Har du ett äppelträd? Om du svarar ja på den frågan, så kommer nästa här: Kan du kasta en keps genom ditt äppelträd utan att kepsen fastnar? Om du svarade nej på första frågan, så kommer det lite tröst här. Världen går inte under utan ett eget äppelträd. Det finns äpplen i affären året om och hos släkt och vänner under äppelsäsongen. Har man rätt läggning och ålder, så går det i värsta fall att palla, men det är inget jag rekommenderar. Sådana äpplen ger ofta ont i magen och det är inte äpplenas fel, utan det dåliga samvetet som gnager.
Tillbaka till kepsen. Om du kan kasta en keps genom ditt äppelträd utan att den fastnar, så har du ett tillräckligt glest och välansat träd. Eller så är du en hejare på kepskastning. Så kan det faktiskt vara. Mr T och jag tog en renoveringspaus på förmiddagen. Lutade ryggarna mot entrédörren och lät solen stråla mot våra vinterbleka ansikten. Kaffe och en glass. Livet har sina goda stunder. Vi skulle ha slutit våra ögon och blundat för att det finns lite trädgårdsarbete också. Vi konstaterade att genom vårt lilla äppelträd kastas inga kepsar rakt igenom. Spelar ingen roll hur bra kepskastare man är. Det tar stopp direkt. Grenverket är som en mur runt om.
Listan för dagens göromål var lång redan när dagen började, men jag gjorde raskt ett tillägg: äppelträdsansning. Efter lunch utrustade jag mig med Sandvikssåg, sekatör och lövkorg. Mr T höll som vanligt till i köksregionerna men kom med lite verbala råd, eftersom han hade ett gott visuellt läge genom det öppna köksfönstret på andra våningen. Grannpojken, nyss fyllda tre, kom ut i sina galonbyxor och frågade: Vad gör du? Samma fråga hade jag ställt till mig själv alldeles innan. Gräsmattan fylldes snabbt med rejäla grenar och lövkorgen fylldes med de tunna rätt-upp-i-luften-uppskjutande-skotten. Alltså tunna små spröt. Pinnliknande grenar.
Jag kom och tänka på den gången då jag och Mr T besökte svärföräldrarna i grannkommunen. Det var en härlig dag och vi satt och fikade på deras altan. Vi började prata gallring och det dröjde inte många sekunder förrän svärmor och jag gick igång med sekatör och såg. Det ena gav det andra och det slutade med att vi nästan hade en fullstor kase. Svärfar såg chockad ut. Hans ansiktsuttryck glömmer jag aldrig. Han fick göra många vändor till återvinningscentralen. Jag började bli lite orolig där vid vårt äppelträd. Skulle det sluta med en liten stubbe att sätta en blomkruka på?
Jag lyckades hejda mig innan hela trädet var borta och jag har inte provat med kepsen, men jag tror att det går att kasta en kepa genom trädkronan från tre olika håll. I alla fall om man är världsmästare i äppelträdskepsgenomkastning. Det finns säkert någon sådan tävling någonstans. Det finns så många galna tävlingar, som att kasta sig utför en brant backe bara för att hinna ikapp en rullande ost eller att äta så många hamburgare som möjligt på en minut. Så att kasta en keps genom äppelträdet låter inte alls så galet. Trädansningen gav inte världens vackraste äppelträd, men det har överlevt snöstormen och snömassorna vintern nittonhundranittioåtta, så det är ett riktigt överlevarträd. Ett bland de få i kvarteret som stod pall snökaoset. Sådant kan man inte bara hugga ner och kasta på återvinningen. Sådana träd ska det pallas från och kastas kepsar igenom.
Jag blev så glad över att min hjärna fortfarande kunde tänka ut så smarta saker, som att genast åka iväg och slänga de nersågade grenarna på vårkasen. Den brukar snabbt växa sig så stor att det sätts upp en stor stoppskylt: KASTA INTE MER PÅ KASEN! Jag bidrog med lite äppelträdsgrenar. På Valborgsmässoafton kommer de att brinna upp och får bli till värme och igångsättande av den riktiga våren. Idag har visserligen vårsolen skinit och piggat upp, men någon värme i luften är det inte. Dessutom har det blåst och vindarna har definitivt inte ingett några vårlöften. Men i rabatten blommar krokus, snödroppar och vårscilla eller blåstjärnor som de också kallas.
Det här med att hjärnan fortfarande fungerar så att den kan tänka på andra saker än köksrenovering tar jag mycket positivt. Det känns lovande för livet efter köksrenovering. För med handen på hjärtat och på datortangenterna, så är det mycket reglar, gipsskivor, takfärg, spackel och tapetlim just nu. Som motvikt till allt detta, så försöker vi att få den normala vardagen att fungera så normalt som det bara går. Fast ingenting är normalt i dagsläget. Vi löser situationer allt eftersom och det är på en mycket primitiv nivå. Det fungerar och vi lider ingen nöd. Fast jag tänkte tanken idag och den löd så här: Vad gör vi i normala fall av all den tid som vi i nuläget lägger i köket? För tvättning, diskning, bäddning, matlagning och trädansning pågår som om ingenting har hänt.
Jag tvättade till och med bilen igår. Det var första gången som jag körde in bilen på egen hand i en tvätthall. Äldsta tonåringen höll mig sällskap. Jag tycker inte att det är så kul att sitta själv där, när vattnet fullkomligt öser ner över bilen, för att sedan svabbas med stora monsterliknande borstar som dundrar över hela fordonet. Proceduren går snabbt och scenariot är över på max tio minuter. Det är sådan där vardagslyx som vi kostar på oss nu. I vanliga fall fixar Mr T det där på garageuppfarten. Bilen blev rätt snygg och har glänst fint i vårsolen. På utsidan. Efter trädansningen tog jag hand om insidan. Dammsög, dammtorkade och skurade gummimattorna. Det luktade fräscht och fint när det var klart. Alla småstenar på golvet var borta. Det gav en känsla av förnöjsamhet. Tyvärr fanns det ingen tid över för att glida iväg en runda och softa med en kaffekorg. Det fanns i alla fall tid för en eftermiddagsfika på hemmaplan.
Nu ska jag slå en signal till ett födelsedagsbarn. Om jag inte har för mycket byggdamm i strupen, så blir det kanske en födelsedagsvisa levererad genom luren. Imorgon får vi gratulera varandra Mr T och jag. Förlovningsdag. För tjugotre år sedan var det påsk och vi satte varsin guldring på vänster ringfinger. Det har jag aldrig ångrat. Det har varit de tjugotre bästa åren i mitt liv. Nu är jag lyckligt gift med min före detta fästman och jag har förmånen att fortfarande känna hur kärleksvärmen sprider sig i kroppen när jag tänker på honom. Det är värt ett vårskrik som Ronja Rövardotter gjorde så här års. Fast hon höll till i rövarskogen och inte i ett tättbebyggt område. Så jag får kanske nöja mig med att visa mina vårkänslor och lyckliga förlovningskänslor genom att gå ut och kasta Mr T:s keps genom äppelträdet. Det är vår det! På återseende med ett leende!
PS. Adel är en samhällsgrupp som ägde lagstadgade och ärftliga privilegier av ekonomisk, politisk och social karaktär. Adel kan också vara ett namn på den man som i dagarna har tvingats gå under jorden, eftersom det inte finns någon plats för honom i Sverige. Migrationsverket eller svensk lagstadgning har bestämt att han ska utvisas tillbaka till Afghanistan. Inga lagstadgade eller ärftliga privilegier där inte. Spelar ingen roll att namnet är Adel. Namnet på en man som har varit här i flera år. Som studerar, har tränaruppdrag, har hittat ett socialt nätverk här i Sverige. En man som talar svenska. Det är totalt obegripligt hur makthavare kan bestämma något så vansinnigt som att skicka tillbaka människor till Afghanistan. Har de varit där och rekat? Är läget under kontroll? Alla som har vetskap om läget i Afghanistan säger att det är långt ifrån under kontroll. Det är farligt att åka dit. Tydligen för alla, för alla utom Adel. Jag får sådan lust att kasta något på Sveriges makthavare. Något betydligt hårdare än en keps. Jag tror att det är mer än äppelträd som skulle behöva ansas. Lite vårresning bland makthavarna skulle vara på sin plats. Så där lagom, så det luktar vår och nystädat. Så att det går att se allt det vackra. Fungerande etik och moral glänser som en nytvättad Saab med blå metallic-lack i vårsolen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar