Idag blir det inte Hjälmaren runt, men kanske Vätternrundan nästa år!

Så lättlurad jag är. I skrivandets stund så känns det precis som jag är tillbaka i semesterposition. Solen skiner och värmer mina kinder. Jag har dragit ut solstolen på gräsmattan och på brickan står det kaffe med tilltugg. Alldeles bredvid har jag min bästa semesterkompanjon. Just det, Mr T. Han håller en pocket i sina händer. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Jag vet att han tycker att den är läsvärd. Jag ska snart läsa den. Jag köpte den på försommaren och den står nu på kö. Det kom ett bokpaket på posten idag. Jag föll för några böcker i den senaste bokkatalogen. Bland annat en bok om statarliv. Eftersom min morfar och min mormor var statare i sin ungdom, så ser jag fram emot att få sätta ögonen i den. Jag plussade på med en bok med recept på 101 drinkar och en annan med titeln Långpannans lov. Jag har inte bläddrat så mycket i någon av dem ännu, men det blir av. Det lovar jag. Jag ska inte lova för mycket i skrift, men hittar jag ett recept som smakar bra, så kommer det kanske ett resultat på kafferasten på jobbet fram över. Från Långpannans lov vill säga. Tror inte Arbetsmiljölagarna tycker om att jag bjuder kollegiet på Cosmopolitan, Manhattan, Frozen Strawberry Daiquiri eller Mojito.

Jag faller inte enbart för bokkataloger tydligen. Idag har jag fallit pladask i gatan. Från cykel. Jag tar det hela från början och jag kan lugna alla läsare. Jag är vid gott mod och jag bloggar ju, alltså lever jag. Jag tog cykeln från Hillehemmet vid åtta-tiden i morse. Hade beräknat att jag i lugn och ro skull kunna ta mig de 6 eller 7 kilometrarna till jobbet och personalmötet som skulle gå av stapeln halv nio. Solen sken men termometern nådde inte upp till mer än tolv, tretton grader. Fast det var skönt och allt flöt på. Nästan framme vid mitt mål, någonstans på Kaplansgatan, mellan Valbogatan och Staketgatan, så kommer det en cyklist ut från höger. Jag körde på vägbanan eftersom jag inte ville cykla på trottoaren och just där finns det ingen cykelväg. Cyklisten, en äldre herre i rutig jacka eller kanske skjorta, kom utkörandes bakom en häck och helt plötsligt ser jag bara en cykel. Mitt framför min cykel. Jag tvärbromsar och kör rakt in i hans framdäck. Min cykel voltar med följd att pakethållaren slår i mitt bakhuvud och cykelkorg med axelremsväska far in i min högeraxel. Jag viker vänsterfoten och slår i vänster knä och handled i backen.

Allt den äldre herren säger är: Det verkar ha gått bra för oss båda och så cyklar han iväg. Själv plockar jag upp min cykelkorg som har lossnat, sätter tillbaka väskan som har åkt ur, trots att jag hade den fastspänd med en spännsnodd och letar upp mina solglasögon som ligger på vägbanan. Jag konstaterar att jag har inte hål på mina byxknän och jag blöder inte heller från handen, så okej det gick ju bra. När jag cyklar vidare så märker jag att växelsystemet är helt ko-ko och det rasslar betänkligt både här och där. När jag väl sitter på personalmötet, så känner jag att jag börjar svettas och jag känner mig allmänt olustig. Kollegorna tror nog att har cyklat fort och nu har en återhämtningsstund och så tror nog jag också till en början. Men efter en stund börjar det spränga i benet och det pluttrar i foten. Det dunkar bak i axeln och upp i nacken.

Jag använder cykelhjälm. Det kan se töntigt ut, men det skulle se ännu töntigare ut med spräckt skalle. Det är vad jag inbillar mig i alla fall. Jag hade inte räknat med att jag skulle få användning för cykelhjälmen för skydd mot slag bakifrån, men den tog emot attacken från pakethållaren som slog till vid tvärstoppet. Men nacken och axeln hade ingen skyddsutrustning och nu märks det att något har hänt idag. Jag känner mig mörbultad och benet känns svullet och det spänner i skinnet och värker inifrån.

Det händer så lätt och så ögonblickligt. Jag körde samma väg hem, fast från motsatt håll förstås och då upptäcker jag att den här farbrorn har kört mot enkelriktat. Alltså han har, utan att se sig för, kört rakt ut i en korsning och dessutom mot ett håll som han inte får köra mot. Tänk om jag hade varit en bil eller en buss? Då hade det kanske varit han som hade varit något mörbultad just nu. Jag har en skrapad cykel och ett knepigt växelsystem. Det må vara hänt. Det går säkert att ordna. Så har jag ont i kroppen. Men är samtidigt lättad att jag kan sitta här och inbilla mig själv att jag har semester. Fast det har jag inte alls. Jag har ju jobbat två veckor. Undrar om jag kan lura mig själv att jag inte har ont heller. Jag verkar just nu vara den mycket lättlurade typen.

Igår efter jobbet så lyssnade jag på Gävle Symfoniorkester som spelade utomhuskonsert i Bolougnerskogen. Det var en konsert som hade allt. Stor publik, bra väder, fint program som presenterades på ett trevligt sätt och orkestern gjorde en strålande insats. För er som inte hade möjlighet att lyssna igår kväll, så kommer det en ny chans nästa onsdag kväll. Samma tid, klockan arton noll noll, samma plats, i Bolougnerskogen. Förhoppningsvis finns det lite kvar av sommaren, även om det framåt augustikvällarna brukar kännas lite rått och höstigt. Jag hör till det konstiga släktet som finner en tjusning i hösten också. Jag vet inte om jag är ensam. Jag lider i så fall inte av den ensamheten. Jag tänder ett ljus eller snarare flera ljus och kurar ihop mig. Om jag lever och har hälsan, så kommer det kanske en ny sommar.

På tal om cykel och hjälm, så har chefen investerat i en ny cykel och jag gläds med honom. Det är något visst med en ny cykel. Jag kom på en sak till med varför jag tycker bra om honom. Han har förmågan att glädjas precis som om han var en liten skolpojke. Det riktigt lyser om honom när han berättar om sitt nyförvärv. Fast han använder inte hjälm. Hur tydlig kan jag vara mot min chef? Jag har lust att säga till honom på skarpen att: Nu skaffar du dig en hjälm! Fast egentligen är det kanske mer passande att vädja och be honom att använda en hjälm? Han verkar inte direkt fåfäng av sig, så han borde väl inte tänka så mycket på utseendet? Däremot verkar han, vad jag kan utröna, rätt smart och då borde han ju absolut skaffa sig en hjälm. För jag tycker på något sätt att det är ganska synonymt att de som har hjälm har på något sätt kommit på att det finns något innanför skalet som är värt att skydda. Sedan kan jag hålla med om att det räcker inte med hjälm som garanti för att köra omkring som en vettvilling och blankt strunta i trafikregler. Som han som körde mot enkelriktat idag. Rakt ut i vägbanan. Det var inte alls skoj, att komma på min hoj! På återseende med ett leende!

PS. Kollegorna kanske ska skramla och köpa en hjälm i present till chefen? Undrar vilken färg? Kanske ska köpa flera, så han kan följa kyrkoåret? Att köpa cykelhjälm är inte en baggis. Det finns BMX-hjälmar. Downhill-hjälmar. Racerhjälmar. Landsvägshjälmar. MTB-hjälmar. Tempohjälmar. Vardagshjälmar. Sporthjälmar. Fast det är kanske det minsta problemet. Det blir nog svårare att mäta hans huvud utan att han märker något. Det är inte lätt att smyga fram ett måttband runt chefens skalle och låtsas som om det regnar. Det verkar som om det behövs någon konstig lek på nästa personalfest i stil med Mission Impossible. Eller så säger jag bara till honom: Köp dig en hjälm och föregå med gott exempel för din personal. Någon som har något bra förslag eller stöd att komma med i min hjälm-kampanj? I det här fallet så framstår jag gärna som en tönt för min chef och kollegor. För det finns faktiskt några som redan är med i tönthjälmsbärarsällskapet och alla de är supermysiga kollegor.