Regnmätaren, google och fotbollen har ett gemensamt: stora siffror

Jag hade bestämt mig redan innan jag steg ur sängen i morse att jag skulle ägna större delen av den här dagen åt läsning. Jag vill för allt i världen inte släppa taget om den läslusta och bokplöjning som jag har jobbat upp under sommaren. Vi har en ytterdörr med ett runt fönster i och det första ögonkastet genom den glasrutan på morgonen är ett spännande konstaterande om vilket håll väderleken lutar åt för dagen. Det är som en slags visuell barometer och i morse blev mina ögon så glada. Solen sken och himlen var blå. Ögonglädjen spred sig snabbt till övriga delar av kroppen och jag tänkte för mig själv: det här blir en bra dag! Nu flera timmar senare så vet jag att jag tänkte rätt.

Boken som jag har svårt att släppa ifrån mig just nu har titeln Afrika i mitt hjärta - åren med lejon i familjen. Den handlar om en viltvårdare och hans familj i Afrika och deras eskapader och äventyr. Jag har under lång tid blivit uppmanad av dottern att läsa den, men det har inte blivit av. Nu när jag skulle byta bok senast, så stack hon den i händerna på mig och jag förstår att hon älskar den. Jag har också fått mer förståelse för hennes fascination för lejon. Det är en fantastisk skildring av familjens umbäranden och enkla förhållanden. Att läsa sådan litteratur förstärker verkligen det överflöd som vi lever i. Ändå klagar vi.

Idag har vi tagit tillvara möjligheten att vara ute och allt från frukost till eftermiddagskaffet har avnjutits ute på altanen eller i trädgården. Mitt på dagen, efter grillningen, så fick jag upp ett il och drog ut den ombloggande boken Långpannans lov och valde ut ett recept som inte såg alltför komplicerat ut. Det måste vara det optimala fikatillståndet med att det är lättbakat och välsmakande på samma gång. Det är sällan som jag är så nöjd med mig själv som när det luktar nybakat i huset och det avsvalnade tilltugget står på bordet. Det är livets mumma det. När boken ändå var framme och långpannan stod inne i ugnen på gräddning, så passade jag på att slänga ihop en plåt med bröd. Med russin och aprikoser i. Jag har tjuvnallat i kanten och det smakade mera, så ikväll blir det the och mackor med en god ost som pålägg.

Det är fascinerande hur vädret kan svänga från dag till dag. Vi har en barometer, men den här gången hann jag inte kolla visarens omkastning från vänster till höger. Den måste ha störtat från regn över ostadigt till vackert på bara några nattliga timmar. För igår var det ingen vidare trevlig syn genom ytterdörrsfönstret. Det var hällregn och igenmulet. Mr T offrade sig och hämtade in tidningen. Han blev gårdagens vardagshjälte. Vi kurade ihop oss i soffan, tände ljus och löste melodikrysset. Det gick oroväckande lätt. Innan snabbgenomgången var krysset löst och inskickat genom nätet. Kanske var det de äppeldoftande värmeljusen som friskade upp våra musikaliska sinnen? Annars läste jag en varningstext om värmeljus i tidningen. De avger något farligt ämne, som kanske om x antal år visar sig inte vara alls bra för oss värmeljusnjutande människor. Fast om några dagar är det något nytt som tidningarna skriver om. Det går från chips till tomater och nu är det dags för värmeljusen. Vem vet, det kommer kanske snart en varning för cykelhjälmar också? De kanske avger något ämne när hjälmen kommer i kontakt med svett?

Jag kunde inte låta bli att flika in ordet cykelhjälm någonstans bland långpannebakning och värmeljus. Det ramlade in så många kommentarer att jag knappt har hunnit tänka på något nytt bloggämne. Cykelhjälm utlöser många känslor och startar upp processer som inte alltid ställer oss i den vackraste dager. Det blottar oss på något vis. För mig känns det som om det här med cykelhjälmsuppmaningen är att kliva på en öm tå. Undrar varför den är så öm? Är det kanske så att cykelhjälmen hjälper oss att hålla kvar det sista av våra tonårshormoner och det är den som hjälper oss att sätta oss på tvären mot goda råd och förmaningar? Likt en förälder som manar sin tonåring och som bäst får ett föraktfullt fnys tillbaka, innan ljudet av en igensmälld dörr övergår i total tystnad och utmattning.

Tänk att en så välmenad tanke som att få en medmänniska att använda cykelhjälm kan skapa en sådan kommentarsinströmning som pekar både mot trafikvett, lagstiftning, fetma och sköt-du-ditt-så-sköter-jag-mitt-mentaliteten. Jag vill härmed bara ställa ifrån mig cykeln en gång till och stå stadigt med båda fötterna i marken och uppmana alla cyklister att åtminstone fundera på att sätta på sig hjälm. Likt en aldrig tröttnande tonårsmorsa så tar jag risken att uppfattas som tjatig och endast Gud vet allt vad tonårshjärnorna tänker om mig. Jag är inte rädd för att anses vara dåraktig eller töntig, så länge jag själv vet att jag vill väl och är rädd om andra människor. Antagligen är jag för dum för att förstå kopplingen mellan cykelhjälm och fetma, men jag lämnar det för denna gång. Det är söndagskväll. Dags att ta några djupa andetag och vila in mig mot en ny arbetsvecka.

Förra arbetsveckan och denna helgen inleddes med en fotbollsmatch. Inget ovanligt fredagskvällsnöje för Mr T och mig. Vi såg Hilles stolthet sopa gräsmattan med Hagaströms manskap. Siffrorna i målprotokollet blev 0-7 efter avslutningssignalen, men det kunde ha blivit 0-17 eller 0-27 lika gärna. Jag tror inte det hade varit så stor skillnad om Hagaström hade låtit sina utespelare varit spellediga och endast använt sin målvakt. Han gjorde jobbet och Hille missade ett oräkneligt antal målchanser. Vi hade laddat upp med äpplepaj och vaniljsås före matchen, så frågan är om det inte har en del i det vinstgivande konceptet? Vi firade med ett glas rött vid hemkomst och god mat därtill.

Det talas mycket om svininfluensan i dessa dagar och en snabb googling ger 2 650 000 resultat på endast 0,14 sekunder. Det går inte att nysa på jobbet förrän någon säger svininfluensa och på Apoteket köper människor slut på handspriten. Apoteket gör reklam om att just handsprit är det bästa sättet att skydda sig mot virus och då funderar jag på varför befolkningen ska vaccinera sig med ett vaccin som inte är fullt ut färdigtestat? Jag undrar också varför vaccineringen dröjer eftersom det var och varannan dag konstateras nya fall. Det är livshotande tillstånd och konstgjorda lungor som omtalas hela tiden i media. Det är väl ingen idé att vaccinera när alla redan har blivit sjuka?

Jag inser nu att en blogg är inte rätta stället för att ställa dessa frågor som inte ens forskarna har all kunskap om, utan det vore väl bättre att kontakta smittskyddsläkaren på sjukhuset. Fast jag kan tänka mig att han har rätt fullt upp i dessa dagar. Förhoppningsvis är han vaccinerad och klar, så inte han ligger insjuknad när det verkligen gäller att ha en smittskyddsläkare på plats. Svininfluensan jämförs med spanska sjukan och det var många svenskar som fick sätta livet till i den sjukdomen. Min morfar hade en bror som dog i spanska sjukan och morfar var också rejält medtagen, men klarade sig. Detta var långt före konstgjorda lungors tid och det förvånar mig att det finns så begränsat antal av denna tekniska möjlighet att rädda liv. Det är väl pengar som styr även denna begränsning. Om jag nu återgår till min bok om Afrika, så kommer vårt överflöd bli ännu mer tydligt. Är det överhuvudtaget på tal om att vaccinera hela befolkningen i Zimbabwe eller hur många konstgjorda har de i Moçambique och Gambia? På återseende med ett något besvärat leende!

PS. En kollega spelade lunchkonsert på orgel igår. Mr T och jag var där och lyssnade på musik av bl.a. Mendelssohn och Koch. Mäktigt och vackert. När vi kom ut från kyrkan hade det dessutom slutat regna. Det kanske fungerar lika bra med orgelspel som med soldans? Vem vet? Inte jag.