Tio minuter kvar av en dag som har gått i nostalgins tecken lika mycket som i nuets tecken. Mr T och jag har haft vår tjugotredje bröllopsdag. En sådan här dag går tankarna givetvis tjugotre år tillbaka i tiden och samtidigt så hoppar de fram och tillbaka på den tjugotreåriga tidslinjen och gör små anhalter på olika bröllopsdagar genom åren. En liten ögongluttning framåt i tiden gör att jag kan konstatera att vi om två år, om Gud har tänkt sig så, firar silverbröllop. Det känns helt ofattbart. Det låter så synonymt med att vi är gamla, för det har känts så, att de som firar silverbröllop skulle vara gamla. Nu när vi själva snart är där, så får vi ändra på detta tankesätt och utbrista i leverop för något så fantastiskt som ett tjugofemårigt lyckligt äktenskap. Jag är av den uppfattningen att speciellt gamla är vi inte.
Jag minns när min mamma fyllde fyrtio år. Oj, vad jag tyckte hon var gammal. Sett med ett barns ögon i mitten av sjuttiotalet, så var det en ålder som låg ljusår borta. Idag, inne på tjugohundratalet, när jag själv är fyrtio plus plus, så känner jag mig fortfarande närmre studenten än pensionen. Fast jag vet att det är inte så. Om nu inte någon framtida regering får för sig att jag ska jobba tills jag är sjuttiofem. Jag vill inte det. Det blir utmärkt att gå i pension om drygt tjugo år. Förhoppningsvis så känner jag mig inte gammal då heller, utan orkar fortfarande vara nyfiken på livet. Det är en nåd att stilla bedja om.
Jag är i skrivandets stund nöjd med livet. Jag är lyckligt gift med Mr T, som hela cybervärlden vet vid det här laget, sedan tjugotre år tillbaka. Antalet år i den äktenskapliga hamnen har väl ingen missat vid det här laget heller. Vi har två underbara ungdomar och det är egentligen när jag ser dem, som jag förstår som bäst att åren har gått. Frågan är bara vart de har gått? Fråga nummer två är varför de behövde gå så fort? Tiden går fort när man har roligt. Den personen som yttrade dessa ord första gången visste vad den gjorde. Det är inte många sanningar som är större än den. Konstigt nog, så tycker jag att den, tiden alltså, går nästan lika fort när jag har tråkigt. Under de senaste tjugotre åren har jag hur som helst haft mer roligt än tråkigt. Det kan jag skriva utan att blinka.
Jag hoppas i mitt här-och-nu-blogglyckorus på tjugotre år till tillsammans med Mr T. Till att börja med. Det där vet vi ju ingenting om och lika bra är väl det. Det skulle bara bli en massa spekulationer. Bättre då att leva här och nu och då är det den stora hampadagen som vi har firat. Du vet, alla bröllopsdagar har ett namn. Vem i all sin dar har kommit på alla dessa olika material som ska få symbolisera ännu ett år i äktenskapets förvar? Första året firar brudparet bomullsbröllopsdagen. Ett år är lika med bomull. Antingen för att det älskande paret fortfarande springer omkring på små rosa bomullsliknande moln eller så krävs det bomull för att linda in alla ord som annars kan missuppfattas.
När brudparet har hållit ihop i tjugo år så firas den stora porslinsdagen. Hur tänkte bröllopsdagsnamnsinnovatören om detta? Är det vid det här laget som brudparet har släppt på alla hämningar och börjar kasta porslin, för att tala om hur deras inre känsloliv mår? Har alla okvädningsord tagit slut och det är nu de stora skärvornas tid gäller? Eller är det helt enkelt så att när tjugo år har gått så råder det stabilitet i ekonomi och de äktenskapliga löftena har stadgat sig så det finns utrymme för att inhandla en Rörstrands matservisuppsättning? Mitt råd är då att kolla om Rörstrand fortfarande finns kvar. Det mesta av svensk produktion är sedan länge utsåld till utlandet. Porslin, kolla i Danmark eller i Italien.
Idag har vi alltså haft hampadag Mr T och jag. Tjugotre år och så ska vi fira något som rimmar på slampa, trampa, campa, stampa, lampa. Vad tusan är hampa för något undrar kanske någon som endast har firat läder- eller spetsbröllopsdag ännu, det vill säga tre alternativt tretton år. Hampa är en växt med det mycket intressanta latinska namnet Cannabis Sativa. Du förstår så många brudpar som skulle kämpa på för att få fira den stora Cannabis Sativa-dagen om den inte hade det tråkiga täcknamnet Hampadagen. Hampa är en av de äldsta och mest härdiga kulturväxterna. Den har en förmåga att leva på näringsfattiga jordar. Den finns till och med på så höga höjder som tre tusen meter över havet. Hampa är en mycket tålig växt med många användningsområden.
Hur tråkigt det än verkar att ha hampa som epitet på en bröllopsdag, så tycker jag ändå att det är lite coolt. Fast för min del kan jag inte hålla med om att Mr T:s och min äktenskapsjord skulle vara näringsfattig. Vi tillsätter näring med jämna mellanrum. Det där med höga höjder stämmer precis. Ibland når vi så höga höjder att jag själv förvånas. Hur är det möjligt att kunna känna sådant höghöjdslyckorus efter så pass många år med en och samma person?
Hampa har många användningsområden och på sätt och vis tycker jag det är en fin bild för äktenskapet. Den kanske mest vanliga tillverkningen är rep och nät. Rep som håller ihop. Nät som fångar in och bevarar. Att fira hampadag blir mer och mer exotiskt och romantiskt och då har jag inte kommit till det latinska namnet ännu. Från hampans frön kan man utvinna hampaolja som används till framställning av matolja, schampo och bränsle. Det blir bara bättre och bättre med tjugotreårig bröllopsdag. Matlagning, hygien och medel för att ta sig framåt i livet.
Alltså, idag har Mr T och jag firat den stora tjugotreåriga Cannabisdagen. För visst, hampa har odlats i flera tusen år för fibrernas skull, men också för drogbrukets skull. Hur tänkte bröllopsdagsfixaren? Att vi som har hållit ihop i tjugotre år behöver något hållbart så det håller några år till eller att vi skulle behöva få ett ordentligt cannabisrus? Hur som helst, under åren nittonhundrasjuttio och tjugohundrafem så var hampaodlingen förbjuden i Sverige. Nu är det okej att odla hampa för industriellt bruk, men konstigt nog så kan odlingen inte klassas som narkotikabrott oavsett användningsområde. Så vem vet, det finns kanske några jordbrukare i Sverige som både fixar matolja, rep och schampo, men som också har en cannabistillverkning i någon rucklig lada eller silo?
Lycklig är jag som fortfarande får uppleva kärlekens rus tillsammans med Mr T utan att behöva röka på cannabis. Den drogen leder bara till tyngre droger som kokain och heroin och är definitivt inget som jag förordar. Istället vill jag slå ett slag för det äktenskapliga ruset, som för vår del har varat i tjugotre år. Nästa år, om nu återigen Gud vill, så firar vi sammetsdagen. Mjukt, lent, skimrande och vackert. Det har vi förtjänat. Jag har inte min sammetsklänning kvar. Den hade nog varit för varm att bära på bröllopsdagen. På våra bröllopsdagar ska det vara badkläder. Sol och värme. Men precis som Lotta på Bråkmakargatan kan det vara bra att alltid ha kvar sin samvetsklänning. Den som inte kliar och sticks. På återseende med ett leende!
PS. I love you! Hälsning till Mr T och även en mycket bra film. Fast boken är bättre! Som för det mesta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar