Vårtecken är fascinerande och livsviktigt

Det händer något speciellt inombords när jag böjer mina knän, tittar mot marken och ser att det är vitsippor i knopp. Idag skedde detta underverk återigen i mitt liv. Vi tar det så för givet att vid den här tiden på året ska det finnas vitsippor. Blommorna är vita och spröda och egentligen som vackrast där de växer. Jag kunde inte låta bli att plocka en liten bukett med sippor och ta hem dem till värmen i köket. Knopparna slog ut en efter en. Tänk att en sådan liten späd skapelse kan fylla hela mitt inre. Det är en av de få blommor som jag minns det latinska namnet på från skolan, Anemone nemorosa. Vi hade en kombinerad biologi- och teckningslektion när jag gick på högstadiet. Det var en skön vårdag och vitsippsbackarna i närheten av Centralskolan var som vita mattor i naturmaterial. Vi fick som uppgift att gå ut och sätta oss och rita av en vitsippa så naturtroget som möjligt. Verkligen studera den noga och få med alla detaljer.

Jag minns hur fokuserade vi var på uppgiften. Alla eleverna satte sig för sig själva i kanten på elljusspåret och valde ut en sippa. Jag minns att jag satte mig på en solig plats, på en liten låg stubbe och så lät jag blicken svepa över hela området. Kollade in klasskompisarna, tittade på naturen, zoomade in en enda vitsippa och började studera den ingående. Det där minnet har hållt i sig i nästan trettio år nu. Det känns precis som om jag håller i pennan och sitter med det vita arket i mitt knä. Jag kan tänka mig att jag var fokuserad på uppgiften med anledning av att jag eftersträvade ett bra betyg. Jag gick in för femmor. Fyror var väl OK. Treor var inte roliga. Tvåor och ettor var inte att tänka på. Detta var på den tiden då MVG, VG, G, IG och streck inte hade kommit på tal.

Det lustiga är att jag minns inte vilket betyg jag fick på vitsippeteckningen. Jag minns stunden desto mer. Det var en bra lektion. Den lärde mig att bli fascinerad. Det blir man om man sitter och stirrar på en vitsippa i närbild en hel lektion. Ibland är det bra att gå ner på knä och komma nära. Det är skönt att få en hel lektion till att bara titta. Det ger minnen för livet. Självklart jämförde vi varandras teckningar och det skulle ha varit läckert att ha satt upp dem, kant i kant. Vilken läcker tapet! Jag brukar tänka på den där lektionen när jag plockar vitsippor. Fascinationen finns kvar. Vitsippor växer alltid på samma ställe. Roten växer någon centimeter varje år. Det finns rötter som är mer än 100 år gamla. Fascinationen fortsätter.

Det här med vitsippor är nästan som en egen liten vetenskap. Jag nöjer mig med att böja mina knän och plocka hem några stycken. Eller att fotografera vitsippsbacken vid det elljusspår som jag numera bor nära. Jag känner lycka och tacksamhet att ännu en gång få uppleva detta vackra. Så snopet det skulle kännas om det kom en vår och det inte fanns några vitsippor som slog ut. Det är mycket som vi tar för givet i livet. För några år sedan så låg en god och nära vän för döden i svår cancer. Sjukdomen eskalerade så snabbt att medicinerna hann inte med. Till slut stod vi inför det faktum att det skulle inte gå att göra något. Det var med ganska tunga steg som jag gick till sjukhuset varje dag efter jobbet. Ibland blev det en sväng på lunchen också. I början kunde vi ta en kort promenad med hjälp av rullstol. Det blev snabbt omöjligt. Sjukdomen tärde hårt.

Det är konstigt vad saker som vi tidigare har tagit för givet blir extra väsentliga när slutet närmar sig. Det här hände på våren. Då snödroppar, krokus, tussilago, blåsippor och vitsippor slår ut. Jag minns hur jag tog med mig våren in i sjuksalen och vilken stor glädje det gav. Vi sjöng några kända psalmer tillsammans. Pratade om gemensamma intressen. Gick igenom aktuella händelser. Funderade över livet efter detta. Så tittade vi på vårblommorna och konstaterade att dessa små skapelser som vi ofta bara promenerar förbi och nästan aldrig studerar på nära håll, noggrant, är det som skänker fascination, frid och vila. De enkla blommorna gav en slags trygghet. Om Skaparen tar hand om dessa små blommor, så tar Han också hand om oss. Om Han låter dem blomma i all sin prakt, efter att en hel vinter varit totalt osynliga och förmultnade, så låter Han oss också få uppstå i ny prakt och härlighet efter döden.

Det blev dags för penséer och på sjukhuset balkong fanns en gammal urna som mest användes av personalen att fimpa cigaretterna i. Det såg otrevligt ut och egentligen helt märkligt beteende på en canceravdelning. Vi har väl alla sett varningstexten på cigarettpaketen? En ovanligt skön och varm vårdag drog vi ut sängen på balkongen. Det var ett företag i sig, men det gick med hjälp av lite envishet. Så planterade jag penséerna i jorden som jag haft med mig och sedan stannade vi länge därute och bara begrundade hur något äckligt och förstört kunde bli vackert och njutbart. Precis som en döende cancerkropp. I himmelen dansar säkert min käre vän runt i vitsippsbacken nu. Jag kan nästan se det för mina ögon.

Jag lyckades ta in några äppelträdskvistar och körsbärsgrenar och få dem i blom alldeles lagom till min väns dödsdag. Träden blommade inte riktigt utomhus, men det blev blommor i sjuksalen. Det blev ungefär som i Astrid Lindgrens fina Bröderna Lejonhjärta. Vi satt där och min vän fick möta ljuset. Min vän gled in och den plågade kroppen med det av smärta förvrängda ansiktet förvandlades till ett mjukt leende ansikte. Sedan blev det tyst i sjuksalen. Kampen var över och jag är helt säker på att Gud räckte fram handen och bjöd in till de vackraste blomsterängar. Det som vi bara får en föraning om här på jorden. Det som är som en fascination. Det förvandlas i himmelen till en underbar prakt. Det syntes tydligt i dödsögonblicket.

Det skadar inte att stanna upp och iaktta det lilla. Det som verkar obetydligt med världens ögon. Kvar i sjukhusets säng låg en mycket liten och svårt tärd kropp. En kropp som fått utstå mycket jordiskt lidande. Sjukhusets personal hade satt en liten blålila pensé i handen. Den hade de säkert nypt av ute på balkongen. Tur att vi slängde bort fimparna och planterade frosttåliga penséer. Den lilla blomman fick bli ett litet tecken på att livet segrar. Kampen kan vara omänsklig och hård. Till sist kommer belöningen. Befrielsen. I det enkla, till och med från något som är dött, så uppstår något nytt. Något vackert. Precis som Gud har lovat. Se, jag gör allting nytt. Så står det i Bibeln. Vitsipporna hjälper mig att tro det.

För visst kan tron vackla. Visst kan det vara svårt att tro vissa dagar. Gud har sedan länge säkert förstått det. Han har gett oss små enkla men oj så märkvärdiga tecken. Till mig säger vitsippan: Det måste finnas en Skapare. Det måste finnas någon som har gjort det här. En stor och fantastisk makt. Något som är större än vi människor. Jag böjer mig ner och plockar vitsipporna. Samtidigt böjer jag mig för min innersta visshet. Det finns en Gud. Vem annars har gjort detta vackra? Inte jag, inte du. På återseende med ett leende!

PS. Men hallå... Östers IF förlorade sin hemmamatch mot Lindome i premiären för division 1 södra. Tillåt mig att säga skit också... Nu gäller det att sätta ner båda fötterna mot Torslanda borta nästa helg och bara ge allt och helst lite till. Näst sist i tabellen. Nä, nu måste vandringen börja och det finns bara en väg: uppåt i tabellen. Gefle IF förlorade också sin match hemma på Strömvallen idag. Mot Örebro SK. Samma siffror som i Öster-matchen, 0-1. Så det går att förlora i Allsvenskan också, fast det är inte lika intressant som division 1 södra. Kåm ejän nurååå, Smaålannsgubbaaa. Jag vill se er på Strömvallen. Den bortasegern ska firas, det lovar jag!