Jag skyller armbågsskavsåren på X-trafik

Idag ägnar jag mig helt och hållet åt återhämtning. Jag trodde inte det var möjligt, men jag har fått skavsår på - armbågarna! Jag är helt övertygad om att några av mina läsare kommer att tro att jag skriver bortförklaringar när jag beskriver hur det har gått till. Men i det här fallet sätter jag mitt huvud på att det är dagens sanning och inte någon rappakalja. Förvisso var jag ute och slog klackarna i taket igår kväll, så för er med obegränsad fantasi, så kanske det är lätt att tro att jag kravlade mig hem på alla fyra och på så sätt fick skavsår på mina båda armbågar. Till er vill jag bara säga en sak: lär känna mig bättre innan ni drar era slutsatser. Det skulle aldrig falla mig in att festa mig så dyngrak att jag måste krypa hem. Det skulle ju tyda på en hjärnkapacitet på cirka åtta månaders åldersnivå och jag har kommit längre på levnadsstegen än så. Dessutom är inte mina njurar skapta för sådana eskapader. Så, jag har alltså inte kravlat mig hem.

Vad har du gjort då, kära bloggare? Har du gjort repmånad? Du bloggade ju om hampa häromdagen... du har kanske klängt i något hamparep, på tal om repövning? Ledsen att behöva dementera, jag har inte svängt mig i några lianer heller. Min förklaring kan i sammanhanget verka tunn, jag skriver den ändå. Jag har promenerat hem från stan till metropolen Hille. Iklädd jacka. Mer än så tål inte min rosenhy!

Nu har jag alltså genom praktisk övning en gång för alla konstaterat att på semestern ska inte jacka användas. Jag gjorde misstaget i natt. Jag bar en kortärmad topp i mycket chic westernstil. Den matchade min västkustsolbränna. Snygga jeans och klack på skorna. Ett silvrigt långt halsband på hjärttemat, vad annars? Lite smink, i mycket måttliga mängder. Tog med en jacka för säkerhets skull. Blev tvungen att använda den. Fick skavsår på armbågarna.

Låt mig ta alltihop från början. I den allra sista arbetsminuten före semesterledigheten gjorde jag en överenskommelse med två av mina kollegor. Vi bestämde oss för att träffas igen tisdagen den sjunde juli. Tydligen var vi alla tre av den kalibern som håller löften och som inte låter det rinna ut i sanden, för igår kväll tog vi bussen in till stan. Vi hade egentligen tänkt cykla, men eftersom det regnade så valde vi X-Trafik. Det började inte optimalt, eftersom den bussen, som skulle gå från Hille-macken klockan arton med busstidtabellens cirkatider, kom först klockan arton fyrtiotvå. Drygt fyrtio minuter försenad alltså. Tur att jag bara satt och väntade på något gott. Annars hade det varit lätt att ge upp och gå hem igen.

Några hållplatser senare anslöt mina kollegor och direkt när jag såg dem så förstod jag att det skulle bli en skön kväll. En kväll som jag skulle kunna fundera tillbaka på under personalmötena i höstrusket. De var lite lagom uppsnofsade. Nu var vi alltså tre glada damer med ett gemensamt uppdrag: ha trevligt! Vi hamnade på puben Bishop Arms. Ett glas rödvin och två glas öl beställdes in och smuttades på under tiden vi ögnade igenom menyn. Servitrisen kom till vårt bord två gånger för att ta upp beställning, men vi var inte klara. Inte för att det var onormalt lång meny eller för att vi läste onormalt långsamt. Nej, vi hade så mycket att ta igen och prata om. Vi delade nästintill allt på konfirmationslägret och när det var slut, så var det som att rycka upp rötterna på en flitig lisa som just planterats. Sådant som egentligen inte går för sig.

Nu var vi återförenade och det kändes gott. Det blev grillspett med bakad potatis och tzatziki för min del. Vid 22-snåret fick vi en preliminär nota. Då stängde köket. Klockan halv tjugofyra ombads pubens gäster att dricka upp. Kvart i lämnade vi stället och kunde konstatera på skylten på dörren att de hade egentligen stängt klockan tjugotre. Förlåt, men tack för en jättetrevlig kväll. God mat och trevlig service. Tre fortfarande glada, och nu dessutom mycket nöjda damer, bestämde sig för att ta 23.50-bussen hem från stan till Hille. Alltså: mot Rådhuset. Oj, så folktom en 90 000-invånare-stad kan vara klockan tio i tolv en tisdagskväll. Har de inte hunnit ut ännu? Jag kände mig väldigt städad som åkte hem före midnatt. I en gammal pilsnerfilm skulle jag säkert ha kallats ett rekorderligt fruntimmer.

Det kom ingen buss 23.50. Fast det hade det i och för sig inte gjort klockan 18 heller, så det var inte så mycket att bry sig om. Får satsa på 00.20 istället. En halvtimma till med återföreningssnack är inget problem. 00.40 kom det en bil som jag tyckte såg lite skum ut. Passagerardörren slängdes upp av bilföraren och jag tänkte: "Nej, du gubbe lille, du kan känna dig blåst på den här svarttaxikörningen. Du ska inte tro att jag tänker sätta mig i den där bilen". Så jag var på vippen att säga: Nej tack! Men bilföraren hann före och sa: "Jag tänker inte köra er någonstans. Jag vill bara tala om att det är ingen idé att ni står där. Jag är busschaufför och jag vet att sista bussen har gått för kvällen". Så steg han ur bilen med motorn igång och visade oss markeringen N framför alla våra tänkbara bussar. N som betyder natt före lördag och söndag. Nu var det natt före onsdag och sista bussen hade gått 23.20.

Det var mörkt. Det var regnigt. Det var folktomt. Vi bestämde oss för att gå. Jag hade skor med klack och var nästan säker på att nu drar jag på mig sommarens värsta skavsår på hälarna. Nej, nej. Sommarens värsta skavsår: rätt! På hälarna: fel! Jag är en liten lort då det gäller mörker. Det fanns inte på denna planet att jag skulle gå ensam mellan Strömsbro och Hille en natt som denna. Eftersom en av familjens chaufförer sov sin arbetarsömn och den andra hade avnjutit en whiskey i sin ensamhet, så löste jag problemet med att låna kollegans cykel. Som om en cykel skulle vara det bästa vapnet mot ett överfall. Det kändes i alla fall att jag kanske kunde cykla ifrån problemet. Men jag medger att det kändes olustigt hela vägen hem. Trots att det bara var jag, mörkret, cykeln, regnet och räven som var närvarande.

Väl hemma i tryggheten så tänkte jag att det var verkligen en blöt kväll. Alltså vad det gäller vädret. Jag kände hur det rann om mitt hår och mina kläder. Likt en tonåring smög jag mig in. Ville inte väcka de väckarklockslevande ungdomarna som skulle upp på jobb samma morgon och jag sökte mig in till sovrummet. Ingen Mr T. Smög mig uppför trappen. Hittade honom vaken framför datorn. Har du haft trevligt? frågade han. Ja, jag har haft jättetrevligt. Bra, det är du värd, replikerade Mr T och jag berättade om bussbolagets tidtabell, maten på tallriken och goda ölsorter som jag hade provat. Jag tror inte det var många minuter kvar till soluppgång när vi kröp ner i sängen och jag kände hur konstigt det var med mina armbågar. Jag orkade inte tända lampan och kolla. Det gjorde jag istället idag på morgonen och konstaterade ett stort skavsår på vardera armbåge. Hälarna däremot är i toppform. Lyd mitt råd om du ska ha en blöt kväll. Lämna jackan hemma eller grunda inte med en grogg utan med armbågsskavplåster. På återseende med ett leende!

PS. Egentligen är jag inte färdigbloggad vad det gäller X-Trafiks busstidtabell. Vad är det för joller med att sista bussen ska gå 23.20 en vardagskväll, icke-natt mot lördag och söndag? Det är ju sommartider. Då ska vi ju vara ute och titta på soluppgången och äta jordgubbar. Tänk om det hade varit sommaren 1994, då det var fotbolls-VM. Då hade vi ju velat åka hem halv fem på morgonen. Nu gällande busstider måste ju ha blivit någon ihopblandning med åldringsfärdtjänsten till ålderdomshemmet Hilleborg och semesterlediga partypinglor. Sista ordet i förra meningen var århundradets överdrift!