Jag vet inte hur jag kom att tänka på det, men helt plötsligt insåg jag, igen, hur viktig han är för mig. Han är som ett stadigt bokstöd och jag är som den ensamma boken i hyllan. Han är inte ett sådant där massproducerat bokstöd för 19 kronor på IKEA, utan ett originellt. Jag har det enda exemplaret och jag kommer aldrig att annonsera på Blocket eller Tradera, när det gäller detta stöd. Gamla pojkvänner passerade revy och de är säkert hur trevliga som helst. Alltså, ingen skugga över dem. Men jag insåg tidigare idag vilken otrolig ledning det har funnits i mitt liv och hur glad jag är för Mr T. Ve och fasa om det hade blivit någon annan. Mr T är perfekt för mig!
Den här bloggen skulle inte handla om min lycka och mitt äktenskap med Mr T. Fast på något sätt hör det tätt ihop med mitt liv för övrigt, så det kanske inte är så konstigt att jag halkar in på det. Min dag och min vecka kunde ha börjat bättre. Det är så lätt hur ord hamnar fel och hur situationen blir så åt skogen. Idag så gjorde tanklöshet och okunskap att jag blev ledsen. Det byggde upp en stor ledsen boll inne i bröstet på mig och när jag tog upp det med en kollega, som inte alls hade med saken att göra, så kom tårarna.
Jag blev lite förvånad själv över tårarna. Nästan lite sur på mig själv också, för jag tyckte synd om kollegan som skulle börja sin vecka med att se mig gråta. Så jag försökte skärpa mig, men märkte ganska snabbt att det var ingen idé. Grejen var att det var egentligen ingen anledning att bli ledsen och börja gråta. Fast jag kände mig genomledsen och då kanske det finns någon automatisk manick inombords, som sköter det där alldeles själv.
Jag vill inte dra upp himmel och jord för en liten skitsak. Detta var en skitsak. Som tyvärr en annan person gjorde väldigt stor och som dessutom inte var något problem med rätt kunskap och med rätt vetskap om situationen. Ibland blir det fel och det må på något sätt vara hänt, men det är viktigt att tänka före handling. Det garanterar förstås inte att det blir rätt i alla fall, men det finns bättre förutsättningar för det. När det ändå händer att sådana här situationer uppstår, så finns det ändå flera vägar att gå. Den här personen valde att be tusen gånger om ursäkt och det tycker jag är stort.
Jag har nämligen varit med om mycket värre saker, då det inte alls rörde sig om någon skitsak. Alltså det kan röra sig om en hel rad av oförrätter, som tillsammans bildar en hel bajamajasamling av dumheter. När jag ser sådana situationer där människor lever i ouppklarade trätomål, så funderar jag på vad det är som gör att det är så svårt att säga förlåt, ge förlåtelse eller ta emot förlåtelse. Ordet förlåt är mitt favorittecken i teckenspråk. En kombination av snäll och ren. Att ställa sig på den goda sidan och ställa allt i ordning. Städa upp allt det smutsiga som ligger och gnager inombords.
Det är inte lätt att söka upp någon och be om förlåtelse. Det tar på krafterna. Ibland kan det nog kännas som om luften går ur en. Det är inte alltid så lätt att ge förlåtelse eller. Menar den andra personen verkligen allvar med sin vädjan om förlåtelse? Vad är det som ska förlåtas? Kan jag verkligen förlåta allt? Kan jag det? Jag som är människa? Finns det inte en mänsklig gräns för vad vi klarar av? Om den andra personen ber om förlåtelse från djupet av sitt hjärta, kan jag då också förlåta från mitt hjärtas djup eller ska det ligga kvar en liten smula och gnaga i fortsättningen också? Hur lätt är det att ta emot förlåtelse? Vad är det som har hänt? Kan jag på allvar tro att jag är förlåten? Eller finns det misstänksamhet kvar?
I kyrkan ber vi om syndernas förlåtelse. Jag har alldeles nyligen haft en diskussion med en person angående detta som sägs i mässorna i kyrkan. Det här med att människorna i gudstjänsten ber om förlåtelse och prästen på Jesu Kristi uppdrag ger förlåtelse. Diskussionen gick ut på att det är lite lätt att i korus rabbla orden och be om förlåtelse och så bara invänta prästens ord om att vara förlåten. Diskussionen ramlade in på de gamla avlatsbreven som var ett slags skriftligt dokument som en person kunde få av biskopen efter att ha avlagt botgöring. Jag tror det är en vanligt förekommande föreställning att avlatsbrev var detsamma som syndernas förlåtelse, men det är snarare en bekräftelse på att personen har gjort bot och bättring. Sedan är det väl en helt annan femma att människor kunde köpa sig bot och bättring genom att betala en rejäl hacka för dessa avlatsbrev.
Jag tror inte att det är så enkelt att det bara rabblas en massa ord i kyrkan och så är förlåtelsen där inom några minuter. Däremot kanske den stunden av stopp i den vardagliga ruschen bli en påminnelse om det djupare livet som vi bär inom oss. En påminnelse om att vi kanske inte lever som vi borde. Att vårt leverne kanske inte är bra för oss själva eller för andra. Att våra tankar, ord och gärningar inte är sunda och får oss kanske att må dåligt.
För mig har det blivit så att dessa stunder i kyrkan, där jag får möjlighet att be om förlåtelse inför Gud och dessutom få höra orden om förlåtelse, ger mig tillfälle att tänka igenom mitt liv. Mina tankar, ord och gärningar. Möjlighet att få göra avstamp och börja om på nytt. Det är befriande att höra orden om att jag är förlåten. Av Gud själv. Jag vet att allting är inte kört. När jag kommer till slutänden av alla problem, så vet jag att Gud är där och han förlåter. Jag tror ändå att vara förlåten av Gud och att leva vidare med den förlåtelsen, kommer att få följder för mitt fortsatta agerande. Kanske finns det någon som jag ska be om förlåtelse? Är det någon som borde be mig om förlåtelse, men inte gör det? Kan jag be om hjälp att förlåta ändå och lämna detta dilemma till Gud. Herre, förlåt dem för de vet inte vad de gör.
Inte så konstigt att det är skönt med en kvällspromenad i dotterns sällskap. Där ämnena varierar lika mycket som dag och natt, vinter och sommar. Ikväll pratade vi böcker. Jag älskar böcker och dottern har fått upp en läsningsspeed som gör mig grön av avund. Vi diskuterade en deckare som vi båda har läst. Vi var eniga i vår bedömning. Inte en bok som vi skulle rekommendera någon att läsa. Vi konstaterade att det borde finnas någon mycket bättre bok att ha med på skolans läslista över böcker som ska recenseras. Detta var svenskalärarens favorit. Kul att höra dotterns argument över varför hon inte kunde hålla med. Skönt att hon är så stark att hon kan stå för dem också även när svenskaläraren lyssnar. Jag hoppas att hon får bra betyg på sin redogörelse. Hon har nämligen cirka 100 deckare som hon skulle rekommendera någon att läsa före den här. Så har du inte läst Mons Kallentofts "Midvinterblot", gör inte det. Det är slöseri med tiden. Förlåt Mons. Förlåt svenskaläraren. På återseende med ett leende!
PS. Under skrivandets gång har augusti övergått i september och det är dags att vända ytterligare ett blad i almanackan. Fyra månader kvar av innevarande år. Det kan kännas ganska långt, men i vissa sammanhang kan det vara en kort tid. Som en vind som bara blåser förbi. Så det vore trevligt om vi alla kunde blogg-ena oss om att göra upp gammalt groll och försöka göra vårt bästa för att få en trevligare värld att leva i. I familjen, i skolan, på arbetsplatsen, i idrottsklubben, i föreningen och inte minst i kyrkan. Varför skjuta upp detta viktiga till imorgon, när vi kan bli befriade redan idag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar