Mitt inre säger mig att det är mycket kvar av sommaren. Jag har hela två veckors semester kvar och första arbetsveckan, så blir det inte många dagars arbete. Jag kommer antagligen att köra varianten: jobba två, ledig tre. Ledig två, jobba tre. Här sitter jag och filosoferar och det kostar ingenting. Lätt att sätta ledighetskommitténs näsa i vädret och spela frihetsstöddig. Så här dags om två veckor kanske det låter annorlunda. Då blir det kanske jobba fem, ledig två som gäller eller än värre jobba sex, ledig en. Även om det snart är dags att packa jobbväskan, så kan det ändå vara mycket kvar av sommaren. För blommorna på altanen vill vara med länge till, jag vill njuta av sommarbad länge till, jag vill sommarblogga.
Fast jag måste erkänna att igår kväll så började nästan jag också fundera. Blir det inte mer än så här? Tacksamt tittade jag tillbaka på Mr T:s och mina dagar i Danmark och på svenska västkusten, då solen formligen flödade över oss. Vi hade även soliga tillfällen i Småland och vi ska inte heller glömma gästrikedagarna med solsken. Så vi kan se tillbaka på en ordentlig sol- och badsemester. Ändå så vill jag att det ska komma mer av den varan. Igår var det en riktig ovädersdag i området runt oss. Det regnade. Var uppehåll. Det ösregnade. Var uppehåll. Det åskregnade. Åskvädret höll i sig väldigt länge. Ibland mullrade det nära, ibland var det mer avlägset. När dottern på kvällen skulle iväg till några kompisar, så passade det bra att kombinera resan med övningskörning och undvika-regnet-transport.
När Mr T och hon hade varit iväg en stund så small det till av bara sjutton på vår baksida. Nej, inte åska nu igen. Det räcker. Jag tittade ut. Ingen åska. Lite duggregn bara. Vad var det som hade brakat då? Hjärtat klappade till, onödigt hårt. Hade en tall rasat ner på baksidan? Jag bloggade ju argt om småländska tallar i förrgår. Typiskt om något skulle ha hänt hos oss. Vi har pratat om att kontakta markägaren om de höga tallarna. Vill inte ha in någon på huset. Men allt var lugnt. Tallarna var kvar där de har stått hela tiden. Vad var det för smäll då? Jag kikade in på grannens tomt. Allt verkade som vanligt. De verkade inte vara hemma, men allt såg normalt ut. Alltså ingen inbrottstjuv.
Så skulle jag gå ut på baksidan och skaka av en duk. Då såg jag. Orsaken till smällen. En mur hade rasat lite längre bort. Jag måste säga att det är ett av de märkligaste murbyggen jag har sett någonsin. Något av Hilles svar på Berlinmuren, men tydligen inte alls lika stabil. Ingen fixering i form av cement. Inga armeringsjärn. Nu kom tyngden från den blöta sanden och jorden och formligen tryckte bort muren. Som rasade in på grannens tomt. Det tog en lång stund innan jag blev kvitt söndagsskolemelodin Bygg inte hus på sandig strand. Bygg inte hus på grus. Kanske verkar det OK, men en dag du ångrar dig. Du måste bygga huset en gång till.
Helt klart tror jag att grannen ångrar sitt murprojekt idag. Det blir till att börja om och bygga en gång till. Förhoppningsvis med bättre stadga denna gång. Samtidigt får vi i kvarteret glädjas med grannen att inget barn, djur eller vuxen för den delen, var i närheten när muren rasade. För den där högen väger nog några kilo skulle jag tro. Du måste bygga huset på ett berg. På en stadig grund som inte ruckar sig. Så när stormen piskar på, har du frid i ditt hus ändå.
Grabben har kommit hem från träningsläger med fotbollslaget som han har varit på sedan i torsdags. De verkar ha haft bättre väder i Hälsingland än vad det har varit hos oss. Dottern har jobbat idag. Första dagen efter några dagars ledighet. Ledigheten har hon tillbringat på Åland. De har också haft bättre väder på det hela sammantaget, än vad vi har haft här. Fast sista natten så spöregnade det och hon var glad för att komma hem. Till egen säng. Till eget badrum. Nu återstår en veckas sommarjobb och sedan får hon unna sig sommarlov ett par veckor. Så jag hoppas för hennes skull att det återstår litegrann av sommaren.
Det konstiga med det ganska trista vädret är att det är relativt varmt ute. Det går med lätthet att sitta ute på altanen och lyssna på hur regnet möter altantaket. Jag försöker att nyttja altanytan så mycket som möjligt. Det är en frihetskänsla att kunna sitta vägglöst. Dessutom så har Mr T och jag investerat i nya trädgårdsdynor, så det ser fräscht och stilrent ut. Komfortabelt dessutom. Dynor med nackkudde.
När regnet kommer från sidan och blöter nackhåren, så går det bra att gå in och göra en god matpaj. Det gjorde vi på förkvällen. När vi ändå hade satt igång stökandet, så drog vi igång projekt matlådor till den yngre generationen. Till de som arbetar och är betungade. Som pricken över I:et så smaskade vi till med en nektarinkaka med knäck-karaktär. Den ska vi bjuda på imorgon, då vi får fikagäster. Det blir spännande eftersom vi aldrig har gjort den förut. Sviker modet, så gör vi en chokladkladdkaka imorgon bitti. Den brukar alltid bli lyckad. Vispad grädde och så kaffe. Tydligen behöver vi inte åka till Stenberga för att fikamysa. På återseende med ett leende!
PS. Vi gjorde en nattlig sväng och hämtade dottern. Alltså, Gävle en lördagskväll i kombination med lönehelg och sommarledigt är ingen vacker syn. Men kortkorta klänningar måste vara en bristvara i butikerna. Skor med stilettklack likaså. Systembolaget måste nog fylla på i hyllorna. Tekniska kontoret har säkert haft ett snuskgöra idag på morgonen bland spyor, flaskor, burkar och annat skräp. Önskar att det vore möjligt att göra en enkätundersökning om hur många som minns hur roligt de hade det. Färden genom Gävle gjorde i alla fall mig väldigt ledsen. Människan har inte kommit så värst långt i sin utveckling. Bedrövligt tycker jag och då är jag inte på mitt värsta gnällhumör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar