Se saken från den ljusa sidan och då försöka se något alls

Innan det blir försent och den här dagen har övergått i en ny, så vill jag passa på att blogghylla dottern på namnsdagen. Hon lystrar inte till namnet Louise, men fira den är ju alltid trevligt. Vi tillhör den här kategorin av människor som tar varje tillfälle i akt för att fira. Så idag har det varit namnsdagsfirande mitt på en vanlig tisdag och det blev inte så märkvärdigt, men lite extra god glass är inte helt fel efter skola och jobb. Lite presenteri blev det i morse också. Louise har hon fått efter farmor, som också har det som extranamn. Fast när jag tänker efter så är hon döpt efter Malin på Saltkråkan och den skådespelerskan heter ju Louise Edlind, så allt snurrar ihop sig fint på något vis. Detta var inget vi tänkte närmare på för arton år sedan kan jag säga. Grattis till farmor också förstås.

Nu kom jag igång med bloggningen väldigt sent för att vara en vanlig tisdagsbloggning mitt i en arbetsvecka. Nej, jag har inte glömt att semestern är slut! Däremot har jag blivit påmind om att jag har ett huvud. Ett huvud fullt av värk som går under definitionen migrän. Symtomen har varit igång några dagar och slog ut i full blom igår kväll. Då hade jag av olika anledningar hållit emot ett tag och då vet jag av erfarenhet att det slutar med kraschlandning med alldeles för mycket migränmedicin.

Vadå hållit emot? Jo, jag vet att det är dumt och egentligen helt vansinnigt. När jag är på tjathumör mot mig själv, så brukar jag försöka intala mig själv att inte göra om dumheten och vansinnigheten igen. Nu har jag försökt göra bot och bättring i över tjugo år, men det har inte hjälpt. Jag kämpar på tills det inte går längre och då kallas inte huvudvärken huvudvärk längre utan det är värsta migränattacken. Vad är det som är så viktigt att jag inte bara kan stänga butiken och gå hem och lägga mig? Det borde ju varje normal människa göra. Igår efter jobbet så hade jag lovat att ställa upp och representera Svenska kyrkan som skulle vara matchvärd på Strömvallen. Gefle IF skulle spela hemmamatch mot Hammarby.

Jag kan inte påstå att jag såg det som något offer i tjänsten att gå på fotboll. Jag brukar ju gå lite då och då, så detta var inte någon konstighet alls. Jag skulle dessutom få sällskap av en trevlig kollega i församlingen och vi båda skulle få sällskap av många andra från Svenska kyrkan i Gävle. Vår uppgift var att stå och dela ut lappar om kyrkovalet den 20 september. När vi närmade oss Strömvallen så blev jag osäker på om jag var medlurad på någon pensionärsutflykt. För utanför entrén stod en grupp käpp- och rullatorutrustade äldre människor som visade sig tillhöra Svenska kyrkans kärntrupp i matchvärdsrepresentationen. Jag hann tänka både OMG och shit pommes frites detta är inte sant, men det var det ju.

Alltså, det var försent att backa ur. Så jag tog till något som jag är ganska bra på. Jag bläddrade fram till sidan om positivt tänkande inne i mitt hjärnarkiv och då stod det så här: Kära bloggare, numera är det inte alls vanligt att du får känna dig som en liten fjortis i något sammanhang. Den tiden är för länge sedan förbi. Du har sakta men säkert förvandlats från en liten flicka till en medelålders tjej, några skulle kunna kalla dig för tant eller kärring. Kanske i bästa fall, dam. Ikväll kan du surfa in på en räkmacka på Strömvallen och känna dig som ung på nytt. I detta sällskap kommer ingen för sitt liv tro att du är fyrtiofyra. Du får fyra timmar på dig att flasha runt som en tös. Alltså, detta var som en Askungesaga. Jag skalade av tjugo år på min ålder, men förtrollningen sprack som sagt när uppdraget var över.

Det visade sig att många av de som var med denna kväll var kyrkopolitiker och förtroendevalda. Det är en märklig sits där här med kyrkans uppbyggnad. För mig finns kyrkan som ett förbund mellan alla människor som har en relation med Gud. En relation som grundar sig i dopet. Alltså kyrkan är alla de som hör till Gud. En gemenskap där människor samlas till nattvard, delar bibelordet, hjälper varandra och andra. Med andra ord en plats för alla människor. Jag antar och hoppas att det finns kyrkopolitiker som har detta förankrat i sitt liv och utifrån den grunden vill kämpa för kyrkans utveckling och utbredande. Ändå får jag en aning om att en del av kyrkopolitikerna inte har en aning om denna grund och då blir det två jättelika kontinenter som flyter isär. Inte undra på att jag däckade i migrän vid hemkomst.

Eller så var det spelet som utlöste attacken. Gefle lyckades vinna med 1-0, men det var långt ifrån Gefles förtjänst. Hammarby gjorde ett självmål i första halvlek och hade spelet i sin hand hela andra halvlek, men Gefle lyckades på något konstigt sätt täppa till bakåt. Detta måste vara en av tidernas sämsta match någonsin på Strömvallen. Jag hade ju fått gå in på VIP-biljett, men hade jag betalt hade det varit på sin plats att få pengarna tillbaka. Folk betalar ju för att få se fotboll, inte för att se några killar i blåvita dräkter springa omkring och lalla som om de vore fyllekajor i en hönsgård. De gjorde inte många rätt och jag står inte bakom den som skrev att Gefle hade spöat Hammarby. Hammarby hade varit värdiga vinnare och dessutom hade de en beundransvärd hejarklack. Gefle IF har ju helt tappat sin. Det stod några stackare och skrek sig hesa i sina ljusblåa halsdukar och de verkade mer vara en protestgrupp mot Gefle IF än vad de var deras hejarklack. Det var hur som helst en fin kväll för fotboll och det märktes på kvällens publiksiffra. Minns inte exakt, men någonstans mellan 6800 och 6900. Synd bara att många av dem inte såg hela fotbollsmatchen, eftersom det var stora läktarpelare i vägen. Dags att göra något åt Strömvallen som Allsvensk arena.

Idag har jag varit på en annan arena där det inte kan stå pelare eller blomvaser i vägen, nämligen dövföreningen. Upptaktsmöte för hösten och det var trevligt att se alla bekanta ansikten igen efter sommaruppehållet. Solen sken och bländade ögonen och gjorde det extra svårt att avläsa teckenspråket. Det är väl att jämföra med en hörande person som lyssnar på radio utan att ha ljudet på. Besvärligt. Så jag triggade igång huvudvärken igen, vilket är mycket lätt gjort när jag nyss har haft ett riktigt anfall. Det är enormt viktigt med ljusförhållanden i den teckenspråkliga världen. Det får inte vara för mörkt. Inte för ljust. Det är mycket som kan ge språkstörningar. Men nu ska jag försöka vara ett ljushuvud för en gångs skull och göra paus i bloggandet och vila skallen i form. På återseende med ett leende!

PS. Fyra månader kvar till juldagen idag. Jag vet att det är ingen som vill veta det när sommarvärmen dröjer sig kvar. Hur som helst så är det årets största födelsedagsfirande för den kristna kyrkan och det parti som vill ha in mer Jesus i kyrkofullmäktige ska få min röst i kyrkovalet. Jag hoppas inte att det är så illa att jag måste rösta blankt.