Nu öppnar jag bloggsidan enbart för att försöka hålla mig vaken en stund till. Utan blogg hade jag säkert nickat till i fåtöljen eller somnat ordentligt i sängen. Jag har aldrig somnat över tangentbordet, men ska det någon gång ske, så kan det ske nu. Jag känner mig så infernaliskt trött. Du tänker säkert, varför lägger du dig inte? Rätt tänkt av dig. Varför lägger jag mig inte egentligen? Jag sitter och väntar på Mr T som har haft konsert i gurkstaden söderöver. Han är på ingående och det skulle vara skönt att få byta några ord. Går jag och lägger mig så kommer jag bara att veta att han kommer hem som genom ett töcken. När John Blund strör sitt sovdamm över mig, så strör han ordentligt. Hans sömnpulver i kombination med byggdamm är effektivt sövande. Jag gäspar så att käken nästan går ur led. Det kände du kanske inte till förut att urgäspade käkar kan vara ett tecken på längtan och kärlek?
Det går väl an med en urgäspad käke, men hörde nyss på kulturnyheterna att det har konstaterats två dödsfall i USA orsakade av för mycket bloggning. Det kan leda till utbrändhet och osunt leverne att blogga för mycket. Jag skulle gärna vilja ha en definition på för mycket bloggning. Det är väl ganska givet att om man sitter tjugofyra timmar om dygnet och bloggar, så kan det inte vara bra och hälsosamt. Det blir svårt att sköta sin hygien, sina matintag, sin motion och sitt sociala liv. Det är också svårt att ha ett arbete som ska skötas. Jag är tveksam om det är fastställt att det är just bloggandet som är dödligt eller om det är datoranvändandet i sig?
Utbrändhet är inget ovanligt numera. Det finns säkert lika många orsaker till utbrändhet som det finns utbrända människor. Det finns säkert många olika nivåer på samlingsnamnet utbränd. Jag kan för min egen del inte tro att mitt bloggande kommer att försätta mig i utbrändhet. Jag är av den åsikten att bloggandet är just den ventil som får mig att undvika de utbrända områdena. I alla fall så känns det så nu. Jag sätter inte mitt huvud på det. I detta trötta tillstånd tänker jag inte lova eller fastställa någonting. Återigen, just nu bloggar jag enbart för att hålla mig vaken. Inte för att ventilera något. Inte för att komma med några definitiva sanningar. Jag är inte en sådan person som har definitiva sanningar i vanliga fall. Jag har åsikter, men är också öppen för andras åsikter. Fast om jag ska vara ärlig och definitivt sann mot mig själv och alla bloggläsare, så är tröttheten större och starkare just nu än alla åsikter i världen. Tillsammans.
Det är kanske ojuste och blogga enbart för att hålla mig vaken. Det verkar ganska förutsägbart att det blir en svamlig och innehållsfattig blogg. Jag får helt enkelt skapa en ny etikett på listan: trötthet. Om jag inte helt plötsligt bestämmer mig för att rycka upp mig och göra något vettigt av bloggen. Slå två flugor i en smäll. Vaken och vettig. För att inte verka så där professorvettig som du kanske förväntar dig, så avhandlar jag vädret en stund. Det är april. Både enligt almanackan och väderlekskartan. Det kommer mer snö. Precis som det ska göra i april. Fram med snöskoveln igen. Jag kan tala om att Gud har hört min bön. Jag sa för några dagar sedan att det skulle vara skönt om det inte blev allt för bra väder. Så där härligt porlande vårväder, så att hjärta, själ och kropp bara vill ut och hoppa hage och dricka termoskaffe i någon blåsippsbacke.
Hur skulle det gå med köksrenoveringen? Förvånat konstaterade jag att Gud lyssnade och gav ett snabbt besked tillbaka. Det är inte alltid jag får min vilja igenom på det viset kan jag lova. Jag brukar inte använda Gud som en jultomte och be en lång önskelista, men det här med vädret fungerade tydligen. Så kära bloggläsare, vädret får jag ta på mig. Ångrade mig litegrann när jag skulle flänga mellan flera jobb och det blåste snålt och kallt och det var så där äckligt snögloppigt som det bara är i april. Fast det sa jag inte till Gud förstås. Det har han nog redan fattat ändå. Han känner mig och mina svagheter rätt bra. Så om Gud smygkollar min blogg lite då och då, så ber jag om lite sol framöver. Ganska skönt att kunna öppna köksfönstret och sätta ut fejset en stund i vårsolen. Eller att luta ryggen mot solvarm vägg under renoveringsfikat.
Jag har suckat och bett denna vecka för lilla Engla. Allt är så förbaskat fel när en liten tioårig flicka försvinner på detta sätt. Jag har ingen närmare relation eller känner inte familjen, men ändå så nästan värker det inombords av alla obesvarade frågor.Det är inte svårt att sätta sig in i hur det skulle vara. Om vi hamnade i samma situation. Jo, förresten, det är helt sjukt svårt. För min hjärna håller nästan på att brinna upp när jag närmar mig slutet på den tanken. Hjärtat kramas och vrids smärtsamt om. Hela mitt inre är i uppror. Det finns en vanmakt och maktlöshet. Det känns som om man hamnar i en återvändsgränd och det finns ingenstans att ta vägen. Var är du Engla? Vad har hänt? Lever du? Är du död? Vem rår för att Engla är borta? Stig fram och tala ut i klarspråk. Det är det minsta man kan begära. Konsekvenserna av handlandet får vi ta sedan. Nu måste familjen och alla runt omkring denna lilla flicka få vetskap.
I sådana här stunder ser jag bara en utväg för mig själv och det är att vända mig till min Gud. Min Far som känner mitt innersta. I återvändsgränden, då jag inte kommer längre av egen kraft eller då jag inte kan vända tillbaka, så är det han som får visa vägen. Det är hans kraft som får hjälpa mig och ge mig trygghet. Det är han som får trösta mig och viska de kärleksfulla orden. Jag vet att han är med mig alla dagar. Även dessa dagar då jag trött och förtvivlad står i återvändsgränden. Jag har mina begränsningar. Jag vet inte var den lilla flickan finns eller vad hon gör nu. Jag vet bara att vi alla är älskade av samma Gud. Så jag ber dig Gud att du ska beskydda lilla Engla och vara ett stöd för alla som står henne nära. Tack för att du gör det Gud. Tack för att du lovat vara med oss alla dagar.
PS. Kan bara konstatera att trötthetsetiketten redan fanns. Har tydligen varit trött två gånger tidigare... På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar