Så mitt idolskap för Tomas Ledin och min dotters idolskap för Michael Jackson är milsvidder ifrån varandra. Jag kommer ihåg när jag som ung låg nere i den småländska soffan i den småländska gillestugan och slötittade på den småländska TV:n och fick vara med om en av Michael Jacksons första musikvideos. Jag var hänförd och exalterad. Jag hade inte sett något liknande innan och det var inte så konstigt. Jag är uppväxt i Virserum, i Småland och där fanns Kärringryggen. Med en scen i rockgropen, en scen för gammeldansbanan, en skjutbana, kafeteria, stora dansbandsscenen, två kiosker, några toaletter och så en uppbyggd entré. Michael Jackson kom aldrig dit. Jag tror inte ens att Tomas Ledin har varit där. Det var ett utomhusställe liknande en Folkets Park, men jag tror att de som är födda på 50-talet har fler nostalgikänslor för denna kärringrygg, än vi som är födda ett decennium senare. För oss var det Blomstermåla, Vimmerby och så småningom Rockparty i Hultsfred som gällde. Kärringryggen brändes ner under ordnade former under fjolåret. Då hade två stora V:n satt sina spår på stället. Väderlek och Vandaler.
Så att se Michael Jackson och hans musikvideos var något totalt nytt. Nu, många år efteråt, så har det visat sig att det var inte bara nytt för enna tös från Vesum, utan det var nytt för hela musikvärlden. Ändå missade jag lite av storheten i Michael Jackson och Jackson 5, för jag trillade in på The Osmonds. Helt och hållet på grund av att Donny var så himla söt. Jag kan nog säga att jag var kär på avstånd i Donny, men mer än så var det inte. Det var avstånd både vad det gäller geografi, ålder och liv. Det räcker inte med söthet, om det ska bli något långvarigt. Att jag missade familjen Jackson var helt och hållet Donnys fel.
Jag har under senare år haft möjlighet att ta igen allting som jag har missat med Jacksons och då främst Michael. Jag vet faktiskt inte hur det kommer sig att dottern, så totalt, har slagit sig in på denna förkärlek för Michael Jackson. Jag har full förståelse för det, men jag vet inte hur det gick till. Det måste jag komma ihåg att fråga henne någon gång.
Några dagar innan Mr T:s och min semesteravresa, så satt jag i telefonkö till ett bolag i Göteborg som hade paketresor till London. I paketen ingick övernattning på fint hotell, men framförallt biljetter till Michael Jacksons omtalade konserter. Saken är den att dottern redan när biljetterna släpptes på nätet, satt som klistrad och försökte få tag i de åtråvärda lapparna. Resultatet den dagen var att hela nätet rasade ihop och skapade kaos i cybervärlden. Hon var enormt besviken. Jag vågar nog påstå att hon var förtvivlad.
Hoppet tändes igen när jag hittade det här bolaget i Göteborg som verkade mycket seriöst. För saken är den att i sådana här sammanhang så figurerar det många oseriösa mellanhänder också. Eftersom jag hade semester, så åtog jag mig uppdraget att boka hela paketet. Det var en telefonkö som skulle kunna jämföras med Telias eller ortopedmottagningens på Länssjukhuset i Gävle. Det tog tid. Fast jag klagade inte. Jag hade semester. Jag hade tillgång till en kopp kaffe. Jag hade en bra bok. Så jag väntade.
Till slut kom jag fram och fick prata med en trevlig göteborgska. Det visade sig att bolaget var så seriöst att hon uppmanade oss att ligga lågt och se om Michael Jackson överhuvudtaget skulle komma igång med sina konserter. De första som han skulle göra nu i juli var framskjutna till sjätte mars 2010 och skulle vi boka nu, så kanske vi stod där med hotell och flyg men med framskjuten konsert. Så jag och dottern bestämde oss för att avvakta. Det kittlade mig lite att få åka till London och se dottern glad och lycklig. Det kändes som om det skulle bli en once-in-a-lifetime-happening. En vecka senare så dog han.
Jag förstod direkt att det skulle ta hårt på vår dotter. Det jag inte hade väntat mig var att det skulle sätta sådana spår i mig själv. Jag har inte gjort några större ansträngningar i att analysera mina känslor, men jag tycker att det är tråkigt när en människa på femtio år får sluta sina dagar. Det är tre barn som har förlorat sin pappa. Det är en familj och vänner som har förlorat en närstående person. Sådant skapar tomhet. Jag känner mig liten ledsen för Michaels skull också. Det känns tragiskt att en sådan duktig talang inte verkar ha varit lycklig. Jag tänker inte använda min blogg till att göra några spekulationer om barndom, äktenskap, lyxliv, apor, plastikoperationer, medicinering.
Det som känns lite märkligt är ändå att en sådan omtyckt och älskad person verkar ha varit så ensam och sökande. Alla älskvärdheter som nu framkommer i minnesceremonier och mediauttalanden, var fanns allt detta när han stod anklagad för pedofili och när han flydde från Neverland? Det är så många frågor och jag vet att de kommer inte att få svar. Vi är för långt borta och det går inte att lära känna en person genom att läsa Aftonbladet.
När Mr T och jag var i Danmark, så träffade vi en trombonist från USA. Han har spelat med Michael Jackson på hans skivor, konserter och turnéer. Det var ett mycket intressant möte med en man som hade båda fötterna på jorden och som med stor ödmjukhet gav en fin bild av stjärnan Michael Jackson. Det kändes så gott att återberätta detta för dottern när vi kom hem. Det kändes på något sätt som om vi hade lite tröst med oss. Jag måste faktiskt säga att det kändes märkligt att stå och prata om The King of Pop och samtidigt känna att det var som om att prata om en gammal skolkamrat eller granne.
Vi glömmer ofta att kändisar är också människor. De har fötts och de kan tydligen också dö. Hur ofattbart det än verkar. Dottern har under en lång tid levt i hoppet att Michael Jackson fortfarande lever. Jag tror till och med att hon under minnesceremonin hade en vag förhoppning om att han skulle dyka upp och sjunga ett av sina fantastiska nummer. Jag tror det var därför hon väntade med tårarna tills programmet var slut och kistan kördes ut. För så är det kanske med sorg, när den grundar sig i stor kärlek och uppskattning. Det är i chocken och tomheten lätt att inte tro att det kan vara sant. Hoppet om att det inte är sant växer sig starkt.
Skivor, böcker, planscher, tröjor, minidockor, vimplar. Allt detta som förut har varit idolskapets närvaro i tonårsrummet har nu blivit till ett minnescentrum. Jag kom på att jag hade originalalbumet med 2 LP-skivor, häfte och plansch från musikalen The Wiz, där Michael Jackson spelade fågelskrämman, kvar sedan min ungdom. Jag plockade fram den och lät den vara ett bidrag på minneshyllan.
Jag böjer mitt huvud för en av popens giganter. Jag önskar att han hade fått leva och genomföra sina konserter, om han nu hade velat göra det. Jag önskar att han hade fått höra jublet från publiken som älskade honom. Jag önskar att dottern hade fått skrika sig hes på en av konserterna, men nu blir det inte så. Så därför bugar jag och önskar Michael Jackson, The King of Pop, frid där han nu befinner sig. Jag tror att han har en hel del att bidra med i änglakören och någon gång då och då så gör han kanske ett soloframträdande. Jag tror inte att någon av de andra i änglakören misstycker. Det blir kanske några häftiga moonwalks eller så kommer han kanske med något alldeles nytt. Varför inte cloudwalks? På återseende med ett leende!
PS. Uttrycket "Den enes död, den andres bröd" gör sig verkligen gällande i dessa tider efter Michael Jacksons bortgång. Kvällstidningarna kommer inte att gå under på den här sidan sekelskiftet i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar