. Vad ska kommenteras? Bloggarens utdragna slapphet och loja bloggande om semester? Med ett sådant här blaha-bloggande ska bloggaren enbart vara tacksam om det inte kommer in dyngkommentarer och stora banderoller som meddelar: lägg ner!

Den här sommaren har jag samlat idéer. Det är sant. Dock inte enbart till bloggen. Jag står och stampar och är redo för att ge ut en bok igen. Jag längtar. Jag tycker att det här med bokutgivning gott kan jämföras med en graviditet. Jag och Mr T har två barn. Det är fantastiskt och gräver jag riktigt djupt i mitt känsloarkiv, så finns det inget som kan jämföras med stunderna på Akers Sykehus i Oslo och på Östra sjukhuset i Göteborg. Det finns inget vackrare än våra två barn. Fast när jag för första gången höll min första bok i mina händer, så var det som att hålla en liten baby. Det var osannolikt stort. All smärta, all vånda, all längtan, all kamp var som bortblåst och nu låg den här, synlig för mina ögon. En varm lycka spred sig genom hela kroppen.

Jag behöver inte uppleva kickar för att känna lycka i livet. Jag är alltså inte bokpubliceringsberoende som en knarkare är beroende av heroin. Om jag är beroende av något så är det att skriva. Detta blandas ofta med en ganska illasmakande ingrediens och det är tankar som: Inte ska väl jag. Inte kan väl jag. Vad ska folk tycka? Jag vill inte alls verka märkvärdig. Jag har blivit bättre på att låta den ingrediensen utebli. Jag kan inte leva mitt liv, genom att andra ska tala om för mig hur jag ska leva det. Alla andra kan ha så olika tycke och smak att jag kommer att få ett rent elände med att hålla ställningarna.

Jag har därför valt att koncentrera mig på en person och gjort honom till en centralfigur i mitt liv. Med ett vardagligt ord så kan vi använda ordet idol. Han är min idol. Fast samtidigt är han min vän. Han är min bror. Han är den som har gett mer av sig själv till mig än någon annan människa. Han heter Jesus. Det finns väl inget annat namn som har spridit sig så över hela världen som just hans namn? Säger du mitt namn så har det inte alls samma genomslagskraft. Betänk att hans liv är fortfarande betydelsefullt efter flera tusen år. Visst, vi kan avfärda det hela med att säga att jag tror inte på sådant nonsens. Det får stå för var och en av oss. Faktum är att hans namn suddas inte ut med vad vi säger.

Jag imponeras av Jesus som person. Han gjorde många saker som vi skulle kalla goda. Men tittar vi riktigt noga, så gick han inte bara omkring och klappade folk på huvudet och var allmänt trevlig. Han gjorde även sådana saker och kom i sådana situationer, som skulle göra så att vi kände oss lite obekväma och kunde tycka att nu blev det väldigt känsligt här. Någon kan ju ta illa vid sig. Någon kan bli sur. Någon kan säga att så har vi aldrig gjort förut. Jag tror ändå att det var just dessa steg som Jesus tog, som gör att hans budskap fortfarande är levande. Han gick ofta mot strömmen och tog de svagas parti. Han satt inne med så stor kunskap att jag är helt säker på att han skulle ha kunnat frottera sig med de fina människorna. Han skulle ha kunnat slicka röv och till och med snackat sig till befrielse från den hemska korsfästelsen.

För om sanningen ska fram så är det ofta det vi håller på med. Vi frotterar oss. Vi slickar röv. Vi snackar oss förbi svårigheterna. Till och med i sådana kretsar som mycket väl vet att Jesus-namnet står för något helt annat. Jag har haft förmånen att växa upp i ett kristet hem. Med föräldrar som har gjort som Jesus gjorde. De har aldrig tvingat på mig någon tro. De har gått före och visat mig vad tro är. Jag är ytterst tacksam för den grunden i mitt liv. Med de upplevelser som jag har från församlingen Som gör så mycket gott, så hade säkert jag också blivit avkristnad som så mycket annat i Sverige. Vi verkar tro att vi inte behöver Jesus. Jag kan förstå om människor som inte har mött honom ännu kan tänka så, men det är förödande när en församling har samma jargong.

Denna mycket omtalade som-gör-så-mycket-gott-församling har under många år varit föremål för mina boktankar. Trots allt eländes skit som de står för, så tänkte jag göra en humorbok. Så att folk får skratta åt dumheterna. Jag tror att skratt befriar. Men ju mer jag tänker, så desto mer så lutar det åt att skriva från ett jag-perspektiv. Jag är rädd för att det kan bli rätt humorbefriat, fast jag hoppas inte det. Jag tror på en Gud med humor. Se dig omkring. Skulle tillvaron vara skapad av en humorlös Gud? Därför tror jag också att hans son hade en stor portion humor. Bara för att man har humor, så behöver det inte bli larvigt och under bältet hela tiden. Humor rymmer också en stor del av allvar. Jag undrar därför, om jag skriver allvaret...kommer då humorn med på köpet?

Så jag funderar vidare på församlingsboken och hoppas att församlingen överlever så pass länge att de hinner uppleva biografin, så det inte bara behöver bli en minnesbok om de som gjorde så mycket gott, fast egentligen hade de med för mycket av den illasmakande ingrediensen Vi klarar oss själva. Vi behöver inte Jesus. Så här har vi alltid gjort. Har du inte rätt släktskap, så är detta inget för dig. Dra på trissor att detta verkligen är möjligt.

Under tiden jag funderar så ska jag försöka få igång psalmskrivandet. Jag har kommit med i en psalmskola som ska pågå under två och ett halvt år. Första träffen är i höst, i Stockholm. Jag går och nynnar och klurar på texter. En ganska vacker sommardag, så hörde jag mig själv säga: Nähä du Gud, det verkar inte bli något av det här med psalmskrivandet. Skulle du kunna tänka dig att ge mig en inledning? Jag vet att det låter som en desperat bloggares idétorka på psalmfronten. Det ligger en fara i att stirra sig blind på alla psalmtoppar som O store Gud, Härlig är jorden, Blott en dag och Den blomstertid nu kommer. Dessa psalmer är redan skrivna och behöver inte efterapas. Det skulle ändå bara bli dåliga kopior. Så just nu jobbar jag som bäst på att försöka skala bort dem så gott det går ur mitt huvud och det är inte lätt. Jag älskar dem. Jag tycker de är storslagna och underbara. Författarna har all min respekt. Det är lätt att i samma veva krydda med lite av ingrediensen: Och vem är väl jag att åstadkomma något sådant? På återseende med ett leende!

PS. Eftersom bloggarna trillar in lite sporadiskt, så vill jag gratulera världens bästa svärfar i efterskott. Han fyllde sextionio år i fredags. Jag och Mr T fick den stora äran att fira dagen med honom och svärmor. Vi började med gott fika på Källviks gård och sedan blev det lunch på fiskerestaurangen Albertina i Skärså. Det är ännu en av fördelarna med att ha semester. Det är lätt att hänga på och ta tillfället att njuta av sommar, hav och läckerheter. På kvällen såg vi Hille vinna med 7-1 mot Årsunda och det gjorde inte semestern tråkigare precis!