Lodrätt fem bokstäver...BLOGG Vågrätt 4 bokstäver...SÖMN

Det är måndag morgon och mitt huvud känns inte ett dugg tungt. Vet du, det är jättemörkt ute. Svart faktiskt. Mr T sitter och löser korsord. Vi är så här semesterfiraraktigt inne i vända-på-dygnet-svängen och ändå vet vi båda två att imorgon bitti ska vi upp med tuppen. Nåja, nästan i alla fall. Vi kan hoppas på en semesterledig tupp. Då och då i bloggandet avbryter jag skrivarflödet och hjälper Mr T med Aftonbladets stora sommarkryss. Korsordsmakaren verkar ha pippi på kemiska beteckningar. Argon, nickel och arsenik. Kemi var mitt ämne på högstadiet. På gymnasiet blandades det ihop med många andra ämnen under täcknamnet naturvetenskap. Så här i efterhand kan jag fundera över till vilken nytta det var att läsa vissa ämnen och områden. Fast på den tiden, alltså stenåldern, så visste vi inte att vi inom en snar framtid, alltså nu, skulle sitta med google och wikipedia.

Hur som helst, på högstadiet tyckte jag om kemilektionerna. Så där uppriktigt riktigt gillade dem. Nu, i mer vuxen ålder, kan jag även fundera över säkerheten. Vi var unga och obetänksamma. Det måste vara ett rent under att vi inte sprängde skolan i bitar. Det pyste och fräste. Det kokade och bubblade. Ibland vällde det ut mystisk ånga ur röret och ibland sprakade det som av fyrverkeri. På med handskar, rock och skyddsglasögon. Jag förstår nu att det måste ha sett ut som hos Dr Jekyll och Mr Hyde. Nu börjar Mr T att rätta korsordet som han precis håller på att lösa. Korsordsmakaren stavar filmen Yrrol med två L. Det blir inte direkt lättare att lösa korsord om man förutom att komma på rätt lösning, också ska stava det fel. Avancerat. Dett måsste noog snartt blii lägdaxs.

Söndagen har övergått till måndag. Om det hade varit vanlig arbetsvecka före den här helgen, så hade det kanske inte varit så trevligt med en oväderslördag och en vädermässigt ostabil söndag. Så här i semestertider är det kanske inte heller det bästa tänkbara vädret, men jag har lagt av med att bli irriterad över vädret. Det måste vara det sämsta tänkbara att bli irriterad på. Snacka om att slänga krafterna på något som vi inte kan påverka. Jag sträcker mig till att tycka synd om alla som hyr stugor för dyra pengar eller har andra semesterplaner som är trevligare att utföra i solsken. För egen del är det ingen panik. Mr T och jag tar dagen som den kommer. Vi har mycket som vi kan göra i regnväder. Baka, laga god mat, titta på film, läsa, städa förråd, spela Yatszy och så vidare.

Tydligen har jag haft så tillräckligt lång semester att jag börjar fundera på hur det ska bli att komma tillbaka till jobbet och jag vet att det kommer att bli bra. Den vetskapen kombinerad med vetskapen att jag inte behöver gå tillbaka till jobbet än på flera dagar är behaglig. Jag glömde ju att Mr T har övning att tänka på också. Luren har legat på hyllan under flera sommarveckor och nu gäller det att få läppmuskelaturen i form och pumpa upp lungorna, så att de orkar blåsa ett år till. Symfoniorkestern startar upp med konserter i det fria under ett par veckor i rad och det tycker jag att alla Gävlebor och övriga ska ta till vara och gå och lyssna på. Augustikväll och ljuv musik ute i det fria, fritt och för intet.

Dessutom gör orkesterns brassensemble en egen utomhuskonsert första torsdagen i augusti. Den ser jag fram emot. Innan dess ska tonårsdottern och jag ta oss en sväng till huvudstaden. Nästa vecka så här dags, natten mellan söndag och måndag, så hoppas jag att jag är så pass förståndig att jag sover. För tidigt nästa måndag morgon tar vi tåget till Stockholm. Checkar in på ett onödigt fint hotell och så väntar Stockholm med all sin glans på mor och dotter. Vi ska ha trevligt sa gummorna de små. För min del innebär dagarna glädje över att få dela dotterns tid och att suga ut det sista av semesterkaramellen. För dotterns del innebär det avkoppling från en ganska efterhängsen sommarjobbssommar. Hon har inte varit ledig många dagar sedan avslutningsdagen.

Så därför tar vi in på femstjärnigt hotell, med härlig frukostbuffé, fint rum och stor relaxavdelning. Sätter vi fötterna utanför hotellfoajén, så hamnar vi mitt i shoppingsmeten. Vi har lite andra kulturella planer, alltså utanför shoppingkulturen. Eftersom mitt resesällskap är en glassätare och en glassnjutare av stora mått, så tror eller snarare vet jag att det kommer att ätas glass i stora lass. Det blir alltså ganska mycket som vanligt. Fast miljöerna blir annorlunda. Det blir Fjällgatan, Djurgården och Gamla stan. Med en glass i min hand.

Sista meningen, med en glass i min hand, påminner mig om att jag har gett mig själv ett semesteruppdrag. Jag ska försöka sätta steg till en av Tomas Ledins låtar. En låt som finns med på hans senaste platta. Plattan med namnet "500 dagar om året". Jag har hittat ett spår där som jag tror kan bli perfekt för linedancegolvet. För är det något jag längtar efter som ska sätta igång igen, så är det linedancetillfällena i höst. Just nu så känns det som om jag inte kommer ihåg ett endaste steg eller ett enda namn på en dans, men det spelar ingen roll. Jag har smittats av linedancefebern och jag tänker inte göra något för att kurera den. Den får gärna däcka mig helt. Jag hoppas att du gör vad du kan för att uppfylla min bloggönskan. Att du någon gång testar linedance. Välkommen till King Creek Kickers i Gävle. En superskön linedanceklubb.

Här sitter jag och bloggar om ditt och datt i den sena timmen och hur osömnig jag än känner mig, så tror jag ändå att jag skulle må bra av lite viloläge. För nu kastar jag mig från kemilektioner till tromboneövningar för att sedan raskt gå över till hotellfrukostar och linedancehitchar. Det verkar inte vara den bästa tiden på dygnet för bloggning. Jag erkänner. Jag ska läsa några rader ur min Arne Dahl också. Det är ännu ett av mina trevligare semesterprojekt. Att plöja böcker. Jag har tappat räkningen på hur många böcker jag har läst klart. Jag kan inte räkna dem alla. Så gott att veta att jag har ett par veckor kvar på semestern. Jag kan skriva på återseende med ett förnöjt semesterleende!

PS. Undrar vem som var så knasig och genomförde att sjusovardagen avskaffades år 1900? Annars hade jag och Mr T kunnat fira den idag, tjugosjunde juli. Till minne av sju kristna män som cirka år 250 förföljdes för sin kristna tro. De flydde till en grotta som murades igen. Där inne föll männen i sömn och vaknade inte förrän 200 år senare, när grottan öppnades. Det finns en massa sägner om den här dagen. Till exempel att om det regnar på sjusovardagen, så kommer det att regna sju veckor framåt. Fast sjusovardagen avskaffades ju år 1900, så då gäller väl inte det där med regnet heller. Ska det vara så rätt, så ska det vara rätt och då ska Mr T och jag upp med tuppen inom en alltför snar framtid. God natt och god morgon!

Virserum i mitt hjärta!

Välkommen att följa med mig till mitt älskade Virserum genom att titta på min mobilvernissage! Bilder kan aldrig göra denna plats rättvisa, så planera gärna in några dagar av ditt liv att göra ett besök. Varför inte under Virserums Musikdagar eller under Virserums marknad? Du får med dig en bit av paradiset hem i form av vackra minnen!

Grinden till Gamla kyrkogården och till Virserums kyrka.

Utanför Virserum ligger Björnöström och där har Näcken spelat sedan 1947.

Ligg gärna under en stor småländsk ek en stund. Har du bekymmer, så är de inte lika stora när du går därifrån.

En klarblå Virserumshimmel och kyrktornet. I denna kyrka är jag döpt och här begravdes min älskade morfar i juli för 30 år sedan.

Ett besök i Virserum är ett måste och ett måste är då några snurriga varv med gubben, som har funnits så länge jag kan minnas vid badplatsen i Semesterbyn.

Exempel på småländskt fika.

Urtypen av småländskt fika och efterrätteri: ostkaka med vispgrädde och hallonsylt.

Jordgubbar och grädde smakar extra gott i Småland.

Stenbergafika i form av morotskaka och kaffe.

Här ser vi vikten av att använda ett vettigt typsnitt, så inte människorna lockas till BJBLJOTEKET när de vill fynda böcker.

Mitt barndoms överkast har nu fått nytt liv på köksbordet i Hille och det, kära vänner, det är nostalgi! Överkastet, förlåt, duken är nu dessutom nystruken. Men jag tror bestämt att det saknas något på bilden... Just det! Fikat!

Ta ett gott råd från en som har mångårig erfarenhet. Om du åker till Virserum, så gör inte det under den tid som du eventuellt bantar. Bantning och vistelse i Virserum går inte ihop. Om du tackar nej till fika där nere, så kommer du säkert få frågan: Vem har skitit i ditt torra hö? Fast på ren småländska då alltså. På återseende med ett leende!

PS. Jag tror jag ska återkomma med mer mobilvernissage. Det här var kul!

Grundlurad leder antagligen till igenmurad

Mitt inre säger mig att det är mycket kvar av sommaren. Jag har hela två veckors semester kvar och första arbetsveckan, så blir det inte många dagars arbete. Jag kommer antagligen att köra varianten: jobba två, ledig tre. Ledig två, jobba tre. Här sitter jag och filosoferar och det kostar ingenting. Lätt att sätta ledighetskommitténs näsa i vädret och spela frihetsstöddig. Så här dags om två veckor kanske det låter annorlunda. Då blir det kanske jobba fem, ledig två som gäller eller än värre jobba sex, ledig en. Även om det snart är dags att packa jobbväskan, så kan det ändå vara mycket kvar av sommaren. För blommorna på altanen vill vara med länge till, jag vill njuta av sommarbad länge till, jag vill sommarblogga.

Fast jag måste erkänna att igår kväll så började nästan jag också fundera. Blir det inte mer än så här? Tacksamt tittade jag tillbaka på Mr T:s och mina dagar i Danmark och på svenska västkusten, då solen formligen flödade över oss. Vi hade även soliga tillfällen i Småland och vi ska inte heller glömma gästrikedagarna med solsken. Så vi kan se tillbaka på en ordentlig sol- och badsemester. Ändå så vill jag att det ska komma mer av den varan. Igår var det en riktig ovädersdag i området runt oss. Det regnade. Var uppehåll. Det ösregnade. Var uppehåll. Det åskregnade. Åskvädret höll i sig väldigt länge. Ibland mullrade det nära, ibland var det mer avlägset. När dottern på kvällen skulle iväg till några kompisar, så passade det bra att kombinera resan med övningskörning och undvika-regnet-transport.

När Mr T och hon hade varit iväg en stund så small det till av bara sjutton på vår baksida. Nej, inte åska nu igen. Det räcker. Jag tittade ut. Ingen åska. Lite duggregn bara. Vad var det som hade brakat då? Hjärtat klappade till, onödigt hårt. Hade en tall rasat ner på baksidan? Jag bloggade ju argt om småländska tallar i förrgår. Typiskt om något skulle ha hänt hos oss. Vi har pratat om att kontakta markägaren om de höga tallarna. Vill inte ha in någon på huset. Men allt var lugnt. Tallarna var kvar där de har stått hela tiden. Vad var det för smäll då? Jag kikade in på grannens tomt. Allt verkade som vanligt. De verkade inte vara hemma, men allt såg normalt ut. Alltså ingen inbrottstjuv.

Så skulle jag gå ut på baksidan och skaka av en duk. Då såg jag. Orsaken till smällen. En mur hade rasat lite längre bort. Jag måste säga att det är ett av de märkligaste murbyggen jag har sett någonsin. Något av Hilles svar på Berlinmuren, men tydligen inte alls lika stabil. Ingen fixering i form av cement. Inga armeringsjärn. Nu kom tyngden från den blöta sanden och jorden och formligen tryckte bort muren. Som rasade in på grannens tomt. Det tog en lång stund innan jag blev kvitt söndagsskolemelodin Bygg inte hus på sandig strand. Bygg inte hus på grus. Kanske verkar det OK, men en dag du ångrar dig. Du måste bygga huset en gång till.

Helt klart tror jag att grannen ångrar sitt murprojekt idag. Det blir till att börja om och bygga en gång till. Förhoppningsvis med bättre stadga denna gång. Samtidigt får vi i kvarteret glädjas med grannen att inget barn, djur eller vuxen för den delen, var i närheten när muren rasade. För den där högen väger nog några kilo skulle jag tro. Du måste bygga huset på ett berg. På en stadig grund som inte ruckar sig. Så när stormen piskar på, har du frid i ditt hus ändå.

Grabben har kommit hem från träningsläger med fotbollslaget som han har varit på sedan i torsdags. De verkar ha haft bättre väder i Hälsingland än vad det har varit hos oss. Dottern har jobbat idag. Första dagen efter några dagars ledighet. Ledigheten har hon tillbringat på Åland. De har också haft bättre väder på det hela sammantaget, än vad vi har haft här. Fast sista natten så spöregnade det och hon var glad för att komma hem. Till egen säng. Till eget badrum. Nu återstår en veckas sommarjobb och sedan får hon unna sig sommarlov ett par veckor. Så jag hoppas för hennes skull att det återstår litegrann av sommaren.

Det konstiga med det ganska trista vädret är att det är relativt varmt ute. Det går med lätthet att sitta ute på altanen och lyssna på hur regnet möter altantaket. Jag försöker att nyttja altanytan så mycket som möjligt. Det är en frihetskänsla att kunna sitta vägglöst. Dessutom så har Mr T och jag investerat i nya trädgårdsdynor, så det ser fräscht och stilrent ut. Komfortabelt dessutom. Dynor med nackkudde.

När regnet kommer från sidan och blöter nackhåren, så går det bra att gå in och göra en god matpaj. Det gjorde vi på förkvällen. När vi ändå hade satt igång stökandet, så drog vi igång projekt matlådor till den yngre generationen. Till de som arbetar och är betungade. Som pricken över I:et så smaskade vi till med en nektarinkaka med knäck-karaktär. Den ska vi bjuda på imorgon, då vi får fikagäster. Det blir spännande eftersom vi aldrig har gjort den förut. Sviker modet, så gör vi en chokladkladdkaka imorgon bitti. Den brukar alltid bli lyckad. Vispad grädde och så kaffe. Tydligen behöver vi inte åka till Stenberga för att fikamysa. På återseende med ett leende!

PS. Vi gjorde en nattlig sväng och hämtade dottern. Alltså, Gävle en lördagskväll i kombination med lönehelg och sommarledigt är ingen vacker syn. Men kortkorta klänningar måste vara en bristvara i butikerna. Skor med stilettklack likaså. Systembolaget måste nog fylla på i hyllorna. Tekniska kontoret har säkert haft ett snuskgöra idag på morgonen bland spyor, flaskor, burkar och annat skräp. Önskar att det vore möjligt att göra en enkätundersökning om hur många som minns hur roligt de hade det. Färden genom Gävle gjorde i alla fall mig väldigt ledsen. Människan har inte kommit så värst långt i sin utveckling. Bedrövligt tycker jag och då är jag inte på mitt värsta gnällhumör.

Grattis Ch- och K-ristina och nästan gratis till mamma och mig

Jag har några minuter på mig att gratulera alla Christinor och alla de som lystrar till namnet Kerstin i vårt land. Jag inkluderar mig själv och dottern. Grattis till oss som har namnsdag några minuter till. Detta har genom åren varit en mycket viktig dag för mig. Jag tror att jag har skrivit det förut, men det tål att skrivas igen. När jag var yngre så innebar den ett par nya Lewisjeans. Jag fick åka till Westrings Herrekipering i Virserum och prova 501:or och andra modeller. Stolt och lycklig cyklade jag hem och avnjöt en Napoleonbakelse med resten av familjen. Det där med Napoleon är en av traditionerna som jag har frångått. Den är numera för söt och för gräddig för min smak. Den är svåräten också om man har som mål att fika med elegans. Ett sked- eller gaffeltag och den säckar ihop totalt.

Fika har inte saknats idag. Jag har faktiskt namnsdagsfikat hela tre gånger. Jo, du läste säkert rätt. Tre. Three. Trois. Drei. Tris. Det är något som jag varmt rekommenderar I alla fall på Christina-dagen. Håll inte igen. Gör inte livet tråkigt och oglamoröst. Vem vet hur det ser ut imorgon? Det kanske inte blir något namnsdagsfikande eller födelsedagsfikande? När vi ändå pratar om fika, så vill jag skriva om en riktig glädjestund. Jag och Mr T var ute på långtur och kammade av nästan hela Virserum. Vi såg en affisch om ett fik i Stenberga, ett stenkast därifrån och kom hem till mina kära parenteser och sa: Vi gör en utflykt! Ska vi ha kaffekorg med, replikerade min kära mor. Nej, inte den här gången, vi åker till Stenberga och fikar! STENBERGA, utbrast min mor förvånat.

Så är det med hemmablindhet. Bor man i Virserum, då åker man inte till Stenberga och fikar. Hit hade vi aldrig åkt om inte ni varit hemma, sa min mamma, medan vi avnjöt kaffe och morotskaka i bersån på fiket i Stenberga. Det är ett fik som jag rekommenderar. En gammal lanthandel som renoverats med varsam hand. Det måste ha kostat multum. Alltså en förmögenhet. Jag konstaterade att det var Durotapeter av från den gammelsvenska kollektionen. Köpmansdisken och hyllorna var kvar. Tyskarna hade hittat dit. Kaffebrödet låg på vackra fat. Det var småländskt billigt! En stor bit ljuvlig morotskaka som smälte i munnen och kaffe med påtår för endast trettio kronor. Vi njöt och vi njöt.

Sedan återupptog vi släktforskningsresandet och for till Knixhult utanför Korsberga. Det var lite knixigt att hitta dit, men jag fick lön för mödan. Gudomligt småländskt vackert. Om du uppskattar gamla träd, byar, betesmarker och så vidare förstås. Vi tog en sväng till Skirö. Ska du se en enda småländsk plats innan du avslutar ditt jordeliv, kan du faktiskt med nöje välja Skirö. Varför? Det är vackert! Du kan nästan tro att du redan är i himlen. Vi åkte upp till Wallby säteri, där min mamma var på besök som barn. Dit ska vi åka och äta någon gång. De har buffé varje kväll. Mitt ute på vischan. Inte illa.

Vi avslutade färden med en sväng över Skede (så vackert även där) och vidare till Vetlanda. Eller Vättlanda som vi uttalar det. Till Mr T:s och min käre fars förtjusning, så var inga affärer öppna. Jag hittade en bankomat, det finns nämligen inte i Virserum och så intog vi kvällsmat i staden där Lena PH har växt upp. Mamma och jag bestämde att vi skulle göra en girlpowertrip to the big metropolis the day after. Fast vi sa det inte alls på engelska, utan på ren småländska. Vi kan ju åuka hit imöra, så vi kan.

Fast innan vi åkte till Vetlanda min mamma och jag, så klippte Mr T och jag häcken på förmiddagen. Min pappa var också ute och tog sina tag, men hans hälsa tillåter inte så yviga svängar. Han fick en hjärtinfarkt för inte så länge sedan och har genomgått en operation alldeles nyligen. Hans krafter tar fort slut. Det grämer honom verkligen att inte kunna jobba själv. Det grämer honom lika mycket, som det glädjer Mr T och mig att kunna hjälpa till. Min pappa har genom många år ställt upp med allt vi kan tänka oss för vår skull. Jag vet inte hur många flyttningar han har varit med och gjort. Hur många renoveringar och byggen han har åstadkommit. Hur många bilprojekt han har jobbat med. Hur många tapetseringsjobb har han inte gjort med våra möbler? Hur många persiennlagningar? Att vi en gång klipper häck är ju ingenting i sammanhanget.

Vi röjde tre jasminbuskar också. Det såg riktigt fint ut och mamma och pappa var lättade. De bor tyvärr i ett hysteriskt trädgårdskvarter där grannen åt ena hållet klipper gräset varannan dag och grannen åt andra hållet har barrträdsodling som växer hejvilt in mot mina föräldrars tomt. Jag skulle mer än gärna bloggpublicera en bild på ytterligheterna, men ger den dumt barrälskande grannen en chans att skogsavverka innan jag påpekar detta direkt till farbror grannen. Det är faktiskt i lag förbjudet att ha växtlighet som växer in på grannens tomt. Mina föräldrar är alldeles för snälla och för dumt grannsämjeinställda. Sanningen är den att mina föräldrars krafter avtar också. En sak är då säker. Barr är inte bra för hälsan. Jag blir bara förbannad å mina föräldrars vägnar. Vill man ha skog, så ska man bo ute i skogen. Visserligen är adressen Granliden, men plantera då gran och inte tall och enar. Inte lätt när det är kalhugget i hjärnan. Fult så det skriker om det!

Nu över till något trevligare. Mammas och min Vetlandatripp. Vi fyndade kan man säga. Jag ska inte avslöja några detaljer. Vi vet egentligen inte riktigt hur det gick till. Du ska inte tro att vi snodde något. Min mamma är ärligheten personifierad och det har jag ärvt av henne. Vi betalar och gör rätt för oss. Så det blir ju extra trevligt när det blir billigt ändå. Jag kommer inte att bloggavslöja det knepet. Du får hellre följa med någon gång när tillfälle ges. Jag tror du skulle trivas min mammas och mitt sällskap. Vi till och med betalade en krona på Vetlanda Stadsbibliotek för att få lätta på kisstrycket och vi vaktade dörren åt varandra, så att vi sedan kunde glädja en nödställd mamma med barnvagn. Ibland är det lätt att sprida glädje. Jag behöver väl inte säga att vi även hann med att fika i Vetlanda? På återseende med ett leende!

PS. När Mr T en av de första gånger följde med till Småland och besökte mina föräldrar, så konstaterade han att alla vägar bär inte till Rom. Nej, i Småland bär alla vägar till Vetlanda och därefter till Skirö. Det har han faktiskt rätt i. Det också.

Dä ä såu härligkt nä fölk bähållä sin dialäkt

Jag är tillbaka! Tack för att du är kvar och vill läsa! Jag har saknat bloggandet, men som med allt som vi tar för givet, så är det bra att känna saknad ett tag och så få börja om från ruta ett. Börja om med att vara tacksam för möjligheten alltså. Jag känner på mig att detta kommer att bli en tacksamhetsblogg. Hur jag än vänder och vrider på näsan, så kommer jag tillbaka, förr eller senare, till samma konstaterande. Jag är tacksam. Jag och Mr T har haft några underbara dagar i Småland. Om jag inte visste att Mr T är en brukskille från Sandviken, så skulle jag tippa på att han kom från Björnöström eller något annat vackert småländskt ställe. Inte vet jag hur det går till, men antingen är han påverkad av mig eller så acklimatiserar han sig bra på egen hand. Efter någon minut i Småland, så pratar han småländska som en infödd. Nåja, han härmar i alla fall smålänningarna.

Vi fick båda två några timmars lektion i småländska på marknaden i Fagerhult i lördags. Inte av knallarna, för de kom från öst och väst, nord och syd. Gotland, Västergötland och för all del, Småland. En hel del marknadsbesökare var smålänningar. Inte så där så det syntes utanpå, men när de öppnade munnen och pratade, så pratade de... småländska. Exklusivt för denna blogg kommer jag nu att återge ett samtal mellan två småländska kvinnor. Uppsnappat på Fagerhults marknad den artonde juli tjugohundranio klockan elva och femton.

Ett: Jahau du, jau, jau, jau...

Två: Sägä du dä, jahau du...

Ett: Jau, jau, jau....

Två: Jahau du, så du göö...

Ett: Jau du, så ä dä, så dä ä...

Två: Nähä du, nu sa ja no gå en sväng te, innan regnä kömmär, så dä gö...

Ett: Jau du, jau, jau, jau...

Två: Sa du gå längä te, så du ska?

Ett: Nähä du, nu få dä räcke fö i å me marken, så dä få...

Två: Jau, jau, jau...

Ett: Jahau du, dä ä intä möcke å hau, så dä intä ä...

Två: Hau du sett enna känninga hä då, så du hau?

Ett: Jau, grannäns dotra va hämma å mågän åsså, så de va...

Två: Jahau du, sägä du dä...

Ett: Jau, jau, jau...

Har inte regnet kommit så står de säkert där än och håller liv i detta djupgående samtal. Hade det inte varit för att det var Fagerhults marknad, så hade ett sådant samtal någon annanstans kanske lett till sinnesundersökningar? På något sätt är just dessa samtal Fagerhults marknad. Förutom helikopteruppstigningar som kostar trehundra kronor för några minuter. Ett litet tivoli. Marknadskarameller från Mariannelund och Växjö. Bekanta ansikten. Nickningar. Handslag. Ett småländskt sätt att umgås. Fagerhult är ännu en småländsk pärla. En mycket liten sådan. Fagerhult får Ockelbo att framstå som en miljonstad.

På marknader ska man fynda. Är man smålänning ska man pruta. Mr T och jag gjorde det första, men hade inte mage till det andra. Priserna var redan småländska. Vi köpte DVD-filmer. Sju stycken. Jag har väl redan bloggat om vårt filmintresse? Vi köpte oss en omtalad spikmatta. Håller den vad reklamen lovar? Blir man fri från depression och sömnsvårigheter? Jag har varken det ena eller det andra, så hur ska jag kunna uttala mig om detta? Hjälper den mot huvudvärk och ryggont? Det återstår att se. Jag ger den en tid, sedan ska bloggfakiren skriva sin åsikt. Jag har i alla fall lyckats somna på den och har sovit gott en hel timme. Fast det var framför TV:n och programmet Lotta på Liseberg, så det säger kanske mer om programmet än om spikmattan.

En sak är då säker. Skinnet ser ut som en prickig korv och så blir jag alldeles varm efter att ha legat en liten stund. Det känns nästan som massage, för blodet pulserar gott inne i kroppen. Så blir jag otroligt avslappnad. Så jag rekommenderar den inte före en arbetsdag eller inför ett maratonlopp. Jag ger mig inte in i djupare analyser om dess nyttighet eller inte. Priset var så småländskt marknadsmässigt, så vi kunde lika gärna testa. Den är svart med vita piggar, så vill vi inte ligga på den, så kan vi hänga upp den på väggen i köket. Modern konst, som smälter in. Eller så säljer vi den dyrt till Gävle kommun, så kan de göra rondellkonst av den. De brukar ju betala rejäla slantar för nonsens.

Vi hittade en Michael Jackson t-shirt också. Jag vet en som kommer bli överlycklig när hon får den. Vi köpte även marknadskarameller. Ett halvt kilo som handlaren skopade i till sex hekto. Det var ingen snål smålänning det inte. Dessutom önskade han oss en trevlig fortsättning på helgen. Det fick vi. Vi åkte till sjön Välen och fikade medhavd matsäck. I Småland så fylls parkeringsplatserna av lika många dansk-, tysk- och holländskregistrerade bilar som svenska. De säger att det är naturen som drar, men jag tror även att det är de billiga priserna, älgarna och loppmarknaderna. Alltså skiljer de sig inte så mycket från mig heller. Fast älgar har jag sett så det räcker. Vem behöver betala för viltsafari? Mina föräldrars trädgård är gratis och min mammas bullar ställs gärna fram på bordet.

Hur som helst så åkte vi på loppis efter fikat. Vi var i första hand ute efter Michael Jackson på vinyl. Vi kammade noll. Däremot ekiperade jag mig från topp till tå för endast tvåhundrasjuttio kronor. Sprillans nya jeans. Två linnen. Nya de också. En Espritkjol med prislappen kvar från butik. 599 kronor, nu 45. En blommig svensk design-kjol för 40 kronor. Behöver väl knappast skriva att den var ny? En Park Lane-kjol i sjömansstil för 40 kronor. Kommer i skrivandets stund inte på vad jag köpte mer, men jag var helnöjd när de ropade ut att det var stängningsdags. Mr T köpte sex böcker för tre kronor styck. Han slog på stort och gav en tjuga jämnt. En av böckerna handlade om Öster IF:s väg tillbaka mot toppen. Det är kärlek det. Jag blev gladare än för femtio röda rosor. Hade jag fått det, hade jag blivit orolig! På återseende med ett leende!

PS. Vi fick köra min Fagerhultssläktforskningstripp i ösregn. Så nu har jag varit i både Lilla och Stora Klo. Det var inte svårt, för det låg så nära att jag kunde stå med ett ben i varje by! Förresten så växte mitt släktträd när jag träffade en syssling på marknaden som jag aldrig har träffat förut. Dä va grejä dä, så dä va!

Jag längtar till Storland!

Precis hemkommen från en trevlig kväll hos underbara vänner. De ringde igår och undrade om vi hade lust att komma över på en bit mat. Det hade egentligen funnits etthundra anledningar att tacka nej, men en viktig anledning räckte för att väga över vågskålen och vi tackade ja på stående fot. Utan minsta tvekan. De är nämligen riktiga vänner. Inte bara runt matbordet när det är dukat fint och det serveras god mat och dryck. Detta är människor som jag känner att jag kan ringa till om det någon gång skulle inträffa en katastrof. Jag skulle även släppa allt jag har för händer om de ber mig om hjälp. Jag tycker om dem. Så otroligt mycket. De är snälla, trevliga, raka i sina åsikter, klipska och står med båda fötterna på jorden utan minsta lilla märkvärdighet instoppad någonstans. Jag känner mig hemma där. Jag vill att de ska känna sig hemma hos oss.

Mr T och jag hade dock bestämt oss för att vi skulle vara hemma för midnatt. Ungefär så där som Askungen du vet. Det beror på att vi om några timmar ska sitta i bilen och bege oss söderut. Jag återkommer om detta. Det passade även bra för våra vänner, för de ska om några timmar ut och ställa ut sina hundar. En heldag i Torsåker. Mr T ogch jag har fortfarande semester. Fast för Mr T:s del ligger trombonen och manar i faggorna och säger: ta fram mig snart, olja in mig, vårda mig, håll mig försiktigt och tryck dina läppar mot mig. Trombonen har många likheter med en passionerad kvinna, inte sant?

Det har varit varmt idag och en lagom vind för att det skulle blåsa igenom tvätten på tvättlinan på nolltid. Känns skönt att ha tvättat allt för Mr T och mig och även för ungdomarna, innan vi drar söderut. Jag återkommer till detta. Vi trotsade värmen och tog oss en rejäl promenad. Mr T och jag pratar om allt möjligt under tiden vi stegar oss framåt. Vi kommenterar det vi ser och vi njuter av tystnaden. Det är nästintill oslagbart att gå med den jag älskar mest i hela världen och bara känna samhörighet. Det är hur lätt som helst att uppleva tystnad med Mr T och inte känna att den är skrämmande. Den behöver inte täckas över med någon klyscha som: "Undrar vad det blir för väder imorgon?" Att gå med Mr T en solskensvärmande sommardag och bara uppleva naturens sus och vila ögonen på allt vackert, det är att komma så nära livet som jag bara kan.

Jag är nu väldigt långt ifrån skrivbordet på jobbet. Jag är så långt därifrån att jag kan nästan trigga igång en oro över att jag har helt blivit avvänjd. Din lilla dumsnut. Skit i jobbet och skit i oron och njut för tusan. Gud har ju faktiskt lagt upp en skiss över hur viloprogrammet ska se ut. Jobba sex dagar och vila en. Jobba sex veckor och vila en. Jobba sex månader och vila en. Så det är inte mer än rätt att ha några veckors total vila efter så många månaders jobb. Jag låter oron fara och flyga. Jag vet att jag kommer att känna lust till jobbet när det väl är dags. Var sak har sin tid. Jobba har sin. Semester har sin. Vilken tur att jag nu är inne i tiden för semester. Jag känner verkligen att semestern har intagit varje liten cell i mig.

Mr T och jag har även packat väskorna. Väskorna som ska få följa med oss söderut. Jag återkommer till detta. Det är en av de lättaste packningarna vi har att göra. Okej, det är lättare att packa för att åka till jobbet, men nu är det semester, så vem har lust att blogga om jobbpackning. Det är lättare att packa för en dag på stranden också. Eller för en fika ute i naturen. Fast ska vi jämföra med flerdagsresor, så är denna packning den oslagbart enklaste. Söderut i det här fallet innebär Småland. En av fördelen med att ha lämnat Småland en gång för flera år sedan är att jag inte längre är hemmablind. Jag ser och förstår tjusningen med detta landskap. Detta är absolut inget unikt för mig. Jag tror det är många som inser detta faktum.

Jag har inte fått något diplom eller någon officiell utmärkelse, men jag vet ändå att jag är en av de största Smålandsambassadörerna som finns. En stor del av detta beror på att jag har mina älskade föräldrar kvar där och att jag fortfarande har förmånen att kunna besöka mitt barndomshem. Jag är helt säker på att jag kommer att få avnjuta mammas småländska kroppkakor. Inte öländska. Det är nästan som en svordom. Småländska kroppkakor på recept som min mamma har fått från sin mamma, som kanske fick det av sin mamma, som fick det av... Jag har djupa rötter i Småland. Min släktforskning har visat att jag har även blod från Dalarna och Hälsingland och ju mer jag hittar, så kanske det finns andra landskap förgrenade i mitt rotsystem.

Fast mitt träd, fick sin plantering i Virserum. Det är jag tacksam för. Jag har mått bra av att växa upp där. Jag har även mått bra av att få flytta därifrån och nu få möjlighet att komma tillbaka. På många sätt har tiden stått stilla där. På lika många sätt eller kanske fler, så är det tydligt att tiden inte alls står så stilla som vi tror. Virserum är en pärla bland pärlor och så länge mina föräldrar bor kvar och vårdar den så kommer jag känna starka band. Jag har slutat att säga hemma om Virserum. Så långt har jag kommit i min flytt därifrån. Mitt hem är där jag nu ställer mina skor på min skohylla. Ändå är det med förväntan och återseendets glädje som jag imorgon sätter mig i bilen och far söderut.

Till Småland. Ett land som inte är smått på något sätt. Stora ekar. Stora stenmurar. Stora enar. Stora sjöar. Stora skogar. Stora sädesfält. Stora näsor. Stora Klo. Till Stora Klo ska jag åka en dag. Det ingår i mitt projekt släktforskning. Se byskyltarna med egna ögon. Mr T, far och mor är vana vid mina eskapader på slingriga grusvägar. Kanske är det därifrån landskapet har fått sitt namn, för grusvägarna är allt annat än stora i Småland. Kära bloggläsare, vila upp dig nu, för nu tar jag en bloggpaus och när jag kommer tillbaka gör du kanske bäst i att skaffa dig en småländsk tolk. För nu ska jag ner och bättra på min småländska, skaffa mig bloggintryck och låta kroppen omslutas av Virserumssjöns vatten och titta på danskar och tyskar. På återseende med ett leende!

PS. Vi tar kanske en tvasomsväj imorgon Mr T och jag. Där får du något småländskt att fundera över tills jag kommer tillbaka.

Inget blått blod, bara blå tunga!

Jag stängde precis av TV:n med fjärrkontrollen och loggar istället in på bloggen. Det finns en del att blogga om när jag precis har deltagit i det öländska firandet av kronprinsessans födelsedag. Låt oss utbringa i ett fyrfaldigt leve för vår tronarvinge Victoria. Hon leve, hipp hipp: Hurra, Hurra, Hurra, Hurra! Som du förstår så sträckte sig mitt deltagande till att sitta framför burken med rörliga bilder. Jag har haft fötterna på fotpallen och ryggen bekvämt tillrättalagd i bästa fåtöljen. Jag har antagligen suttit mer kungligt än de kungliga själva.

Så i år var det dags för Gästriklands bidrag till den kungliga arenan. Daniel Westling från Ockelbo fick vara med och fira sin fästmö. Det har inte hänt så mycket på jordklotet under de senaste dagarna för löpsedlarna har kunnat diskutera livet stora fråga om och om igen. Ska Daniel få vara med och fira Victorias 32-årsdag? Alltså i det officiella sammanhanget? Alla rojalister kände stor förväntan inför folkets stund på Solliden. Nog borde väl även Daniel komma med ut på planen framför det stora vita sommarslottet?

Jag vet inte om du hade dörren eller ett fönster öppet, så du hörde den stora svenska gemensamma rojalistiska sucken av lättnad, då bildbeviset nådde ut i landet. Kungen, drottningen, födelsedagsbarnet och så, jo, det är sant. Gästrikland var representerat. Daniel Westling var med och för min del kändes det naturligt. Kronprinsessan är faktiskt trettiotvå år, förlovad och har till och med bestämt bröllopsdatum. I hennes ålder hade jag själv firat många födelsdagar utan min pappa och mamma. Jag var förlovad och gift sedan många år. Mamma till två barn och hade även jobbat heltid under lång tid. Jag hade faktiskt tyckt att det hade varit mycket konstigt om något hade ifrågasatt om Mr T skulle vara med och fira min födelsedag.

Jag känner all respekt för kungahuset och alla dilemmor som de brottas med, men jag kan med handen på hjärtat ärligt säga att jag är inte ett dugg avundsjuk på deras liv. Det har säkert sina fördelar, men det har mitt liv också. Jag har under TV-programmets gång funderat över vad jag skulle ge till prinsessan om jag skulle komma på hennes kalas och jag tror faktiskt att jag skulle ta mod till mig och ge henne min bok. Sedan skulle jag ge henne min önskan om att hon och Daniel ska få ett underbart liv tillsammans. Jag önskar att de ska få vara ifred för veckotidningarnas spekulationer och löpsedlarnas stora frågeställningar. En present som jag tror att hon skulle uppskatta.

Enligt veckopressen är det slut mellan hennes lillebror, prins Carl Philip och hans flickvän sedan många år, Emma. Skulle inte förvåna mig om det nästa vecka står i samma veckotidningar att de är nyförlovade. För att lämna varandra för tid och evighet kan i kungliga kretsar, om veckotidningarna ska skriva om det, vara synonymt med att åka utomlands med någon annan än sin respektive. Med anledning av arbete, studier eller semester med någon vän av samma kön. Det är så himla skruvat. Återigen en anledning till att jag inte är avundsjuk på de kungliga.

Ska jag säga något om Daniel Westlings medverkan på den kungliga raden av stolar, så såg han inte helt bekväm ut i situationen. Men vem av oss skulle göra det? Jag har träffat drottning Silvia på tu man hand en gång och jag ska säga som det är. Tanken på det mötet snurrade i huvudet flera veckor före det blev av. Jag som aldrig annars lider av handsvett, hade mardröm om hur det skulle drypa från högerhanden när jag skulle till och hälsa på drottningen. Jag som inte brukar småpeta i folks uttal, fick för mig att jag kanske skulle korrigera drottningens tyskpåverkade nyanseringar på vårt svenska språk. Jag som inte brukar göra skillnad på folk var till etthundratio procent medveten om att jag skulle träffa Sveriges drottning och inte min bästa kompis.

Hjärtat klappade lite extra förväntansförfullt timmen före mötet. När jag sedan mötte henne, så tänkte jag att det fanns en hel del likheter mellan henne och Michael Jackson. Samma plastikkirurg? Jag frågade inte. Jag konstaterade bara att där fanns ytterligare en anledning till att jag inte är avundsjuk på de kungliga personerna. Det kan hända att min dotter tar illa upp när jag jämför drottningens utseende med popkungens. Hur som helst, träffen var trevlig. Fast jag kände mig något stramare än vanligt. Kände faktiskt igen mig lite i Daniel Westlings framträdande. Jag såg säkert också ut som jag hade en pinne i storlek XL uppstoppad där bak.

När jag satt framför TV:n ikväll, så tänkte jag på att Daniel Westling också har genomgått en njurtransplantation helt nyligen. Eftersom han är från Gästrikland och är en av oss, en från folket, så borde han ju känna av operationsärret en aning. Det borde strama och svida till litegrann. Så det är inte alls konstigt om det inlärda kungliga leendet grimaserar snett någon lite mikrosekund. Som allra lyckligast och mest avspänd verkade han när han vände sitt ansikte till Victoria och hon formligen strålade tillbaka.

När jag såg det förälskade paret som inte höll inne sin kärlek till varandra inför hela svenska folket och alla inhemska och utländska journalister, så kom jag att tänka på bibelordet från nya testamentet, första Korintierbrevet, närmare bestämt i det trettonde kapitlet. "Om jag har all tro så att jag kan förflytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit... Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allts uthärdar den... Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken." Det verkar som jag har den kungliga bröllopspresenten klar. Jag ger dem min önskan om en kärlek som består, som uthärdar allt. Även den smörja och spekulationer som finns på löpsedlarna. På återseende med ett leende!

PS. Jag vet att det är en utopi, men om Daniel och Victoria någon gång tittar in på fika på vår altan, så ska jag bjuda dem på blåbärskakor. Detta har vi firat kronprinsessans 32-årsdag med idag. Det är så ljuvligt gott! Vad är väl en födelsedag på slottet? Vad är väl en prinsesstårta i jämförelse med blåbärskakor på folkets altan? Mumsfillibabba säger jag bara med avslöjande blålila färg på tungan.

Vet du skillnaden på manikyr och pedikyr?

Nu blir det direktrapporteringen från sommaraltanen. Tur att jag inte är en världskändis, för detta är så oglamoröst som det bara kan bli. Tänk vad hemskt om det skulle ligga hundra paparazzi-fotografer ute i skogsgläntan och ta bilder. Räcker med att jag själv är så korkad att jag tar bevis med min mobilkamera. Vad avslöjar den? Jo, en semesterledig bloggare i linne och shorts, med håret uppsatt i ett spänne i nacken. Med kroppen utlagd i en brasse-stol och med fötterna uppallrade i en annan brassestol. Datorn i knät och med datormusen på magen. Kaffekoppen och mobilen inom räckhåll. Inkommande sms annonseras med en norrländsk röst som säger: Hö dö du, nu kommer de ett sånt där sms igen... Undra va de står...

Det må vara hur oglamoröst som helst, men nu vill jag tala om att jag mår som bäst. Mr T och jag har varit ute och spatserat på förmiddagen. Vid hemkomsten behövdes dusch nummer två för dagen. Det var kvalmigt och soligt ute och vi hade sällskap med inspelningsteamet av "Flugornas herre". Hela traktens flugor var statister och de trivdes tydligen i vårt sällskap. Jag viftade med scarfsen som jag hade knutit runt skallen likt ett Hille-svar på Brigitte Bardot och Mr T viftade med kepsen. Det måste ha sett roligt ut. Brigitte Bardot och Thåström på promenad runt golfbanan. Var håller Hänt i Veckan på med som missar ett sådant scoop?

Belöningen för promenaden var nybryggt starkt kaffe ute på gräsmattan. Närmaste grannarna är tydligen också semesterlediga och vi såg ut som ett avsnitt ur TV-serien "Svenska Hjärtan". Mr T och jag läste våra pocketböcker. Det är så roligt för Mr T läser just nu en bok som är skriven på ett mycket humoristiskt sätt, så han sitter och småfnissar lite nu och då. Ibland skrattar han högt. Det är faktiskt väldigt trevligt. Han har den goda smaken att inte återge de roliga meningarna med högläsning, så jag har blivit riktigt nyfiken på vad det är han läser. När han är klar, så ska jag läsa den boken. Jag som har så låååååång semester kvar!

Efter en stund tvingades vi in under tak av regndropparna. Först kändes det bara skönt när dropparna kom så där i dripp-dropp-takt, men så småningom fick vi ge upp och ta vårt pick-och-fikapack in på altanen. En omöblering och så fick vi plats med brassestolarna. Så att vi kunde fortsätta den päsiga läsningen. Det är något visst med att sitta under altantaket när det regnar. Jag konstaterade att det var väldigt skönt ute i luften, trots att det regnade. Det var ingen kyla i vinden. Det var bara mysigt att höra smattret av regnet mot altantaksplasten.

Så övergick regnandet från dripp-dropp, till splash-splash och Mr T och jag upptäckte att det var inte bara vi som tyckte det var härligt att ta skydd under altantaket. Det tyckte även myggorna. Ny filminspelning? Myggornas krig. Splash-splashet på taket ackompanjerades av smash-smashandet under taket. Jag vet inte hur stor insikt myggor har om min envishet, men en sak har de lärt sig den senaste timmen. Den här altanen är bloggarens domän och en och annan mygga har fått den vetskapen genom att sätta livet till.

Efter en stund kom den där underbara aha-upplevelsen tillbaka från den där gången för någon vecka sedan, då jag satt på en sandstrand på västkusten. Nu har du verkligen semester. Vet du hur jag kom på det? Jo, för i min hjärna fanns det egentligen inga väsentligheter alls. Tidrapporter, kvittoredovisning, mässagendor, teckenträffar. Allt var spårlöst borta. Istället höll hjärnansvarig som bäst på att tänka ut det längsta ordet som fortfarande betydde något och inte var så där panikslaget påhittat.

Jag är supernöjd med resultatet. Eller vad sägs om nagellacksborttagningsmedelsflaskorna? Är inte det imponerande så säg? 37 bokstäver långt, utan att egentligen ha ansträngt mig överhuvudtaget. Säg nu inte att jag har för lite att göra. Det finns altan att måla. Bilar att tvätta, rengöra och vaxa. Blåbärskakor att baka. Föräldrar att besöka. Vissna blommor att klippa bort. Fast just nu regnar det på altantaket och då gör jag bäst i att sitta här och filosofera över de långa ordens existens. Var sak har sin tid och nu är det bloggningens tid. Jag blev så glad när jag förstod att jag var efterfrågad. Jag hade tydligen hängt upp en matta den 22 juni och låtit den hänga där tills det var dags att högtidliggöra min och Mr T:s bröllopsdag, den 5 juli. Jag är medveten om att det är i längsta laget att göra uppehåll i bloggen. Hela krukan kan ju sina. Bäst att fylla på och det är inte speciellt svårt när det kommer uppmuntringar utifrån.

Kanske var just med tanke på uppmuntringshållet som jag kom på det fantastiskt långa ordet nagellacksborttagningsmedelsflaskorna? Kollegan som jag tänker på som brukar ha så otroligt snyggt målade tånaglar. Det är så att jag kämpar mig igenom vintern och stöveltiden, bara för att plötsligt en vårdag få se kollegan i nätta sandaler och se det sjukt läckra nagellacket på tio tår. Det är alldeles blodrött med ett sådant där skimmer som bara nagellack åstadkommer. Det är sådant som kallas flärd mitt i vardagen.

På tal om tår så brände jag min stortå på den heta sanden på en av stränderna på västkusten. Svenska västkusten ja. Inte Maldiverna eller Italien. Det behövdes bara en sträcka mellan filt och vatten. Psst. Brännskada. Hoppade på hälarna upp i motsatt riktning, men hur lätt är det på en mjuk sandstrand? Det är som att få en valross att gå på lina. Nästa vända ner till böljan, den grönblå, så tog jag badtofflorna, men skadan var redan skedd. Jag har känning av det fortfarande, trots att det nästan har gått ett par veckor. Vi har alla våra bekymmer.

På tal om göromål förresten, så har jag ett semesterprojekt på gång. Jag tänker se alla Harry Potter-filmer igen. Jag har sett dem, antingen på DVD eller på bio, men nu ska jag köra ett race till. Jag har nämligen för avsikt att se den senaste filmen på bio inom kort och då vill jag vara uppdaterad och i rätt stämning. Så om jag mot förmodan tröttnar på att blogga från brassestolen, läsa en bok ute i solen, ta ett dopp i havet eller i poolen, så kanske jag kollar Harry Potter, en riktigt cool en! På återseende med ett leende!

PS. Jag får en massa inbjudningar till olika grupper på Facebook. En del kör jag ignore på direkt. Andra vettiga accepterar jag. Jag kollar och sållar kan man säga. Idag hade jag fått en som heter "I sleep in the nude". Men hallå?!? Vissa personer har för mycket semester och för mycket tid. Kan någon förklara för mig varför det ska finnas en sådan grupp i cybervärlden? Räcker det verkligen inte med grupperna: "Det fikas för lite" och "Vi som gillar att sitta i solen och ta en kall öl"?

R.I.P. The King of Pop

Under tiden som Mr T och jag var ute på resande semesterfot, så dog Michael Jackson. Vi såg det på de danska TV-nyheterna. Det var nog ganska så direkt när det hade hänt i USA. Vår tanke var gemensam och samlad och vände sig direkt till hemmaplan och vår dotter. Hon har under många år varit ett stort fan av Michael Jackson. Visst, jag tycker om Tomas Ledin och köper hans skivor. De somrar som han gör en turné, så tar jag mig till någon av spelplatserna. För övrigt så lever jag mitt liv och herr Ledin lever sitt. Jag är inte ens ett fan av honom på någon Facebook-grupp.

Så mitt idolskap för Tomas Ledin och min dotters idolskap för Michael Jackson är milsvidder ifrån varandra. Jag kommer ihåg när jag som ung låg nere i den småländska soffan i den småländska gillestugan och slötittade på den småländska TV:n och fick vara med om en av Michael Jacksons första musikvideos. Jag var hänförd och exalterad. Jag hade inte sett något liknande innan och det var inte så konstigt. Jag är uppväxt i Virserum, i Småland och där fanns Kärringryggen. Med en scen i rockgropen, en scen för gammeldansbanan, en skjutbana, kafeteria, stora dansbandsscenen, två kiosker, några toaletter och så en uppbyggd entré. Michael Jackson kom aldrig dit. Jag tror inte ens att Tomas Ledin har varit där. Det var ett utomhusställe liknande en Folkets Park, men jag tror att de som är födda på 50-talet har fler nostalgikänslor för denna kärringrygg, än vi som är födda ett decennium senare. För oss var det Blomstermåla, Vimmerby och så småningom Rockparty i Hultsfred som gällde. Kärringryggen brändes ner under ordnade former under fjolåret. Då hade två stora V:n satt sina spår på stället. Väderlek och Vandaler.

Så att se Michael Jackson och hans musikvideos var något totalt nytt. Nu, många år efteråt, så har det visat sig att det var inte bara nytt för enna tös från Vesum, utan det var nytt för hela musikvärlden. Ändå missade jag lite av storheten i Michael Jackson och Jackson 5, för jag trillade in på The Osmonds. Helt och hållet på grund av att Donny var så himla söt. Jag kan nog säga att jag var kär på avstånd i Donny, men mer än så var det inte. Det var avstånd både vad det gäller geografi, ålder och liv. Det räcker inte med söthet, om det ska bli något långvarigt. Att jag missade familjen Jackson var helt och hållet Donnys fel.

Jag har under senare år haft möjlighet att ta igen allting som jag har missat med Jacksons och då främst Michael. Jag vet faktiskt inte hur det kommer sig att dottern, så totalt, har slagit sig in på denna förkärlek för Michael Jackson. Jag har full förståelse för det, men jag vet inte hur det gick till. Det måste jag komma ihåg att fråga henne någon gång.

Några dagar innan Mr T:s och min semesteravresa, så satt jag i telefonkö till ett bolag i Göteborg som hade paketresor till London. I paketen ingick övernattning på fint hotell, men framförallt biljetter till Michael Jacksons omtalade konserter. Saken är den att dottern redan när biljetterna släpptes på nätet, satt som klistrad och försökte få tag i de åtråvärda lapparna. Resultatet den dagen var att hela nätet rasade ihop och skapade kaos i cybervärlden. Hon var enormt besviken. Jag vågar nog påstå att hon var förtvivlad.

Hoppet tändes igen när jag hittade det här bolaget i Göteborg som verkade mycket seriöst. För saken är den att i sådana här sammanhang så figurerar det många oseriösa mellanhänder också. Eftersom jag hade semester, så åtog jag mig uppdraget att boka hela paketet. Det var en telefonkö som skulle kunna jämföras med Telias eller ortopedmottagningens på Länssjukhuset i Gävle. Det tog tid. Fast jag klagade inte. Jag hade semester. Jag hade tillgång till en kopp kaffe. Jag hade en bra bok. Så jag väntade.

Till slut kom jag fram och fick prata med en trevlig göteborgska. Det visade sig att bolaget var så seriöst att hon uppmanade oss att ligga lågt och se om Michael Jackson överhuvudtaget skulle komma igång med sina konserter. De första som han skulle göra nu i juli var framskjutna till sjätte mars 2010 och skulle vi boka nu, så kanske vi stod där med hotell och flyg men med framskjuten konsert. Så jag och dottern bestämde oss för att avvakta. Det kittlade mig lite att få åka till London och se dottern glad och lycklig. Det kändes som om det skulle bli en once-in-a-lifetime-happening. En vecka senare så dog han.

Jag förstod direkt att det skulle ta hårt på vår dotter. Det jag inte hade väntat mig var att det skulle sätta sådana spår i mig själv. Jag har inte gjort några större ansträngningar i att analysera mina känslor, men jag tycker att det är tråkigt när en människa på femtio år får sluta sina dagar. Det är tre barn som har förlorat sin pappa. Det är en familj och vänner som har förlorat en närstående person. Sådant skapar tomhet. Jag känner mig liten ledsen för Michaels skull också. Det känns tragiskt att en sådan duktig talang inte verkar ha varit lycklig. Jag tänker inte använda min blogg till att göra några spekulationer om barndom, äktenskap, lyxliv, apor, plastikoperationer, medicinering.

Det som känns lite märkligt är ändå att en sådan omtyckt och älskad person verkar ha varit så ensam och sökande. Alla älskvärdheter som nu framkommer i minnesceremonier och mediauttalanden, var fanns allt detta när han stod anklagad för pedofili och när han flydde från Neverland? Det är så många frågor och jag vet att de kommer inte att få svar. Vi är för långt borta och det går inte att lära känna en person genom att läsa Aftonbladet.

När Mr T och jag var i Danmark, så träffade vi en trombonist från USA. Han har spelat med Michael Jackson på hans skivor, konserter och turnéer. Det var ett mycket intressant möte med en man som hade båda fötterna på jorden och som med stor ödmjukhet gav en fin bild av stjärnan Michael Jackson. Det kändes så gott att återberätta detta för dottern när vi kom hem. Det kändes på något sätt som om vi hade lite tröst med oss. Jag måste faktiskt säga att det kändes märkligt att stå och prata om The King of Pop och samtidigt känna att det var som om att prata om en gammal skolkamrat eller granne.

Vi glömmer ofta att kändisar är också människor. De har fötts och de kan tydligen också dö. Hur ofattbart det än verkar. Dottern har under en lång tid levt i hoppet att Michael Jackson fortfarande lever. Jag tror till och med att hon under minnesceremonin hade en vag förhoppning om att han skulle dyka upp och sjunga ett av sina fantastiska nummer. Jag tror det var därför hon väntade med tårarna tills programmet var slut och kistan kördes ut. För så är det kanske med sorg, när den grundar sig i stor kärlek och uppskattning. Det är i chocken och tomheten lätt att inte tro att det kan vara sant. Hoppet om att det inte är sant växer sig starkt.

Skivor, böcker, planscher, tröjor, minidockor, vimplar. Allt detta som förut har varit idolskapets närvaro i tonårsrummet har nu blivit till ett minnescentrum. Jag kom på att jag hade originalalbumet med 2 LP-skivor, häfte och plansch från musikalen The Wiz, där Michael Jackson spelade fågelskrämman, kvar sedan min ungdom. Jag plockade fram den och lät den vara ett bidrag på minneshyllan.

Jag böjer mitt huvud för en av popens giganter. Jag önskar att han hade fått leva och genomföra sina konserter, om han nu hade velat göra det. Jag önskar att han hade fått höra jublet från publiken som älskade honom. Jag önskar att dottern hade fått skrika sig hes på en av konserterna, men nu blir det inte så. Så därför bugar jag och önskar Michael Jackson, The King of Pop, frid där han nu befinner sig. Jag tror att han har en hel del att bidra med i änglakören och någon gång då och då så gör han kanske ett soloframträdande. Jag tror inte att någon av de andra i änglakören misstycker. Det blir kanske några häftiga moonwalks eller så kommer han kanske med något alldeles nytt. Varför inte cloudwalks? På återseende med ett leende!

PS. Uttrycket "Den enes död, den andres bröd" gör sig verkligen gällande i dessa tider efter Michael Jacksons bortgång. Kvällstidningarna kommer inte att gå under på den här sidan sekelskiftet i alla fall.

Jag är en bokmal i positiv bemärkelse

Vi har hållit oss inomhus idag, Mr T och jag. I ett hem finns det alltid att göra och faktiskt kan jag tycka att det är välkommet med regn då och då. Det sparar ju faktiskt en hel del jobb med att springa runt och vattna i trädgården. Fast jag vet ju på samma gång att det hade inte varit lika välkommet med regn om jag inte hade haft den fantastiska solsemester som vi redan har haft Mr T och jag. Det finns ju faktiskt människor där ute någonstans som är på samma förhoppningsresa som vi var. Med förhoppning om fint väder alltså. Inte så roligt att hyra stugor eller annat boende för stora kostnader om allt ska omgärdas av värsta ovädret.

Det verkar som om just Gävle har legat i ovädrets mittpunkt idag. Det har regnat över 90 mm inom ett dygn. Det har blåst med kraftig styrka, så det alldeles strax utanför Gävlekusten har blåst tre meter höga vågor. Ingenting för en landkrabba som jag. Jag tycker det räcker med Stena Lines största färja på spegelblankt hav för att jag ska känna lite kräkreflexer. Jag vet att det är överdrivet, men jag känner mig i alla fall lite ur balans ombord på en båt. Det har varit litegrann av den nya leken rädda-det-som-räddas-kan idag. Speciellt ute på altanen. In med dynor, filtar och kuddar. Dra så mycket som möjligt under tak. Bär krukor och urnor i skydd för regnkaskader och vindpustar. Ett tag kändes det som om det regnade från alla håll samtidigt. Från höger och vänster. Framifrån och bakifrån. Uppifrån, ja, nästan nerifrån också.

Snabbt fylldes regnmätaren. Den, i vanliga fall, utomhusarbetande ynglingen sms:ade hem att de hade blivit beordrade att gå in eftersom fem träd hade rasat på kyrkogården. Jag tror han tyckte att det var ganska okej att få göra lite inomhusstädning på arbetsplatsen. Vädret utomhus lockade inte till någonting. Det har verkligen blivit väderomslag. Från soligaste sol till regnigaste regn. Det kommer väl att rapporteras i GD imorgon om ovädrets framfart. Mr T och jag har klarat oss från strömavbrott, men det är klart att tallarna utanför tomten har vajat oroväckande mycket. Vi har bestämt oss för att leta reda på en markägare och be honom ta ner ett par stycken. Känner inte för att ha ett plockepinn av tallar över vårt hus och vår altan.

Tydligen ska det bli lite halvtaskigt väder imorgon också, så då tror jag att vi ska passa på att göra undan lite städning i huset. Idag har vi gjort en del rotation på möbler och det blev superlyckat. Om vi som grädde på moset forslar undan lite damm också, så har vi all anledning att känna oss nöjda. Sedan är det helg, även om det är av mindre betydelse nu under semesterledigheten än i vanliga fall. Det skulle komma en ryssvärme, men jag tar inte ut några väderleksutlovningar i förskott. Det kanske blir regn som strömmar längs stuprännan i helgen också.

På tal om att strömma så har vi införskaffat oss en sådan där apparat med varumärket Soda Stream tryckt på sidan. Det har varit ett önskemål från yngstingen en tid nu. Argumenten har varit att vi slipper bära hem mineralvatten på flaskor och så vidare. Hon är bättre än TV-reklamen kan jag säga. Vi har kollat och hållit utkik efter erbjudanden. Det är på något sätt en typisk sommarpryl, så erbjudanden har det funnits gott om. Alla modeller är inte visuellt tilltalande. Några ser lika plastiga ut som en Barbieleksak. De skulle kunna användas som vattentorn i Barbieland. Det är märkligt hur alla dessa onödiga produkter måste bilda en hel vetenskap. Flaskor, kolsyretuber, design. Vi har nu investerat i en ny ickeplastig tingest som gör bra kolsyrat vatten till måltiderna och läskliknande dryck till fikastunderna. Förhoppningsvis varar streamen längre än strömmen från stuprännan.

Som om jag och Mr T inte har tillräckligt med olästa böcker i hyllorna, så köpte jag fyra nya pocketböcker igen. För några år sedan läste jag Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger. En bok som jag verkligen rekommenderar. Jag minns fortfarande att jag låg i soffan ute på altanen och läste det avslutade kapitlet. Jag grät. Både av texten och att boken tog slut. Därför köpte jag Sonat till Miriam av samma författarinna. Jag ser fram emot att få öppna den och börja läsa. På sommaren gillar jag att läsa deckare. Jag som är en liten lort då det gäller mörker och andra hemskheter, men ingenting går upp mot en bra sommardeckare. Eftersom jag läste första delen, Midvinterblod, i Mons Kallentofts triologi, så känns det logiskt att fortsätta med andra delen, Sommardöden.

Den tredje boken har jag hört omtalas på TV och direkt när jag hörde berättas om den, så tänkte jag att det var en bok för mig. Författarinnan heter Fausta Marianovic. En mamma som beger sig till fronten i kriget i det forna Jugoslavien för att hämta hem sin son. Bokens titel är Sista kulan sparar jag åt grannen. Bortsett från att bokens handling är en sann och hemsk skildring av vad som händer med människor i krig, så är det en underbar titel. Kanske något för Robert Aschberg att göra en uppföljare på i programmet Grannfejden.

Det var en presentation av tre titlar av fyra. Den fjärde är första delen av Roslund och Hellströms samarbete i skrivandet av kriminalromaner. Vi har de övriga, så att köpa första delen var som att lägga grunden till ett hus efter taklagsfesten. Mr T har läst de andra, så han får börja om. Jag har däremot inte läst någon tidigare, men ser fram emot att få göra det. Fast egentligen är jag mer intresserad hur deras skapande ser ut. Skriver de ett kapitel var? Hjälps de åt mening för mening? Kommer en med idéerna och den andre utvecklar dem och sätter dem på pränt? Lite imponerande faktiskt med två författare på en kriminalroman. Nu har jag hittat ett lik, så nu får du hitta på ett motiv. Kombinationen böcker och semester är klockren. Det spelar ingen som helst roll vad det är för väder. En bok med till stranden. En bok i hängmattan. En bok på altanen. En bok inomhus när vädret är som idag. På återseende med ett leende!

PS. Jag har fått plocka fram mina läsglasögon. Jag hade inte med dem på semestern. Därför var texten grå och onödigt liten. Väl hemma med ordentliga glas på näsan, så är texten svart och rejält läslig. Hörde jag någon tanke om ålderssymtom?

Jag skyller armbågsskavsåren på X-trafik

Idag ägnar jag mig helt och hållet åt återhämtning. Jag trodde inte det var möjligt, men jag har fått skavsår på - armbågarna! Jag är helt övertygad om att några av mina läsare kommer att tro att jag skriver bortförklaringar när jag beskriver hur det har gått till. Men i det här fallet sätter jag mitt huvud på att det är dagens sanning och inte någon rappakalja. Förvisso var jag ute och slog klackarna i taket igår kväll, så för er med obegränsad fantasi, så kanske det är lätt att tro att jag kravlade mig hem på alla fyra och på så sätt fick skavsår på mina båda armbågar. Till er vill jag bara säga en sak: lär känna mig bättre innan ni drar era slutsatser. Det skulle aldrig falla mig in att festa mig så dyngrak att jag måste krypa hem. Det skulle ju tyda på en hjärnkapacitet på cirka åtta månaders åldersnivå och jag har kommit längre på levnadsstegen än så. Dessutom är inte mina njurar skapta för sådana eskapader. Så, jag har alltså inte kravlat mig hem.

Vad har du gjort då, kära bloggare? Har du gjort repmånad? Du bloggade ju om hampa häromdagen... du har kanske klängt i något hamparep, på tal om repövning? Ledsen att behöva dementera, jag har inte svängt mig i några lianer heller. Min förklaring kan i sammanhanget verka tunn, jag skriver den ändå. Jag har promenerat hem från stan till metropolen Hille. Iklädd jacka. Mer än så tål inte min rosenhy!

Nu har jag alltså genom praktisk övning en gång för alla konstaterat att på semestern ska inte jacka användas. Jag gjorde misstaget i natt. Jag bar en kortärmad topp i mycket chic westernstil. Den matchade min västkustsolbränna. Snygga jeans och klack på skorna. Ett silvrigt långt halsband på hjärttemat, vad annars? Lite smink, i mycket måttliga mängder. Tog med en jacka för säkerhets skull. Blev tvungen att använda den. Fick skavsår på armbågarna.

Låt mig ta alltihop från början. I den allra sista arbetsminuten före semesterledigheten gjorde jag en överenskommelse med två av mina kollegor. Vi bestämde oss för att träffas igen tisdagen den sjunde juli. Tydligen var vi alla tre av den kalibern som håller löften och som inte låter det rinna ut i sanden, för igår kväll tog vi bussen in till stan. Vi hade egentligen tänkt cykla, men eftersom det regnade så valde vi X-Trafik. Det började inte optimalt, eftersom den bussen, som skulle gå från Hille-macken klockan arton med busstidtabellens cirkatider, kom först klockan arton fyrtiotvå. Drygt fyrtio minuter försenad alltså. Tur att jag bara satt och väntade på något gott. Annars hade det varit lätt att ge upp och gå hem igen.

Några hållplatser senare anslöt mina kollegor och direkt när jag såg dem så förstod jag att det skulle bli en skön kväll. En kväll som jag skulle kunna fundera tillbaka på under personalmötena i höstrusket. De var lite lagom uppsnofsade. Nu var vi alltså tre glada damer med ett gemensamt uppdrag: ha trevligt! Vi hamnade på puben Bishop Arms. Ett glas rödvin och två glas öl beställdes in och smuttades på under tiden vi ögnade igenom menyn. Servitrisen kom till vårt bord två gånger för att ta upp beställning, men vi var inte klara. Inte för att det var onormalt lång meny eller för att vi läste onormalt långsamt. Nej, vi hade så mycket att ta igen och prata om. Vi delade nästintill allt på konfirmationslägret och när det var slut, så var det som att rycka upp rötterna på en flitig lisa som just planterats. Sådant som egentligen inte går för sig.

Nu var vi återförenade och det kändes gott. Det blev grillspett med bakad potatis och tzatziki för min del. Vid 22-snåret fick vi en preliminär nota. Då stängde köket. Klockan halv tjugofyra ombads pubens gäster att dricka upp. Kvart i lämnade vi stället och kunde konstatera på skylten på dörren att de hade egentligen stängt klockan tjugotre. Förlåt, men tack för en jättetrevlig kväll. God mat och trevlig service. Tre fortfarande glada, och nu dessutom mycket nöjda damer, bestämde sig för att ta 23.50-bussen hem från stan till Hille. Alltså: mot Rådhuset. Oj, så folktom en 90 000-invånare-stad kan vara klockan tio i tolv en tisdagskväll. Har de inte hunnit ut ännu? Jag kände mig väldigt städad som åkte hem före midnatt. I en gammal pilsnerfilm skulle jag säkert ha kallats ett rekorderligt fruntimmer.

Det kom ingen buss 23.50. Fast det hade det i och för sig inte gjort klockan 18 heller, så det var inte så mycket att bry sig om. Får satsa på 00.20 istället. En halvtimma till med återföreningssnack är inget problem. 00.40 kom det en bil som jag tyckte såg lite skum ut. Passagerardörren slängdes upp av bilföraren och jag tänkte: "Nej, du gubbe lille, du kan känna dig blåst på den här svarttaxikörningen. Du ska inte tro att jag tänker sätta mig i den där bilen". Så jag var på vippen att säga: Nej tack! Men bilföraren hann före och sa: "Jag tänker inte köra er någonstans. Jag vill bara tala om att det är ingen idé att ni står där. Jag är busschaufför och jag vet att sista bussen har gått för kvällen". Så steg han ur bilen med motorn igång och visade oss markeringen N framför alla våra tänkbara bussar. N som betyder natt före lördag och söndag. Nu var det natt före onsdag och sista bussen hade gått 23.20.

Det var mörkt. Det var regnigt. Det var folktomt. Vi bestämde oss för att gå. Jag hade skor med klack och var nästan säker på att nu drar jag på mig sommarens värsta skavsår på hälarna. Nej, nej. Sommarens värsta skavsår: rätt! På hälarna: fel! Jag är en liten lort då det gäller mörker. Det fanns inte på denna planet att jag skulle gå ensam mellan Strömsbro och Hille en natt som denna. Eftersom en av familjens chaufförer sov sin arbetarsömn och den andra hade avnjutit en whiskey i sin ensamhet, så löste jag problemet med att låna kollegans cykel. Som om en cykel skulle vara det bästa vapnet mot ett överfall. Det kändes i alla fall att jag kanske kunde cykla ifrån problemet. Men jag medger att det kändes olustigt hela vägen hem. Trots att det bara var jag, mörkret, cykeln, regnet och räven som var närvarande.

Väl hemma i tryggheten så tänkte jag att det var verkligen en blöt kväll. Alltså vad det gäller vädret. Jag kände hur det rann om mitt hår och mina kläder. Likt en tonåring smög jag mig in. Ville inte väcka de väckarklockslevande ungdomarna som skulle upp på jobb samma morgon och jag sökte mig in till sovrummet. Ingen Mr T. Smög mig uppför trappen. Hittade honom vaken framför datorn. Har du haft trevligt? frågade han. Ja, jag har haft jättetrevligt. Bra, det är du värd, replikerade Mr T och jag berättade om bussbolagets tidtabell, maten på tallriken och goda ölsorter som jag hade provat. Jag tror inte det var många minuter kvar till soluppgång när vi kröp ner i sängen och jag kände hur konstigt det var med mina armbågar. Jag orkade inte tända lampan och kolla. Det gjorde jag istället idag på morgonen och konstaterade ett stort skavsår på vardera armbåge. Hälarna däremot är i toppform. Lyd mitt råd om du ska ha en blöt kväll. Lämna jackan hemma eller grunda inte med en grogg utan med armbågsskavplåster. På återseende med ett leende!

PS. Egentligen är jag inte färdigbloggad vad det gäller X-Trafiks busstidtabell. Vad är det för joller med att sista bussen ska gå 23.20 en vardagskväll, icke-natt mot lördag och söndag? Det är ju sommartider. Då ska vi ju vara ute och titta på soluppgången och äta jordgubbar. Tänk om det hade varit sommaren 1994, då det var fotbolls-VM. Då hade vi ju velat åka hem halv fem på morgonen. Nu gällande busstider måste ju ha blivit någon ihopblandning med åldringsfärdtjänsten till ålderdomshemmet Hilleborg och semesterlediga partypinglor. Sista ordet i förra meningen var århundradets överdrift!

Semestern har nått mitt medvetande

Idag har jag inlett min tredje semestervecka. Är det något jag inte har gjort så överdrivet mycket på min semester hittills, så är det att blogga. Det jag har gjort desto mer är att samla blogginspiration. Jag har under lång tid vetat om att jag ska ha semester. Tror att jag lämnade in semesteransökan till chefen i slutet på mars månad. Då det ännu kändes milslångt ifrån ledighet. Då, när jag var mitt uppe i arbetshögarna. Då, när jag längtade efter lediga dagar, men inte hann planera eller överhuvudtaget fundera på semesterinnehållet.

Nu har jag haft semester i två hela veckor. Dessförinnan har jag känt dragningen åt semesterhållet. Arbetskamrater har delgett mig semesterplaner och semesterlängtning. Nedräkningen har varit igång ett tag och till och med chefen har påtalat hur skönt det ska bli med en lång semester. Jag har haft ett intensivt arbetsår. Trodde inte det var möjligt, men toppade med en ännu intensivare avslutning. Så, det kändes verkligen gott att lämna jobbets skrivbord och göromål med att slå på en skvätt vatten på blommorna och gå ut i den stora semesterledigheten. Almanackan visade juni. Nästa gång jag återser den, så står det augusti. Juli är helt uppslukad av andra trevligheter. Så som semester och dess innehåll.

Trots att det åtta bokstäver långa ordet semester har intagit mitt medvetande under väldigt lång tid, så var det ändå cirka åtta dagar in på ledigheten som jag sa för mig själv: Men nu har du verkligen semester. Det var på en sandstrand i Bohuslän. Solen glittrade i de salta vågorna. Mr T låg på filten jämte mig och läste en pocketbok. Måsarna svävade på himlen och barnen ropade av förtjusning när de hade fångat några krabbor. Själv hade jag tagit en paus i läsandet av Arne Dahls tredje bok i A-gruppsserien och satt och funderade på Orust. Alltså på namnet Orust. Namnet på Sveriges tredje största ö. Efter Gotland och Öland. I semestertider påminner namnet mest om en rust, alltså en renovering. Med ett O framför, så blir det synonymt med en renovering som inte har blivit av.

När min hjärna går igång med sådana här tankar, då vet jag att jag har semester. När jag inte tänker arbetstider, teckenspråk, tolkningar, personalmöten, hembesök, lunchlådor och så vidare, utan bara funderar rätt ut i tomma intet på ett ö-namn. Orust. Därifrån gick det en liten smidig bro över i mina tankebanor till ö-namnet Tjörn. Vad är det för något? En örn som försöker lära sig tj-ljud? Mina sommarlediga tankar svischar vidare till varför ska det stavas med tj? Varför inte k? Ska vi ta en tur ut till Körn imorgon? Varför stavas det tjur och inte kur, när jag menar en sådan där stor best ute i sommarhagen? Okej, kur med hårt K är redan upptaget med en medicin-kur eller buss-kur. Jag har sagt det förr, stackars människor som ska lära sig svenska. Det hade inte gjort någon större skillnad om vi hade stavat tjur med k också.

I det här läget fick jag lägga band på mig själv. Sitta på en strand en underbart het sommardag och fundera på stavning. Det är nästan som att stå utanför klassrummet och sätta nyckeln i dörren, för att börja en lektion. Huvaligen. Jag skippade raskt rättstavningen och försökte komma tillbaka till allt nonsenstänkande. Det är svårt att hitta någon som njuter mer av semestern än jag. Ändå vet jag att när det börjar närma sig arbetsstart igen, så är jag först i kön. Fast på stranden i Bohuslän var jobbet så avlägset som det bara kunde bli. Jordgubbar, salt skinka, melon, kaffe och en spännande bok. Jag skulle inte bytt ut det om så chefen erbjöd mig en miljon i månadslön. För jag har miljoner av anledningar att ligga kvar på sandstranden. Först på listan står inspirationen.

Vi tog en sväng ut på Malö, Mr T och jag. Det var Maj som körde oss. Färjan hette så. Jag nynnade på visan Maj på Malö, men kunde självklart inte hela texten. Så min version i solskenet gick så här. Maj på Malö, vackra Maj, m m mm mm mmm m m mm m m mm m mmm m m svaj. Evert Taube skrev sången, som är en vals, år 1943 och jag är inte alls förvånad över att han kunde skriva dikter och visor från den här miljön. Ge mig en fiskarstuga uppe på en klippa, med havet som utsikt, så ska här skrivas. Vi körde vidare till Flatö. Ännu en ö som herr Taube gästade flitigt. Jag fyndade ett oläst exemplar av boken "Hon dansade en sommar" hos handelsman Flink. En gammal lanthandel, där ursprungshandlaren egentligen hette Gustav Johansson, men som i Taubes skrivarvärld fick heta Flink. Jag tyckte att boken kunde få bli ett fint semesterminne. Den kostade bara tio kronor och jag är säker på att den kommer till mer användning än en studsboll med etiketten Made in China på.

Du har nog listat ut att Mr T och jag har semestrat i Bohuslän eller i Västra Götalands län som det så krångligt ska heta. Vi lyckades pricka in elva dagar med strålande solsken från klarblå himmel. Den semesterbeställningen kan ingen klaga på. Jag får nog skriva i små doser om hur bra vi har haft det, annars kommer hela cybervärldens avundsjuka att samla sig i mina bloggkommentarer. Första halvan av turnén söderut tillbringade vi i Danmark, närmare bestämt på ön Jylland. Jag får säkert anledning att återkomma till dessa dagar. Den andra halvan tillbringade vi på västkusten, närmare bestämt i Uddevalla med omnejd. Vi har verkligen haft semester, när det gäller min definition av semester. Tid då en människa har möjlighet att ta dagen som den kommer och göra minsta möjliga ansträngning för att leva.

Vi har haft en vita-dukar-med-brutna-servetter-och-levande-ljus-semester. En sådan där period, då vi mot slutet funderar på hur vi ska komma in i hemma-livet igen. Bara en sådan bergsbestigning som att ordna sin egen frukost. Vi var borta lagom länge för att känna det pirrande äventyret framför oss, när vi startade resan. Lagom länge för att njuta när det pågick. Lagom länge för att känna hemlängtan efter ungdomar, altan, egen säng och den lilla pärlan på jorden som heter Hille. Vi är genomnöjda och genomglada. Om du frågar mig om semestern har varit lyckad, så med tanke på dessa elva dagar, så är svaret utan tvekan: JA!

Det känns onekligen lite lyxigt att komma hem efter en sådan supersemestertripp och känna att nu återstår en rejäl bit av semesterperioden. Jag är vid det här laget fri ifrån klocka och regelbundna mat- och sovtider. Jag äter när jag är hungrig och sover när jag är trött. Känner jag mig själv rätt, så kommer jag att ha det här slappa livet fram till kvällen före första arbetsdagen i augusti. Men vad tusan, jag har ju ett helt arbetsår på mig att komma in i den rätta arbetsrytmen.

Jag känner en stor lycka över att ha semester för att få tid att plöja böcker. Förutom Mr T och ungdomarna, god mat, trevligt jobb, bloggning, musik, solsken, bad och alla andra glädjeämnen, så är läsning något som gör mig bubblande glad och harmonisk. Några skulle säkert påstå att läsning är en flykt från vardagen och jag tror de har rätt. Jag flyr hellre med orden, än med spritflaskan. Hellre en god och spännande berättelse, än medicinmissbruk. Hellre är jag galen i texten, än i att slåss. Så en av anledningarna till att jag inte har bloggat är att jag har läst. När jag inte har läst, har jag observerat. Det finns inget som är så nyttigt för skrivaridéer, som att byta miljö några dagar.

Visst hade jag haft tid att blogga. Datorn var med på hela turnén. Men det finns inget som är så tröttande som att lata sig. God mat och god dryck gör dessutom kroppen så avkopplad att det är bara att ta en kylande dusch och sedan slå sig ner på de, av någon vänlig själ, bäddade sängarna. Har jag använt datorn till något, så är det för att kolla Till Salu-objekt på västkusten. Martin Luther King hade en väldigt nobel dröm. Den högaktar jag honom för.

Jag har precis också skaffat mig en dröm. Den är inte lika ädel som Martins, men det är likväl en dröm. Jag vill ha ett vitt litet hus, med röd klängros på väggen, vid kusten. Den västra. Jag sållar och tar bort husen som kostar mellan 14 och 20 miljoner. De som kostar mellan 5 och 14 miljoner låter jag också passera. Jag tittar på de som kostar någonstans mellan 2 och 5 miljoner och tänker att jag ska ju ha råd och ge ut mina böcker också och då ramlar jag genast ner på objekten som kostar mellan 195 tusen och upp mot 800 tusen. Mellan åttahundratusen och två miljoner, så tänker jag att jag kanske skulle kunna köpa lite triss eller spela på lotto? Eller sälja sjutusan med böcker och bli rik?

Som du förstår, så har jag semester. Dessa tankar är som bortblåsta i mitten på september. Vem har tid med sommarhus och skrivarlyor på västkusten i höst? Jag övervintrar min dröm fram till pensionen. Småland har fått konkurrens av västkusten må jag säga. Det har jag i och för sig vetat om i flera år. Vattnet på den västra sidan vinner över ostkustens enligt mitt tycke. Ljuset är ljusare på västkusten om jag får säga vad jag tycker och det borde jag ju få i min egen blogg. Sedan är det en tjusning i kombinationen klippor och sandstränder. Fast det går ju att hitta på ostkusten också, så den anledningen är inte mycket att komma med.

Tillbaka på ostkusten så fanns det ett behov av att fylla på i kylskåpet igen. När jag och Mr T har varit på en må-bra-nästintill-lyx-semester så finns det till och med en skönhet och en glädje i att göra sådana vardagssaker. Trots fullt kylskåp, så har vi varit ute och firat bröllopsdagen på Church Street Saloon ikväll. Vi kände servitrisen och det gjorde inte saken sämre kan jag säga. Trots att vi var mer än mätta efter huvudrätten, så delade vi på efterrätten Cookies from heaven, med resultatet supermätt. Känns som om jag inte behöver äta förrän nästa bröllopsdag.

Vi hade i alla fall jättetrevligt och nu ska jag bloggavslöja ett riktigt scoop för alla som vill bloggkänna mig. Jag är inte van att få blommor på bröllopsdagen. Alltså står det inte tjugotre röda rosor och nickar i sommarvärmen. Det är jag tacksam för. Däremot kan Mr T komma hem med en orkidé mitt på en sketen tisdagseftermiddag i mitten av det regnblaskigaste november. Det är jag mer än tacksam för. Jag vet varför jag älskar honom. Han faller inte för kommersialismens reklam och dravel. Han faller för mig! Där, mitt i fallet, så upptäcker han att jag har redan fallit för honom. Pladask! På återseende med ett leende!

PS. Mitt största och varmaste grattis till världens gulligaste åttaåring: Gabriel. Gabr betyder man på arameiska och El betyder Gud. Vilken fin betydelse. Jo, så är det. Du Gabriel är verkligen en gåva från Gud. Även om du än så länge är liten kille på åtta år. Hoppas du har haft världens bästa födelsedag! Tyvärr så var ju vädret för dåligt för helikopterturen.