Jag cyklade till jobbet med uppkavlade ärmar idag på morgonen. Tolv grader och det kändes förstås uppfriskande. Det måste ha sett ut som en protest mot att sommaren går mot sitt slut och att vi närmar oss hösten. Det konstaterade jag nämligen igår. Jag, Mr T och tonårsdottern var ute i skogen och letade svamp. Med oss hade vi bästa hunden Millie, som är en underbar liten trevlig vän. Vi hade hoppats på att hon skulle kunna spåra de stora kantarellvidderna, men hon var inte lika inställd på det, utan njöt helt och fullt av friheten och leken med vår tonåring. De två är verkligen tighta som vänner. Det ser kärleksfullt ut. Väldigt ömsesidigt. Vi hittade dessa gula läckerheter ändå och det kommer att bli varma mackor så småningom.
Efter söndagsmiddagen fick vi ett inredningsryck och stack iväg till IKEA och investerade i nya dynor till våra härliga fåtöljer. Det blev brunt skinn istället för mönstrat tyg den här gången och det ser stilfullt och sofistikerat ut. Det medföljde lite ljus och servetter och nya fräscha krukväxter med lika nya fräscha krukor hem till TV-rummet. Väl hemkomna så satte vi igång och putsade fönster och strök gardiner och bytte kuddfodral och dekorerade, så att Simon & Thomas skulle ha blivit avundsjuka. Lila och brunt känns ombonat och i tiden. TV-rummet är ett rum som jag trivs i, trots att TV:n oftast är avstängd. Kanske just därför jag trivs. För håll med om att det har inte varit så många höjdpunkter på burken under sommaren.
Det var verkligen intressant att se att det gick att få upp ett sådant där spontan-il och det är ingen tvekan om att både Mr T och jag kände oss nöjda efteråt. Timmen är sen i skrivandets stund och egentligen skulle jag väl uppsöka min säng och inte sitta här i de nyförskaffade dynorna. Jag är inte i fas med arbetstiderna och sömnen ännu. Jag ger det en vecka till. Sedan måste jag ta till storskärpningen. Det blev väldigt sent i lördags kväll eller tidig söndagsmorgon om du hellre vill kalla det så. Tre fjärdedelar av familjen hade tillbringat dagen i Västerås hos Mr T:s lillebror som firade sin 40-årsdag med familj och vänner. God mat och trevlig underhållning. Vi kom hem i skaplig tid ändå, på rätt sida midnatt. Då fick vi för oss att vi skulle spela ett spel som tonåringen hade önskat att få spela under en längre tid.
Det var inte Monopol, men nästintill. Nya Bondespelet, som är minst 35 år gammalt, eftersom det är från Mr T:s barndom. Hur lång tid tar det att spela, frågade jag och tonåringen svarade: ungefär en timme. Fast det skulle vi förstås ha multiplicerat några gånger. Mååånga tiiimmar senare satt hon dock som vinnare och ägde hela slottet, mark och skogar. Stenrik. Mr T och jag fick lägga oss som förlorare, trots att jag satt på en förmögenhet på cirka 1 miljon 750 tusen. Hade jag inte haft små snittar, lite bubbel i glaset, vindruvor och annat plock hade jag somnat över spelplanen. Ska det bli en upprepning på sådd och skörd runt köksbordet, så får det bli en annan tid på dygnet.
Idag har sonen tagit ut en semesterdag. Bara för att få sovmorgon och en dag utan gräsklippning och gravskötsel. Det unnar jag honom verkligen. Han börjar tappert varje vardagsmorgon klockan sex. Dottern har precis en vecka kvar av sommarlovet. Många skolor börjar nog annars idag och det finns nog en hel del som våndas över att ett nytt läsår sätter igång. Förhoppningsvis har mobbning, trakasserier, skadegörelser och drogproblem utraderats under sommaren. Det är något att hålla tummarna för och lägga miljonerna på inom kommunen. Mindre lut på Marinfestivalen för att hindra ungdomarna att komma på glid. På återseende med ett leende!
PS. Ny vecka på mitt trevliga jobb. Tagit mig dit och hem på cykel. Tvättat en del. Allt är frid och fröjd. Skulle gå en vända till soprummet med komposthink och soppåse. Vad händer? Jo, jag tvingas att ställa mig frågan att vad är det som gör så att vuxna människor, boendes i ett parhuskvarter med friköpta hus och gemensamt ägande av området, kastar sina soppåsar i en överfull tunna? Så där full så att soppåsarna har byggt ett mindre berg. Så att locket inte går att stänga. Det står istället i vinkel en halvmeter rätt upp. När det finns en lika stor soptunna alldeles bredvid och dessutom en hälften så stor soptunna en bit därfrån? Biten är i detta fall cirka en meter. Är det någon klyftig person som kan tala om vad detta beteende beror på? Är det slöhet? Är det dumhet? Är det viljan att göra-som-alla-andra och inte låta sin soppåse ta första steget och ligga helt ensam i en stor och ödslig soptunna? Det som är extra intressant i sammanhanget är att vicevärden säkert använder samma soprum och styrelsen för samfälligheten. Ja, alltså boendesamfälligheten och inte den kyrkliga. Bäst att förtydliga detta. Det är lätt att det skapas missförstånd och att det blir en höna av en fjäder. Eller ett sopberg av en soppåse för mycket. Fast jag kan ju välja att se problemet från ett annat håll och då blir det inte längre något problem. Mr T och jag har en alldeles egen soptunna i det allmänna soprummet. Det kallar jag lyx!
PS 2. Jag känner att jag kan inte avsluta så sopigt som jag gjorde i PS 1, även om slutklämmen blev lyxig. Jag har något riktigt trevligt att bjuda på. Jag ställer mig upp och bockar och bugar för mina föräldrar som idag firar 60 år långt förhållande. De träffades idag för sextio år sedan. Mamma var 14 år och pappa var 17. Det var en onsdags kväll och ungdomarna från Virserum och Järnforsen träffades och där uppstod tycke mellan mina älskade föräldrar. I tider av slit och släng-tänk, så är jag otroligt imponerad av dessa sextio år. 1949 gott folk. Det, om något, är värt att blogga om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar