Jag kan inte hålla mig ifrån tangentbordet utan måste få skriva av mig den obeskrivliga lycka som bubblar upp inom mig. Det här blir intressant. Hur ska jag kunna beskriva något som är obeskrivligt. Jag får önska mig själv lycka till även med detta. Det är dags för mig att raka benen igen, men det har inte blivit av, fastän det skulle ha varit gjort för minst tre dagar sedan. Så det har inte varit kjol, shorts eller piratbyxor på jobbet de senaste dagarna. På sin höjd uppkavlade jeans. Det märks att det inte är direkt solstolsväder längre. Då hade jag säkerligen fixat benen när det var i behov av att fixas. Jag tar det till helgen. Hyvel eller vax. Får se vad som faller mig in.
Så därför kan jag säga att orsaken till min obeskrivliga lycka som jag nu ska försöka beskriva är att jag har varit och svängt mina lurviga ben på dansgolvet. Det här uttrycket med lurviga får det att låta som om det har varit behov av rakning i tre år, men så är det inte. Jag har alltså varit och svängt mina stubbiga ben. Fast det å andra sidan får det nästan att låta som om jag är stubbig i benen. Alltså lite stel. Vem vet, det är kanske precis vad jag är imorgon. Stubbig i benen. Efter att ha dansat linedance i nästan tre timmar.
Jag skriver det igen. Dansat linedance i nästan tre timmar! Det måste till ett utropstecken på en sådan mening. Ikväll var det kick-off inför hösten och danslokalen var nästintill sprängfylld av nya och gamla dansare. Kul att det var så många människor som ville komma och prova på. Samtidigt var det roligt att se alla gamla dansvänner igen. När jag cyklade dit, så kändes det som om jag inte hade en enda dans på lager. Inte ett endaste dansnamn. Inte ett endaste steg. Däremot hade jag en sådan enorm danslängtan. Jag har byggt upp ett stort behov under sommaruppehållet och nu spelade det ingen roll om jag kunde någon dans eller inte. Jag smälte in i den stora massan och var snart inne i en Cowboy Charleston. Sedan rann det på bara av farten och t-shirten började bli svettig.
Visst fanns det vissa danser som jag borde ha kommit ihåg men som var som bortblåsta och jag kom nästan inte in i dem förrän i de sista takterna av musiken. Men ikväll spelade det ingen roll. Jag var bara så genuint lycklig för att jag var där igen, i linedancelokalen. Det är få saker i livet som gör mig så euforisk. Tänk jag som alltid har trott att jag ska sitta och spela banjo vid lägerelden när jag kommer till himlen, men nu vet jag att jag kommer att riva av några linedancesteg också. På gatorna av guld.
Jag måste träna lite extra på dansen Peaches and cream. Persiko- och gräddansen. Dessutom ska jag försöka att lära Mr T den nya dansen College Hustle. För tyvärr så kunde Mr T inte vara med ikväll. Han var i Stockholm genom jobbet och ska därför få en privatlektion under helgen. Ja, så var det det här med lektioner. Idag kom eleverna till teckenspråkslektionen för första gången den här hösten. Eftersom det är en A-kurs så var det för första gången någonsin. Jag tycker så här långt att det verkar vara en bra grupp. De skiljde sig inte så mycket från andra nybörjare. De var tysta och blyga. Några fnittrade och andra såg likbleka ut. Jag tror att det ganska snart kommer att vara annat liv i luckan inne i vårt klassrum. Om vi inte tvingas att hålla lektionerna utomhus förstås.
Jag är en mycket lojal arbetstagare. Jag kan säga att Polhemsskolan är en bra skola på många sätt. Där finns många intressanta program och ämnen och det finns otroligt många bra, trevliga och kompetenta lärare. Fast jag kan omöjligt sätta likhetstecken med lojal och att tiga om problemen. För det finns problem på skolan. Ett problem är att vi slår oss för bröstet och säger att vi är den datortätaste skolan i Gävle. Många elever på utvalda program får till och med en egen bärbar dator. Att de sedan inte fungerar överallt eftersom de inte kommer i kontakt med det trådlösa nätverket är en annan femma. Jag sätter mig inte alls emot datorutvecklingen. Du bloggläsare vet ju till exempel att jag är en inbiten bloggare. Alltså är datorn något som ligger mig varmt om hjärtat.
Fast på något sätt tycker jag att det är att börja i fel ände när det inte finns hela stolar och bänkar i klassrummen. Eller när det inte finns tillräckligt med stolar och bänkar i klassrummen. Eller när det inte ens finns klassrum som är tillräckligt stora för att rymma alla elever. Den här terminen har jag fått tjugonio elever i min teckenspråksgrupp. Det optimala antalet är max tolv. Det finns ingen ekonomi i att bara ha max tolv, så varje termin finns det plats för max tjugofem. Så många elever har det varit på A-kursen i alla år. Så var det förra året också och då var det fullt i klassrummet. Nu ska det in fyra till.
Gnäll för skolledningen och inte här i bloggen tänker säkert någon bloggläsare. Absolut. Jag har mailat. Pratat. Förklarat. I en teckenspråksklass är det omöjligt att sitta med normal dukning. Alltså alla ansikten fram mot tavlan. Då kan eleverna inte se varandras teckenspråk. Vi måste alltså duka i hästskoform. Med tjugonio elever så blir det så trångt att vi, om det skulle behöva utrymmas snabbt, måste flytta om bänkar och stolar för att komma ut. Ventileringen är inte anpassad för tjugonio elever i ett klassrum och hur ekonomiskt är det att öppna de stora fönstren mitt i vintern?
Varför kan vi inte börja om från början i skolvärlden? En stol och en bänkplats till varje elev. Ett skåp. En penna, ett suddgummi, ett block. En trevlig klassrumsmiljö där vi kan börja med att laga persiennerna, så att de går att dra upp och att dra ner, utan att de hänger som solfjädrar. En städning åtminstone en gång i månaden, så att det inte ligger ett två centimeter tjockt dammlager på alla lister och kanter. En klocka i ljusgården som visar rätt tid och som inte står på tio över två hela tiden. Den går bara rätt en minut på dagen och en minut på natten. Skulle inte detta komma före lockropen om egen bärbar dator? Det tycker i alla fall jag. Om nu skolledningen ändå väljer att satsa på bärbara datorer till eleverna, så tycker jag att de måste anställa ett antal IT-tekniker till, så att det finns några personer som kan se till att fixa alla komplikationer. Åtminstone så att lärarna, när de kommer tillbaka från sommarledigheten, kan komma in i datorsystemet och inte hela tiden mötas av varningstexten: Kontakta IT-administratören. På återseende med ett leende!
PS. Funderar på om jag ska skicka in en ansökan om inköp av 29 videokameror, så att eleverna kan spela in sina teckenproduktioner. För på något sätt måste de ju få visa sina teckenkunskaper och det kan bli lite körigt att kolla av 29 stycken istället för 12. Det borde i alla fall bli billigare än en lärartjänst till, som vore på sin plats. Men det är mer flashigt med en bärbar dator än en kunnig lärare i dagens skola. Det är en trist utveckling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar