Fram med ballonger, serpentiner, flaggor, champagne och festliga snittar. Nu ska det firas och jubileras. Nej, nej, nej... köket är inte klart. Detta är min hundrade blogg! Fanfar och trumvirvlar. Etthundra bloggar. Inte så illa. Sådant ska firas. Då blir en regntung och ytterst dimmig aprildag värd att minnas. Var kvitterar jag ut något slags diplom för lång och trogen bloggtjänst? Eller får jag sno Karl XIV Johans valspråk: Folkets kärlek min belöning. När jag nästan hade nått fram till målsnöret för 100 bloggar, så fick jag ju en efterlysning, när jag gjort för långt blogguppehåll. Det är kärlek det. Vilken fantastisk belöning. Eller varför inte putsa till vår nuvarande konungs valspråk: För Sverige - i tiden. För bloggläsarna - i tiden. Kanske bäst att hitta på något eget. Jag får fila vidare på det. Vid 200-gränsen kanske jag har ett eget bloggvalspråk. Fram till dess får jag nyttja konungarnas. Fint ska det vara när det bloggjubileras.
Jag undvek att blogga igår. Det var första april. Hade aldrig klarat att blogga utan minsta lureri. Så jag lät bli bloggen. Det verkar väl konstigt att lura alla trogna bloggläsare i min hundrade blogg. Jag återkommer nästa år. Pass på första april 2009. Då ska jag lura ut något riktigt lurigt. Något lagom, snällt, men lurigt. Jag tror inte att jag råkade ut för något första april-skämt igår. Jag kunde lätt sortera ut sant och falskt i tidningen, i radion, i TV-nyheterna och i sportnyheterna. Första april-skämt i medierna kännetecknas på att de går ut lite lätt och skruvas till mot slutet att de faller på eget grepp. Jag tycker nog att TV:s aprilskämt anno 1962 fortfarande erhåller högsta klass. Det var då de lurade svenska folket att det går att få färg-tv utan att köpa ny TV. Bara att dra en nylonstrumpa över bilden. Heder åt den hjärnan som kläckte det skämtet.
Jag funderade på om jag höll på att bli lurad igår. Saken var den att jag och yngsta tonåringen hade parkerat och klivit ur bilen på sjukhusparkeringen. Innan vi stegade iväg till parkeringsautomaten så kom en liten farbror fram och erbjöd sin använda parkeringsbiljett. Den skulle räcka ända fram till klockan åtta på kvällen. Jag tackade för vänligheten. Sådana små enkla glädjeämnen i vardagen. Jag tackade igen. När jag placerat biljetten synlig i framrutan, så granskade jag den närmare och upptäckte att den hade gått ut för cirka fyrtiofem minuter sedan. Skämtade farbrorn med mig? Han såg inte ut att vara en sådan herre som gick runt och lurade folk. Inte ens på första april. Han såg mer ut som en sådan farbror som gick runt och gjorde små välgärningar i vardagen.
Jag tror att han helt enkelt hade tittat på fel siffror på parkeringsbiljetten. Han hade betalat tjugo kronor. Det var dessa siffror som han tolkade som sluttid på parkeringstiden. Tur att jag gjorde en extra koll på siffrorna. Den vänlige farbrorn hade stått utan parkeringsbiljett i cirka 45 minuter. Han hade tydligen klarat sig från böter. När yngsta tonåringen och jag anlände till bilen igen, gick en parkeringsvakt och granskade framrutorna på bilarna. Skönt att inte farbrorns icke-planerade-april-skämt-biljett låg i vår bil. Hade inte fixat parkeringsböter just då. Vi hade precis fått ett ganska tufft besked. Yngsta tonåringens främre korsband i vänster knä är av. Igen. Det skadades i april 2006, opererades i oktober samma år och därefter har det varit en ytterst hård rehab-träning för att komma tillbaka. När årskontrollen gjordes efter operationen, så var musklerna i topp och allt såg lyckat och harmoniskt ut.
Nu är tonåringen tillbaka på ruta 1. Opereras knät igen, så är allt ogjort. Det måste så småningom opereras. Det går inte att ha ett normalt liv utan ett knä som gör sitt. I dagsläget kan benet bara vika sig. Lårbenet är där det är, underbenet tar en annan väg. Följden blir ett fall. När foten sätts ner, så finns det inget att sätta ner. Nu närmast ska det prövas om det går att använda ett specialskydd, för att fortsätta med det aktiva idrottande som är en stor del av livet. Som till stor del är livet. Just nu. Det är inte en lätt vågskål. Huvud och kropp vill inget annat än att spela fotboll. Viljan till detta är så stor att den nästan skymmer sikten för framtiden. Till ett normalt vardagsliv. När det så småningom klarnar, så gör den tanken så smärtsamt ont att tänka. Ett liv utan fotboll, går det att leva ett sådant liv?
Förmodligen. Men jag lider med yngsta tonåringen. Jag önskar att det var ett dåligt första april-skämt. Det var inte det. Det var klara fakta. Undersökningen gav tydligt besked. Främre korsband har gått av. Det gav inte samma smärta denna gång. Inopererade korsband får inte samma signaler från hjärnan. Någonstans långt därinne har kroppen säkert gett tydliga signaler, men erfarenheten av eländet med operation, timmarna efter, dygnen efter, veckorna efter, månaderna efter, åren efter. Allt detta efter gör säkert att tonåringen har inte tänkt tanken fullt ut. Nu vet vi. Korsbandet är av. Någon gång framöver måste det opereras. För att få ett någorlunda normalt liv. Det smärtar. Fysiskt givetvis. Psykiskt ännu mer.
Så någon blogg blev det inte igår. Det kändes inte som ett läge för skämt och lurendrejeri. Det kändes som om en lakrits-puck i vårsolen var på sin plats. Årets nygamla nyhet hos GB-glass. Tretton kronor. Glassar, mode, musik, inredning. Det mesta från min barndom verkar komma igen. Igår åkte träskorna på. Några veckor senare än i barndomen. De tog mig ut i trädgården. Mr T och jag flydde från köksrenoveringen med en kopp kaffe och en vaniljform. Det var full vinter förra veckan. Flera minusgrader och snö. Igår var det flera plusgrader och blommande vårlökar. Vi satt på varsitt underlag, lutade mot varsin kompostbox. Boxarna var uppvärmda av en hel dags solgass. Det var bara att sluta ögonen och njuta. Det luktade vår och då och då kaffe.
Den som spar han har sin etthundrade blogg kvar... Inget jubileum första april. Inget att fira ihop med korsbandsskador. Våren kom emellan och då gäller det att njuta. Vi har inga stora krav varken inomhus eller utomhus Mr T och jag. Tack vare att utemöblerna inte är uttagna hamnade vi ute i trädgården, alldeles vid skogskanten. Så nära marken att vi såg myror, skalbaggar och andra småkryp på deras nivå. Så nära marken att vi hittade en utslagen krokus som kom från en lök som jag hade tappat tidigare. Den slog ut utan jord och plantering. Den ville glädja oss och jag gladde den tillbaka genom att peta ner den i jorden. Gul och glad stod den där och talade om att nu väntar härliga tider. Ta till vara på detta. Även om det bara är några minuter. Idag har det regnat hela dagen och inte varit något läge för något kompost-lutande. På återseende med ett leende!
PS. Nu rivs Folkan-teatern vid Östermalmstorg i Stockholm. Det kan låta som ett april-skämt av det sämre slaget, men det är det inte. Det ska byggas tio supermoderna lägenheter. Tio lägenheter mot en teater. Finns det verkligen ingen annan yta att bo på? Teatern byggdes 1856. Den hette Ladugårdslandsteatern först. Där höll Frälsningsarmén sitt första möte i Sverige, där har Kar de Mumma haft sina revyer, där hade musikalen Sound of Music Sverige-premiär. Faktiskt samma år som TV körde nylonstrumpeskämtet. Okej, det verkar som om pålarna som huset står på är ruttna. Därför enklare att bygga nytt. Men måste det nödvändigtvis vara 10 lägenheter? Skulle det inte funka att bygga en ny teater? Där nya frikyrkor kan hålla sina första möten, där revyer à la 2000-talet kan sättas upp. Har musikalerna tagit slut? Ska det inte göras några fler Sverige-premiärer? Jag skulle ha bloggat igår. Då kunde detta ha tagits för ett sjukt dumt april-skämt. För det är precis vad det är. Ta bort kulturen och du ska få se hur kul turen blir. Måste vi gå i den riktningen att alla måste snorta en lina eller röka på hasch för att få en kul tur? Räcker det inte med att behålla kulturen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar