Inte alltid lätt att vara nobel

Vid den här tiden ifjol har jag bestämt för mig att vi hade snö. Ordentligt dessutom. Träningsvärken efter snöskottningen har lagt sig för längesedan, så det är inte den som påminner mig. Men jag minns att vi skottade mycket och ofta. Så där lite för mycket, så det hann komma suckar, pustar och stöningar. Den risken ser ut att vara minimal i år. Vi får hitta annat att sucka, pusta och stöna om. Jag är lite som Pippi Långstrump i vad det gäller snön. Ja, nu gällde hennes uttalande inte väderleken, utan något helt annat. "Kom in eller stå kvar, mig kvittar det". Snön, kom eller låt bli, mig kvittar det. Jag tycker det är ruskigt skönt att slippa skotta. Vi har inga större skottningsareor som ska frigöras från det vita täcket, men vid minsta brådska iväg till jobbet på morgonen, så känns det ändå som en herrgårdsallé. Vår lilla garageuppfartsplätt på Idrottsallén. 

Med risk att bli idiotförklarad, så välkomnar jag det kalla regnet. Det som skottar undan sig självt så att säga. Det flödar ur hängrännorna och tar sig genom luften ner på marken och så vips så sköljs det med och hamnar i en liten vattenpuss längre ner på gatan. Det är till och med lite gulligt namn på uppsamlingsplatsen, i alla fall om vi använder puss istället för pöl. Snön får vi skjutsa bort själva med snöskyfflar och snöslädar och då bildas ingen snöpuss minsann. Bara en hög. Fast det är klart, om det landar kramsnö på marken, så platsar även snön i gullighetsordlistan och dessutom blir både roliga gubbar och lyktor på tomterna i kvarteret. Så jag får passa mig för att nedkreditera snön alltför mycket. 

Jag hör till dem som vill ha en Astrid Lindgrens-jul. En sådan där jul då det singlar stora, vita flingor ner över Bullerbyn och Katthult och allt är så juligt vitt och fräscht. Sedan får den gärna ligga kvar över juldagen, så att släden kan användas till julottan. Ja, i detta fall lever jag kvar i sagoböckerna och i min barndom. Barnens glädje är ju helt odelad. Har du sett någon femåring som tar ansvar för familjens röjning av gångar och garageuppfarter? Jag skulle också välkomna snömassor i kubik om jag bara kunde kasta mig ovanpå alltihop och göra tusentals snöänglar och sticka in och tömma kylskåpet på morötter för att trycka dit sista finishen på snögubben. Men med handen på hjärtat, så börjar jag känna oro för att det ska bli en grön och regnig jul. Vi drömmer väl alla om en White Christmas? Åtminstone för alla barns skull och för alla som tränar till Vasaloppet.

Undrar om kungen ska åka Vasaloppet nästa år? Eller Carl Philip? Prins Daniel ska ju bli pappa i den vevan och har säkert fokus på denna stora händelse och kan nog tänka sig att skippa den Ekströmsmärkta nummerlappen och istället om och om igen titta på den lilla lappen kring handleden på guldklimpen. Inte varje dag det tillförs en ny generation i kungahuset av Sverige. Senast det hände var när Victoria, som själv snart blir mamma, föddes. Det var nittonhundrasjuttiosju. Senaste gången som kanonerna sköts av för att ett barn fötts i kungahuset var när Victorias lillasyster Madeleine kom till världen. Det var tionde juni nittonhundraåttiotvå. Helt galet, det är snart trettio år sedan. Folket, det vill säga du och jag, är inte bortskämda med kungahusfödslar. Det behövs tydligen en grabb från Ockelbo, för att det ska bli lite fart på de blåblodiga livmödrarna. Bravo Daniel. 

Igår riktades hela världens blickar mot magen med stort M och det hade ju varit lite coolt om det stod BEBIS tryckt i något glittrigt paljettmönster på galaklänningen. Eller på en sådan mage måste det kanske stå H.M. Tronarvinge? Det blir kanske lite för mycket Ockelbo marknad över ett sådant tilltag, men det vore modigt och skulle ge veckotidningspressen en skjuts uppåt i försäljningsstatistiken. Det är säkert väldigt högtidligt och speciellt att få gästa Nobelfesten, men när kamerorna sveper ut över publiken i konserthuset, så ser vi många hakor som slår i bröstet eller huvuden som faller bakåt i en slags whiplashrörelse. Det verkar vara en förödande sömnig tillställning. 

Porslin, glas, bestick, dukar och servetter i Blå Hallen. Kandelabrar och blomsterarrangemang. De kan sin sak och det är verkligen på millimetern mätt alltihop. Fast jag tror, efter att ha varit i Blå Hallen i andra sammanhang, att toaletterna är för få och tillfällena att söka upp desamma är också för få. Vi som har gift oss i långklänning eller har haft balklänningar på oss, vet hur svårt det är dessutom att frigöra de ändliga regionerna och att få det undanstökat med torkning och allt. Det är inte konstigt att det tar tid att utbilda sig till kronprinsessa, när säkerligen även sådant står på skolschemat. 

Middagen är utdragen och jag får en känsla av att det går timmar mellan förrätt och efterrätt. Någon kexchoklad går väl knappast ner i de små koketta festväskorna och är väl inte heller tillrådliga att förtära på en Nobelfest. Alla som har ätit kexchoklad någon gång i sitt liv vet säkert att det blir åtminstone en smula. Det är bättre att proppa väskan eller fickan fulla med russin. Snabb energi och svimningen är bortröjd. Blir festen tristare än tristas, så kan de användas till russinleken också. Detta kommer du inte att hitta i en vett- och etikettbok. 

På Nobeldagen hade det varit att föredra ett  vitt snötäcke på marken istället för detta slaskande. Fast när det gäller huvudstaden, så blir det sällan ett vitt snötäcke. Förvånansvärt snabbt förvandlas de vita flingorna till brunäcklig sörja. Det är nästan som om storstadens föroreningar redan smutsar ner flingorna när de är i luften. Nobelgästerna får helt enkelt lätta på kjolarna lite eller rent av stå ut med att de blir lite stänkiga på turen mellan Konserthus och Stadshus. Blir de blöta, så hinner de med all säkerhet att torka under middagsbordet. När dansen börjar ha sidenfållen fått en prickig dekorering. 

Nu får kungafamilj och Nobelpristagare ursäkta, men jag kan inte sluta blogga utan att nämna en annan kung. Nisse Landgren. Mr T och jag var på konsert iförrgår kväll på Konserthuset här i Gävle. Första halvan inledde Viktoria Tolstoj. Det vore förmätet att säga att det inte var bra. För det var riktigt bra. Men det är något hos mig som räcker upp minusavdrag för när ingen låt sticker ut från den andra. När det blir jazzigt och svängigt, men det blir bara huvudsvängningar och jammande, men bara samma, samma, samma. Jag tröttnar. Jag somnar. Jag klappar. Jag väntar. På Nisse Landgren. Efter paus är det hans tur. Vilken tur!

Han gör mig inte besviken. Hans presentationer är mysiga. Hans röst är förföriskt tilldragande. Hans röda trombone levererar sköna toner. Jag klappar och klappar. Allting har ett slut och så även den andra halvan av konserten. Sista numret levererar Viktoria Tolstoj och Nisse Landgren tillsammans. Som ett fyrverkeri en nyårsnatt. Wow-känslorna staplas på varandra. Det här är en sådan konsert som jag skulle kunna lyssna på en gång till. Andra halvan alltså. Detta är en konsert som är värd varje skattat öre för biljetten. 

Jag tror att min tveksamhet för första halvan kan ha en så enkel förklaring som Viktoria Tolstojs klädsel. Det är inte lyckat av artisten när publiken sitter och funderar på vad som är fel. Klänningen eller strumpbyxorna? Strumpbyxorna eller klänningen? De var nog helt enkelt rätt. Var och en för sig. Tillsammans blev det fel. Jag tycker att hon skulle ha valt klänningen. Med en diskret strumpbyxa. Det är fascinerande hur svart och grått kan sticka ut och bli fel. En stylist eller en god rådgivare kan ha sin poäng. I alla fall när man ska stå på scen. Nisse Landgren kom i smoking. Med fluga som matchade trombonen. Helt rätt.

Alkohol och äldre damer är inte heller en lyckad kombination. Salongsberusade så till den milda grad att de inte hittar rätt på sina egna händer, när det är dags för applåder är nästintill tragiskt. Ytterst irriterande att ha en sådan dam sittandes rakt framför sig själv. Speciellt när hon, enligt sig själv, viskar i grannens öra, men i denna viskning överröstar Nisse Landgrens sång. Pinsamt. Men att hon var förförd av hans spel och sång var inte svårt att se. Det blev ingen nakendans i åmandet och kråmandet, men inte långt ifrån. Hade vi haft en orm i en korg hade den lyft på locket och ringlat sig upp. Alldeles paralyserad. Det brukar debatteras om idrott, öl och ungdomar. Dags att ta upp debatten om musik, vin och äldre kärringar. Fy sjutton. It sucks. På återseende med ett nyktert leende!

PS. Bloggens slutkläm tillägnas helt och hållet världens bästa barn för mig, som igår och idag firar sina namnsdagar. Grattis Malin! Du är min prinsessa och precis som Victoria kan du skriva BEBIS på magen. Det är stort och vi har inte heller generationstillägg i vår familj så ofta. Senast det hände var i slutet på åttiotalet. Då föddes nämligen det andra namnsdagsbarnet. Grattis Daniel! Du är min prins och jag lyckönskar dig i alla dina uppdrag. Nobelfest och fina konserter i all ära. En stunds fika är mer värt än all blåbärsoppa, alla Nobelpris, alla snöflingor i världen.

Innan jag säger god natt vill jag säga det här

Egentligen är det väl läggdags och inte bloggdags, men jag tror inte att det är någon större idé att jag lägger huvudet på kudden direkt. Huvudet är nämligen fullt av en massa tankar som pockar på att få cirkulera en stund till. Det är dessutom en del upprörda tankar. Om jag bloggar om dem, så kanske jag kan lägga dem åt sidan och lägga mig själv i sängen. Det är värt att försöka i alla fall. Det blev en löpsedel för mycket för mig idag som gör att jag kan inte låta detta vara obloggat längre.

I början av veckan gällde Aftonbladets löpsedel de personer som tjänar mest i Gävle. Namn, ålder och inkomst gav feta rubriker. Jag tycker sådan journalistik är träskjournalistik. Vi vet att två miljarder av jordens befolkning lägger sig hungriga varje kväll och att många dör varje dag på grund av sjukdomar, svält och förföljelse. Att då, som en av Sveriges största tidningar, ägna sin tid och fokusering på att namnge de som tjänar mest i en stad, är en form av maktmissbruk. Att förvalta pennan och tangentbordet på fel sätt. Jag blev arg, upprörd, förbannad, irriterad och suckade för mig själv där jag gick gågatan fram: Vart är vi på väg?

Ja, nu är som tur inte alla på väg ner i det där äckelträsket som Aftonbladet befinner sig i. Jag lät min upprördhet få flöda med text och bild på Facebook och jag har nog aldrig fått så många reaktioner tidigare. Det vittnar om att vi är fortfarande många som bryr oss och som har lyckats hålla fokuseringen på medkänsla och medmänsklighet. Vi får helt enkelt inte sluta bry oss. Historien måste ha lärt oss något. Vad som händer när människor inte bryr sig eller inte vågar bry sig.

Jag är medveten om att det kan krävas mod att gå emot galenskap. Fast jag inbillar mig att det krävs större mod den gång vi måste förklara oss varför vi gjorde si eller så. Eller varför vi inte gjorde så eller si. Jag brukar gå tillbaka till andra världskriget som jag tycker är ett lysande exempel på hur illa det kan bli. Men så satt också de stora nazistledarna så småningom innanför de anklagades skrank och bara längtade efter att få tugga sönder giftampullen. Sanningen om att inte ha agerat eller att ha agerat fel blir för smärtsam.

Tänk om Aftonbladet kunde anamma sådan journalistisk stake, ja, så att pennan reser sig som en enorm fallos till någon nytta för de fattigaste människorna i vår stad. De som lever under existensminimum. De som kämpar och kämpar och som varje månad slåss mot försenade utbetalningar från Försäkringskassan eller som har fått tack och adjö från Arbetsförmedlingens fas3-ruta och som nu står på ruta noll igen. Varför inte en löpsedel om den ensamstående mamman som nu tittar igenom önskelistorna från barnen? Varför inte en löpsedel om pensionären som snålar och snålar, men ändå räcker inte pensionen till medicin och läkarbesök?

Jag hade fått nog av denna sortens journalistik redan i början av veckan och så pang, en ny käftsmäll idag. Ny löpsedel från Aftonbladet. De kvinnor under 40 år som tjänar mest i Gävle. Fet rubrik. Mina känslor lät inte vänta på sig. Men vad f-n? Jag behöver verkligen någon som kan argumentera emot mig och som på så sätt kan hjälpa mig att förstå vad det är som är så intressant. Jag känner mig som en utomjording i sammanhanget. Jag kan tänka mig två miljarder saker som är viktigare att uträtta eller att fokusera på än att plöja tabeller i Aftonbladet och se vilka människor i Gävle som tjänar mest. Självklart är det bra att människor tjänar och har ekonomi så de klarar sig, men pengar är faktiskt ingen garant för lycka eller hälsa. Fast någon sådan kolumn har säkert inte Aftonbladet lagt till. I bottenträskjournalistiken är detta inte relevant i sammanhanget. Där ska vi bara gotta oss åt de stora inkomsterna.

Jag är ändå vid gott mod, tack vare reaktionerna på min FB-status. Vi verkar bry oss. Jag har inte uppdaterat min FB-status om en alldeles nytillkommen upprördhet som jag fick mig till livs nyss på TV. I ett debattprogram diskuterades det aktuella ämnet kyrkan och skolavslutningar. Så fasansfullt att barn blir skadade för livet, eftersom de har varit i kyrkan på skolavslutningar och inte fått välja själva. Nej, då måste det vara bättre att samla dem i skolans gymnastiksal där doften av gammal svett sitter kvar i höjdhoppsmattan och där de romerska ringarna hänger i taket som symboler för misslyckade loopar. Eller aulan är väl ett lysande rum för en avslutning? Där det nationella provet i matte skrevs och där suddigummsbiten ven förbi örat, eftersom någon dampkompis hade för lite att göra.

Jag lider verkligen med mamman som argumenterade emot att låta sitt barn komma till kyrkan på en skolavslutning, eftersom barnet då skulle komma till en plats där det hänger ett lik på ett kors längst fram. Vi som fortfarande tillhör kyrkan och som tror på Gud och som kallar oss kristna och som bättre upp förhoppningsvis hellre lever som kristna, har ett enormt missionprojekt i vårt eget land att utföra. Jag skulle säkert också sitta i en TV-studio och förfäras över lik om jag inte fått uppleva en tro på en levande Kristus. Tänk så fruktansvärt om jag skulle tillbe reliker. Ett skelett som skulle kunna malas ner till pulver i närmaste kvarn. Hu så makabert.

Det är inte så farligt att bli välsignad. Jag har blivit det flera gånger och överlevt. En välsignelse är en uttalad önskan om välgång och lycka. Motsatsen torde vara förbannelse. Jag skulle bli mer skrämd om mina barn kom hem från skolvärlden och berättade att någon hade gett dem en förbannelse eller uttalat en sådan över hela skolgruppen. För vi önskar väl egentligen välgång och lycka för våra barn? Jag tror faktiskt att vi i det långa loppet, var och en, kommer att upptäcka att vi inte fixar att ordna det på egen hand. Att vi måste vända oss till något större och gudomligare än oss själva. Vi kallar ibland detta för Gud. Gud är inte kyrkan. Kyrkan kan dels vara en byggnad och det vet vi alla att sådana kan rasa vid en bombning eller en jordbävning. Så vi har mycket mer makt än kyrkobyggnaden. Vi behöver alltså inte känna rädsla för den.

Men kyrkan är också vi. Alla vi som gemensamt förenar oss i tro på Gud och som har tagit emot hans son Jesus i våra liv. Så en skolavslutning skulle kunna hållas utomhus och få samma innebörd. För tron finns i människors hjärtan och vi kan tänka välsignelse över vem som helst, när som helst och var som helst. Det gör vi också och jag är så tacksam för det. För jag vågar inte tänka på hur världen skulle se ut annars. Om förbannelser i den andra vågskålen fick fritt spelrum.

Jag skulle nog vilja göra ett klarläggande från insiderhåll också, som jag inte tyckte kom fram i TV-debatten. Det verkade som det är kyrkan, som en tredje betydelse, som organisation, som tvingar skolan att ha sina avslutningar i kyrkorummet. Det argumentet känner jag inte till från verkligheten. Där tycker jag det är raka motsatsen. Att kyrkan får maka på sina egna aktiviteter för att skolorna vill boka sina avslutningar där. Eller när stadens Lucia vill ha sina tablåer där. Eller när stödgalorna vill ha sina arrangemang där. Vad skulle hända om kyrkobyggnaden, de kristna, den kyrkliga organisationen började säga nej. NEJ, tyvärr. Vi har gudstjänst då. NEJ, tyvärr. Vi har samlats för bön då. NEJ, tyvärr. Vi har ett arv, en kultur, en tradition, ett uppdrag att ägna oss åt. Jag bara funderar skrivandes. I hopp om att vi kan sätta ner foten eller båda knäna och vara kyrka. Inte bara för att det är så trevligt. Utan för att det är livsnödvändigt. På återseende med ett leende!

PS. Jag måste skriva något trevligt också. Jag kan ju inte gå och lägga mig och vara den sura bloggaren i Hille. Så varför inte nämna något om dagens namnsdagsbarn. Virginia. Det är ett latinskt namn och vi känner säkert igen det också från engelskans "virgin" som betyder jungfru, oskuld och mö. Självklart syftar det tillbaka på världens mest kända jungfru, nämligen Maria. Mamman till Jesus. Hon som födde ett levande barn. Som hon såg växa upp och utvecklas. Som hon sedan följde i glädje, förundran, bävan och sorg. Maria har inte namnsdag idag. Men det har Virginia. Som syftar på jungfrun som bar ett heligt barn inom sig. Högaktuellt i dessa advents- och jultider. Det är inte bara trevligt utan självaste orsaken till att skolorna överhuvudtaget har julavslutningar. Förlåt, jag kunde inte låta bli. Sov gott.

Förakta inte stumpen

Mörkret har sänkt sig kompakt över Hillebygden och de två ljusen i adventsljusstaken gör verkligen nytta. Det fascinerar mig hur två små enkla lågor kan besegra mörkret och ge en så hög mysfaktor. Jag kommer att tänka på berättelsen om den lilla stearinljusstumpen som ligger i ett förråd bland många andra stearinljus. Långa, ståtliga, vita stearinljus. Tjocka blockljus. Ljus med lång brinntid och ljus med självsläckningsmekanism. Ljuset slocknar när det är så kort att det är fara för ljusstaken. Den lilla ljusstumpen ligger och får mindervärdskomplex. Ett fult uttjänat ljus, som inte duger någonting till. Ju mer ljuset tänker på sin värdelösa situation, desto större och vackrare blir de andra ljusen. Trots att detta är ett välfyllt ljusförråd, så råder mörker och utanförskap kring den lilla stumpen.

Så en dag kommer det in någon i förrådet och närmar sig hyllorna och kartongerna, där ljusen är placerade. Plötsligt känner den lilla ljusstumpen hur en varlig hand lyfter upp den och bär iväg med den. Missmodet växer. Ska den inte ens få ligga kvar och uppta en plats i ljusförrådet? Nej, nu är det nog dags att bli bortkastad. Utrensad. Döm om den lilla ljusstumpens förvåning när placeras i en ljushållare. Vad är det som står på? Det lilla ljuset funderar och ser sig omkring. Så tänds veken med en tändsticka och plötsligt strålar omgivningen i ljus. Förbryllat ser ljuset sig omkring ännu en gång. Hur gick det här till? Då ser det att ljuset är omgivet av speglar och prismor högst uppe i ett fyrtornsrum. Ljusstrålarna skickas ut över det mörka havet och blir till hjälp och ledsagning för fartyg och småbåtar. I rätt miljö och med någon som förstod storheten i det bortglömda ljuset, så kunde undret ske och många fler fick del av ledljuset.

Har du börjat dra någon slutsats till vad jag har på hjärtat denna mörka decembersöndag? Den andra söndagen i advent. Kan det vara så att vi då och då hamnar i en kartong som ett välanvänt stearinljus? Stunder då vi jämför oss med alla andra och då vi känner att den jämförelsen inte är till vår fördel? Vi känner oss mindervärdiga och onyttiga. Inte kan väl jag? Inte ska väl jag? Det vi glömmer i dessa dalar är att Gud är den där varsamma handen som lyfter upp oss och ger oss de rätta förutsättningarna för att komma till användning. Han ser storheten i det svaga och i det undanstoppade och lyfter fram det och låter styrkan komma som samarbetar med det svaga och bräckliga. Det finns en plats för oss var och en. Med tanke på hur mörkt det är, och nu menar jag inte enbart årstidsmässigt, utan även samhällsmässigt, så är det lätt att förstå att Gud behöver oss.

Jag har nyligen läst en bok med titeln: "Ulles mamma". Den är skriven av Elisabeth Sandlund. Den handlar om livet tillsammans med sin dotter, som är handikappad och som kan säga högst tio ord. Det kan vara lätt att tänka: Kan det vara något? Vad är ett sådant liv värt? Jag kan bara säga att Ulles liv har berikat mitt genom att jag fick läsa mammans bok. Ulle känner en längtan att få komma till sin församling, Clara församling i Stockholm, på söndagsgudstjänsten. Idag på förmiddagen TV-sändes gudstjänsten därifrån. Jag förstår att Ulle längtar dit. Det var en varm och öppen gudstjänst med en Gudsnärvaro, som inte krävde stora eller långa ord. Församlingen är säkerligen en tillgång för Ulle, men jag är minst lika säker på att Ulle är en tillgång till församlingen.

Mörkret sluter sig tätt omkring oss. Livet slår emot oss med kyla och missmod. Det är lätt att låta tankarna få fritt spelrum om att vi inte duger till något vettigt. Det är lätt att vi fokuserar i fel riktning och startar ett jämförelselopp med till synes perfekta ideal. Låt oss tända det första adventsljuset för att skingra mörkret. I rummet och i vårt liv. Låt det få lysa upp och ge oss värme och en mysfaktor. Låt lågan brinna för vårt välbefinnande. Låt oss tända det andra ljuset för det svaga och skira. I våra liv och ute i samhället. Låt det få lysa upp och visa på storheten och styrkan som bor i oss och i andra. Låt lågan brinna för möjligheten som finns nedlagd i oss alla. Låt oss tända ljusen och upptäcka att mörkret ger vika. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det årsdagen av Stureplansmorden. Ett våldsdåd där en dörrvakt till nattklubben Sturecompagniet och tre gäster sköts till döds. En av de mördade gästerna var den döva författaren Daniella Josberg. Låt oss tända ljusen för de som har lämnat oss och som fattas oss. Vi står kvar med alla frågor, men också med de ljusaste minnen. Sådana som inte mörkret rår på. Höll förresten på att missa att uppmärksamma att bloggen har ett litet jubileum i och med det här inlägget. Sexhundra inlägg har det blivit och visst finns det viktigare saker här i livet, men nog kan ett par ljus få brinna i bloggtårtan idag. Må de värma och lysa för alla bloggläsare.

Bilden av det goda och glädjefyllda fattas oss

Vissa tankar kan jag inte tänka klart. Nu menar jag klart i betydelsen färdigt. Alltså inte suddiga eller luddiga tankar. Sådana tänker jag säkert många och ofta. Men dessa ofärdiga tankar, som jag inte klarar av att tänka ända ut till spetsen, de kommer någon gång ibland. Jag gör mitt bästa för att vifta bort dem. Förresten tankar, i plural, stämmer det? Eller är det inte så att det rör en speciell tanke. En enda. Den som är så smärtsam att tänka färdigt att jag måste hejda mig och låta hjärnan vila sig en stund. Den tanken som direkt ilar iväg till mitt hjärta och det gör så fruktansvärt ont. Jag kan nästan inte skriva om den tanken utan att tårarna vill tränga sig fram. Tårar som inte kommer bara från tårkanalen, utan tårar som nästan verkar ha hela kroppen med sig ut. Den stora, smärtsamma floden, som ska trängas ihop till en droppe av saltat vatten.

Igår fick jag tänka tanken igen, för ämnet aktualiserades. Budet nådde oss på arbetsplatsen att en älskad kollega inte bara behövt tänka tanken, utan han och hans familj befann sig mitt i den verklighet som tanken handlar om. Budet nådde oss och reaktionerna lät inte vänta på sig. Tårar, skakningar, tystnad, förstämning och stilla frågor som: Är det någon som vet vad som hänt? Är det någon som har pratat med dem? Den normalt mycket uppsluppna fredagsstämningen med färska frallor på fikabordet kom av sig. Givetvis kom den av sig. Den halvtimmen som i normala fall brukar vara veckans höjdpunkt, blev nu en halvtimme av att försöka få ihop kroppen, fysiskt och psykiskt.

Jag frös och tårarna trängde fram och jag såg ingen anledning till att hejda dem. Kroppen värkte och en massa ord snurrade runt kring bordet och så även i mitt huvud. Tragiskt. Ofattbart. Varför. Avgrund. Mörker. Hemskt. Tomt. Ändå så räckte inte orden till. För vad kan beskriva den tomma plats som ett barn lämnar efter sig? Förstår du nu, varför jag inte vill eller kan tänka tanken ända ut? Det fattas familjen en son. Nio år gammal. En älskad son. Ett hjärtebarn. Ett barn som har pekat på godhet och glädje. Ett barn som är föräldrarnas allt. En älskad bror. Ett barnbarn. En vän. En klasskompis. En kyrkobesökare. Listan kan byggas på och det görs kanske bäst av dem som kände honom. Jag känner honom som en kollegas son och även för mig öppnar sig avgrunden. För rent mänskligt är detta så fel.

Jag föddes med en allvarlig missbildning på ena njuren. Det fanns inte möjlighet att göra en transplantation. Den missbildade njuren liknade en rutten potatis. Du vet så där ihopskrumpnad och oanvändbar som bara en rutten potatis kan bli. Den andra njuren, som jag brukar kalla den friska njuren, var inte heller i bästa skick och den slet hårt mot alla urinvägsinfektioner, blåskatarrer och njurinflammationer som var ständiga följeslagare i min barndom. Jag saknade klaffar i urinledarna. Om jag inte fick två fungerande njurar vid skapandet, så fick jag som lite plåster på såren tre urinledare. Denna extra bonus var inte så mycket att stoltsera med eftersom det saknades klaffar. Utan fungerande njurfunktion påverkas snabbt övriga organ och jag var ett sjukt barn med ständiga febertoppar, feberkramper, svarta ringar under ögonen och glåmig hy. Jag var för svag för operation och låg på sjukhus. Ofta på Karolinska sjukhuset i Solna.

Där samlades barn från hela Sverige. Björn från Norrköping. Eva från Katrineholm. Päivi från Stockholm. Ing-Marie från Virserum. Cancersjuka barn. Brännskadade barn. Barn med njurfel. Barn med hjärtfel. Förlamade barn. Så svårt sjuka barn att det var lika vanligt att de dog som att de överlevde. Det var många morgnar som jag vaknade och en rumskompis var borta. Inte för att han hade fått åka hem på natten, utan för att han var död. Död. Död? Ett tre bokstäver långt ord som ska heltäcka ett faktum så stort att det svindlar.

Min mamma bodde på mamma-avdelningen på våning tio. Där var det inte det glada syjuntegänget som man skulle kunna tänka sig att det kan vara när så många kvinnor i yngre medelåldern slussas samman i ett enda stort kvinnokollektiv. Där var smärtans hemvist. Orons hemvist. Saknadens hemvist. Osäkerhetens hemvist. En plats som någon alltid lämnade för gott, inte för att barnet blivit friskt, utan för att barnet hade slutat sin vandring på jorden.

Jag blev själv mamma för första gången nittonhundraåttionio. Jag och min man har inte varit helt förskonade från sjukhus med våra två barn, men det har inte varit några livshotande tillstånd. Utan mer operationer av nyckelben och knän. Tillrättaläggning av bruten näsa och finger. Idrottsrelaterade skador. Jag vill inte nonchalera smärtan i dessa besök och en del astmaattacker har varit allvarliga. Men vi har inte levt med ovissheten om det ska gå bra eller inte. En del föräldrar gör det hela tiden. Mina föräldrar gjorde det hela tiden. De fick lära sig leva med tanken att tacka för varje ny dag som avlöpte väl. Jag beundrar dem för det. I min enkla tro, så tror jag att Gud redan före det nya livet skapas vet vilka föräldrar som är lämpade för att ta emot dessa Gudagivna barn. De barn som behöver lite extra omsorg och omvårdnad. De barn som inte följer mönstret i utvecklingskurvorna. De barn som ställer tillvaron på ända. Gud har sett dessa föräldrar långt före barnet föds och han känner sig nöjd med valet. Han vet att detta barn får den bästa tillvaron man kan tänka sig.

Jag är tacksam för Guds val av föräldrar till mig. De är mina hjältar. Deras omsorg om mig finns fortfarande kvar, fastän jag idag är en vuxen kvinna och mamma själv. Därför de vet, det som många andra inte vet, att jag är fortfarande det barn som har en missbildad njure och som har en allt annat än frisk njure som en del i det kroppsliga maskineriet. Min mamma är känslomässigt en fullfjädrad läkare, som ställer diagnos långt före läkarvetenskapen. För några år sedan, när jag drabbades av sorkfeber, som har som följd att det slår ut njurfunktion, då var hon den som först påpekade att de borde kolla upp om det är sorkfeber. Just för att hon visste att det kan slå ut njurfunktionen. Mycket riktigt, det slog ut njurfunktionen och med en lite halvsjaskig njure, gick det dessutom väldigt fort. Jag tror Gud även har koll på syskonen i dessa speciella familjer. De blir viktiga pusselbitar med en alldeles speciell utmaning. Det kommer att forma dem och jag vet att de går rustade på ett alldeles speciellt sätt genom livet. Jag har världens bästa bror. Gud, tack för honom.

Jag önskar att människor inte skulle behöva ställas vid den här avgrunden och tvingas leva i en verklig tanke att förlora ett barn. Vi som står vid sidan om funderar: Hur orkar de? Jag tror inte att man gör det. Jag tror att kraften som uppbådas är given av den Gud som skapat oss och som vet allt om oss. Han som vet vad smärta är och som vet vad död är. Han som gav löftet att alltid vara med oss. Inte bara på sommarängen, eller i höstlövshögarna. Inte bara i skidbacken eller vid vårfloden. Han som lovade att vandra med oss i dödsskuggans dal är nära. För övrigt känns det tomt, kallt, nästan kusligt ruggigt. Så där ofattbart så att tanken snurrar och luddar till sig. En nioårig pojke fattas oss. Det är ett tomrum här som aldrig kan ersättas. Men det kommer att fyllas på av ljusa minnen. Glada minnen. Minnen av skratt och lek.

För alla vackra saker är inte långa. Det finns korta saker som är oemotståndligt vackra. Pyttesmå saker som i skönhet slår de storslagna. Så ett kort liv kan vara vackert och ge vacker efterklang. Det lindrar inte smärtan, men det ger ett tröstande leende mot oss. För så är det tror jag, att livet ler mot oss trots att vi har svårt att le just nu. På återseende lilla älskade barn med det himmelska leendet!

PS. Usch och fy vilket eländigt väder det har varit idag. Regnigt, blåsigt och väldigt kyligt. Nästan som om vädret vill känna precis som vi sörjande. Sonen är i Barcelona och rapporterar värme och sol och förnöjsamhet. Han sitter just nu på fotbollsarenan Camp Nou och jag ser honom framför mig. Han är i sitt esse. Dottern hade ännu en tenta igår, så jag unnar henne lite adventsmys tillsammans med den finaste fästmannen. Maken har legat däckat några dagar och så även idag. Jag passade på att lämna grejer vid Erikshjälpen och återvinnningen. Det finns mycket att blogga om i det sammanhanget. Köerna till exempel. Jag gör inte det idag. Jag bloggar istället i tacksamhet om att himlen är en plats där inte tårar eller kyla finns. Och inga köer. En plats där nioåriga killar får vara i sitt esse. Jag undrar i min nyfikenhet vad han pysslar med nu? En gång i framtiden får vi veta.

Först och främst: förlåt mig!

Det är första december och det är första gången på mycket länge som jag sitter vid bloggtangentbordet. Jag funderade ett tag på om jag skulle göra någon slags resumé av vad som har hänt i mitt liv under den tid som jag har haft bloggfrånvaro, men kom fram till att denna dags innehåll räcker och blir över till ett blogginlägg. Givetvis har jag funderat en del på varför detta uppehåll överhuvudtaget har legat där och bara blivit längre och längre, men jag kan inte peka på en enda sak. Livet har rullat på, men det gjorde det förut också, när jag bloggade som mest intensivt, så det kan inte vara en heltäckande förklaring.

Jag funderar vidare och kommer fram till att jag har skrivit mycket annat och det kan vara en bättre förklaring. Under våren slutförde jag mitt deltagande i psalmskolan och under hösten har jag skrivit barnsångstexter till en liten barnmusikal. Det har alltså blivit orduppradande och ordbadande, så när det gällde bloggande, så kändes det skönt att vara ordlös. Blanka inlägg är väl inte vad en bloggläsare förväntar sig och då är kanske ett uteblivet blogginlägg att föredra? Även om en del har hört av sig och frågat om det inte är dags snart. En del har verkligen varit trötta på att se rubriken: "Bodde granne med kungafamiljen några dagar". Till dessa trötta men trogna och mycket uthålliga bloggföljare vill jag passa på att säga ett förlåt. Jag tror inte det är första gången jag gör det i denna blogg.

Däremot var det första gången som jag stod upp inför publik idag och berättade om mina sångtexter. Det är med väldigt blandade känslor jag gör det. Självklart är det roligt att få höra sångerna sjungas i mer offentlig miljö. Om jag inte skulle tycka det, så verkar det ju väldigt knasigt att skriva just sångtexter. Inte så kul att ha femtio sånger som bara jag ska gå runt och gnola på. Det verkar överambiöst och onödigt. Så, om texterna inte tål rampljus vore det kanske bättre att satsa på hemliga kodtexter, men där känner jag att gränsen är nådd för mig. Ett enda stort varför tornar upp sig.

Det är själva skrivarprocessen som är viktig för mig. Jag har så länge jag minns haft ett behov av att skriva. Inte så mycket för att skriva av mig, utan mer för skrivandet i sig. Jag tror att det egentligen bottnar i att jag tillbringade mycket av min barndom på sjukhus. För sjuk och svag för några vildare lekar. Läsning, ritande och skrivande var sådant som jag kunde utföra från sjuksängen. Vi långliggare fick böcker i gåva från farbror Erik, vilket jag långt senare fick lära mig att denna snälla farbror var Erikshjälpens grundare. Jag hoppas att Erikshjälpen fortfarande gör detta arbete hos sjuka barn. Det är något speciellt att få en bok i gåva. Det är inte bara en fysisk sak som vi kan se och ta på. Det är också en resa ut i ett oanat äventyr och sådana resor behöver vi då och då. Vår tanke behöver det och ofta händer det att tanken delar med sig av äventyret till både hjärtat och själen och beröringen av bokens innehåll finns kvar länge.

Jag skrev små berättelser som barn. Ofta hämtade från sjukhusmiljön, men också berättelser från en fantasivärld. Den första berättelse som jag minns att jag fick omdöme på, förutom familjens kärleksfulla ord och uppmuntran, var en ungdomsdeckare. Jag skrev den när jag gick på mellanstadiet och en svenskalärare på högstadiet läste den och han lät mig få veta att han var imponerad. Han ville använda den som exempel för sina elever på högstadiet. Jag blev både stolt och lite nervös. På högstadiet gick ju de snygga killarna som nu alltså skulle läsa min ungdomsdeckare på svenskan. Dessa blandade känslor har hållit i sig genom åren. Numera lägger jag inte så mycket vikt vid de snygga killarna, utan människor överhuvudtaget. Stolt och nervös, tiden förändrar inte detta.

Det har inte blivit fler deckare. Jag läser gärna andras och jag behöver inte vara orolig att de kommer att ta slut. Det är deckarboom och många författare verkar ha mycket hemskheter att nedteckna. För min del klappar hjärtat för uppsatsskrivande inom det historiska området. Forskningen som skrivandet måste grunda sig på är i och för sig ett litet detektivarbete och eftersom jag har inriktat mig på brott och straff bland kvinnor under 1800-talet, så finns det både hemskheter och mörker att skriva om. Min dröm är att så småningom få skriva en historisk berättelse om dessa kvinnor.

Den här bloggen, Hela krukan, kom nog till av den anledningen att jag behövde en skrivaroas. En plats dit jag kunde komma med alla tankar och idéer, men också få en träningsplats. Jag tror nämligen att det är viktigt med träning. Precis som inom idrotten, så går det inte att slarva med träningspassen. Kondition och styrka är en färskvara. Så även skrivande. Det är lätt att tappa flödet och även om ambitionen inte hela tiden kan ligga på att skriva som Tolstoj eller Astrid Lindgren, så kan vi kalla det för motionärsskrivande. Alla som tränar inom idrotten har kanske inte ambitionen att bli snabbast i världen på 100 meter eller att bli fotbollsproffs i Barcelona. Jag har inte ambitionen att få Nobels litteraturpris, men om de trugar, så lovar jag att säga tack!

Tillbaka till sångeriet och morgonens personalsamling. Egentligen blir det inte en sång, utan bara en text, om det inte finns musik till. Jag har förmånen att samarbeta med den eminente organisten i Heliga Trefaldighets församling i Gävle. Han komponerar musik till mina texter och någon gång har det hänt att han har skrivit musik först och jag har skrivit text till. Det är också väldigt spännande. Samarbetet har pågått i ett par år och det börjar ge resultat i tjocklek i den pärm där alla färdiga alster är insatta. Idag var det alltså dags att för första gången plocka fram en hel hög av sångskatten. För visst känns det som en skatt för oss. Enstaka alster har framförts tidigare, men då har det inte getts så mycket bakgrund till sångerna.

Jag hade valt att vara ärlig i min presentation. Några av sångerna var nämligen skrivna under en mycket tung fas i mitt liv. En fas som jag många gånger har funderat på varför jag var tvungen att genomlida. I mina diskussioner och suckar till Gud har jag många gånger "tryckt upp honom mot väggen och ropat varför". Jag fick lite svar av honom när jag i veckan tidigare planerade vad jag skulle säga och i morse kom det mer svar: "Du ser, mitt barn, det var därför". Det är en fascination som jag har gentemot Gud. Han vet vad han gör och även det som han absolut inte är orsaken till, så har han förmågan att vända den mest mörka natt till en sommardag på blomsterängen. För mig är det viktigt att skriva om. Detta får bli min slutkläm så här den första december i mitt första blogginlägg på mycket länge. Min sånger ska handla om honom som är den förste men även den siste. På återseende med ett leende!

PS. Första december betyder julkalenderstart. Det verkar bli en lovande sådan på TV i år. Tjuvarnas jul. Lite Charles Dickens-stil. Är du lycklig ägare till en chokladjulkalender? Det är inte jag. Jag har två andra, en som blivit uppskickad per post från smålandsskogarna och som stöder Lions i Virserum och den andra är en tvättlinemodell med klädnypor som klämmer en tian-lott för varje dag. Den julkalendern stöder inget speciellt i skrivandes stund, men det är enda gången på året som jag köper lotter. Jag brukar alltid säga att jag aldrig vinner och det är inte så konstigt, eftersom jag aldrig köper lotter. Det brukar underlätta. Nu har jag tjugofyra stycken, men vinner säkerligen inte ändå. Men någon gång ska kanske vara den första!

Bodde granne med kungafamiljen några dagar

I och med det långa blogguppehållet så finns det händelser i mitt liv som inte har blivit uppmärksammade och nedskrivna i bloggen. I och för sig har jag inte något behov av att skriva någon slags dagbok i min blogg, men jag tycker på något sätt att vissa milstolpar förtjänar att få ett bloggutrymme. Ett sådant tillfälle är Mr T:s och min tjugofemåriga bröllopsdag. Jag höjer på ögonbrynen och pannan lägger sig tillrätta i djupt förvånande veck. Tjugofem? År? Jajamensan! Vi har under semestern firat vår silverbröllopsdag. Det är idag en månad sedan som vi satte oss i bilen för en tripp söderöver. Mot Borgholm på Öland.

När tankarna på denna speciella bröllopsdag började snurra runt och det var dags att planera, så kom både enormt exotiska och mindre exotiska platser på tal. Eftersom vi båda två älskar den svenska sommaren och numera att den helst ska innehålla så många paddelturer som möjligt, så kändes det inte rätt att ta större delen av semestern för en lyxkryssning i Medelhavet eller en tur till New York. Jag kan tänka mig att det kommer sämre dagar på svensk mark då sådana resor känns mer angelägna. När vi såg att den amerikanska musikgruppen TOTO skulle stå på scenen i Borgholms slottsruin just på bröllopsdagskvällen så var det inte så mycket att tveka på. Det kändes som en nostalgitripp tillbaka till åttiotalet då vinylskivorna nöttes med låtar som "Africa" och "Hold the line".

Sagt och gjort. Två biljetter till TOTO uppiffat med bokning av hotellrum på en aning lyxigare hotellrum än vad som kanske hade gjorts för en vanlig semestertripp. Det började bra vid incheckningen: Vi hoppas inte ni blir ledsna för att vi har tvingats uppgradera ert rum? Jag fick dra på mig en neutral artighetsmin och säga: "Åh, tack! Det var trevligt! Vi är nämligen här för att fira tjugofemårig bröllopsdag". Smålänningen inom mig hade annars haft lust att springa innanför receptionsdisken och kasta sig om halsen på kvinnan som stod där vid bokningsskärmen och utbrista i ett sagorusigt: "Wow, shit, vad härligt! Klart vi inte blir ledsna för det".

Spänningen steg givetvis litegrann på väg upp till första våningen där vårt rum skulle finnas. Korridoren såg fräsch och nyrenoverad ut. Snygga ekdetaljer kring rumsdörren. Oj, vad fint! Rummet visade sig vara det trendigaste av trend och det tog oss en rejäl stund att bara checka av badrummet. I stort sett skiljde det sig inte så mycket från andra badrum, utan där fanns alltså möjlighet att duscha, göra sina behov samt tvätta av sig vid handfatet. Men utöver detta så fanns det en liten golvspotlight som lyste hela tiden. Mysbelysning på toa. Det kändes som att sitta på ett småskaligt Champs Elysée i kvällsbelysning. Värt att notera var också den automatiska nedfällningen av toasitsen. När spolningen var färdig, så ersattes vattenbruset av ett svagt surrande ljud. Som en liten motor och som i slow motion fälldes toasitsen. Vad står det i den reklamen från toasitsfabrikanten? Fälld eller öppen sits startar numera inga äktenskapsgräl... så vill ni gnabbas får ni hitta andra skäl!

Låt mig nämna duschkabinen innan jag lämnar hotellbadrummet. Det fanns två alternativ för duschningen. Antingen ställde man in vredet så att vattnet kom från en kvadratisk platta i taket och tro mig, det kändes som att stå under ett vattenfall och formligen dränkas i vattenmassorna. Inget alternativ om någon utbrister: Åh, jag vill inte blöta håret. Däremot, om det inte fanns några hinder för att bli genomblöt, så var det nog den skönaste duschen jag har upplevt under hela vårt äktenskap eller faktiskt i hela mitt liv. Det andra alternativet kom genom något som såg ut som en väldigt hipp mikrofon. Designen var som en rostfri trollstav med svarta detaljer och en slang i ena änden. Vid yttersta toppen var det några små knappnålsstora hål och det var väl ganska logiskt att vattnet skulle komma den vägen. Men icke. Trend och logik verkar inte synonymt med varandra. Annat läge på vredet och pang in i kaklet. Den jetstrålen skulle fälla en elefant. Vattnet kom från ett pyttelitet hål på trollstavens långsida. Så där lagom trendigt gömt. Första duschtillfället var som när bonden släpper ut kossorna på första grönbetet på våren. En massa skratt och fniss och hopp och ståhej. Det borde ha stått en varningstext på badrumsdörren.

Vi gjorde ett stopp i Söderköping på vägen ner till Borgholm. Vilken tur att vi skulle svänga av mot E22:an just där världens härligaste glasscafé är beläget. Just när vi var redo för att gå längs Göta Kanal bort mot Smultronstället, så sken solen upp och allt var så där ljuvligt somrigt. Sol, vatten, båtar, glass och glädje. Inte behövde vi köa oss in heller som annars inte är direkt ovanligt. Vi fick ett bord för två under ett parasoll och sedan började väljandet och vrakandet. Mr T bestämde sig ganska snabbt för en "Peppar Peppar" som innehöll vanilj- och pepparlakritsglass med saltlakritskulor. Detta toppades med grädde, salmiakrippel och turkisk pepparstång. Helt i Mr T:s smak. Jag vara nära att falla för den "Bubbliga Bengt" med den gröna leksaksgrodan på toppen, men stillade mitt bushumör och tog en sommarfräsch skapelse med citronglass. På vägen tillbaka till bilen smet jag in på ett smyckes-outlet. Kom ut en stund senare med fyra nya härliga smycken. Två armband och två halsband. Mitt leende var ett par centimeter större när vi satte oss i bilen igen.

Jag har under många år haft ett motto och det är att: Du kan omöjligt vara olycklig tillsammans med en glass. Nu var det ingen risk för att känna sig olycklig under dessa Ölandsdagar med bröllopsfirande, men glass skadar aldrig och på bröllopsdagen gick Mr T och jag och förmiddagsglassfikade på ett ställe där de gjorde Ölandsglass. Där satt vi med varsitt gammaldags rån proppat med olika glassorter och toppat med sylt och grädde. Detta nersköljdes med gott kaffe serverat i baljliknande koppar ute i caféets trädgård. Över alltihop lyste solen på sitt gladaste humör.

Det är något visst med Öland. Jag tillbringade många somrar där i min barndom och ungdom. Sedan ska jag erkänna att det har funnits en period i mitt liv, då jag inte har känt någon tjusning över det landskapet. Tankar som: Vad ska folk dit och trängas hysteriskt för? Sverige har så enormt många vackra platser. Men nu, i år, den här silverbröllopsresan, så infann sig Ölandskänslan igen och jag var kär. Cikoria i diket, väderkvarnar vid sidan av vägen, det stora Allvaret och så fyren Långe Jan vid Ölands södra udde. Det är något speciellt mellan mig och fyrar och det är inte en slump att jag har en fyr tatuerad på min vänstra underarm. Den står för ljuset i mörkret. Vägledning och stolthet. Fyren Jan har lyst på sin plats sedan november sjuttonhundraåttiofem. Då vallfärdade säkert inte turister från hela världen dit, men det gjorde det den dagen vi var där. Mr T och jag och många andra avnjöt Ölandsrätten Lufsa, som är en slags raggmunk men som gräddas i ugn. Serveras med stekt fläsk och lingonsylt. Det vattnas fortfarande i munnen så här en månad efteråt. Förresten, fyren står också för min alldeles specielle vän i livet. Jesus. Han har lyst i mörkret i över tvåtusen år. Jag vågar inte ens tänka på hur många människor som skulle ha gått vilse om hans lampa hade slocknat.

Det är väl ingen risk att medlemmarna i TOTO läser min blogg och sitter och tjurar för att de inte har fått största utrymmet i bloggen. Några ord bör jag väl ändå säga om konserten. Det var en alldeles underbar Ölandskväll. Klarblå himmel, solsken och många förväntansfulla människor i alla åldrar. Mr T och jag vandrade upp mot slottsruinen från Borgholms centrum. En livekonsert är alltid en livekonsert. Vi hade preparerat oss med CD-musik på bilresan söderöver och var skapligt uppdaterade på alla av bandets låtar. Men den totala upplevelsen med bra ljud, fantastiska musiker och sångare som verkligen bjöd av sig själva, går bara att få där på plats. Det blev en höjdarkväll. Vi bestämde där och då att vi måste även se vårt favoritband live. Chicago. Kanske när vi firar guldbröllop. Fast vi undrade förstås om de orkar stå på scen då. Om tjugofem år. Vi ska hålla koll på deras turnéplan. Det kan faktiskt vara idé att fira tjugosex år och tre månader också. Fira bör man, annars trökdör man. På återseende med ett leende!

PS. Kan inte riktigt släppa fyren Långe Jan. Eller det officiella namnet är egentligen Ölands södra udde. Smeknamnet kommer ifrån att stenen för uppbyggandet av fyren är hämtad från ett nedrivet kapell som också låg på Ölands södra udde. Capella Beati Johannis. Långe Jan är Sveriges högsta fyr. Vid fågelstationen alldeles bredvid stod att läsa vad en komminister hade skrivit om folket på Öland i mitten av artonhundratalet. "På västra kusten möter man överhuvudtaget blott ljuslätta och trygga människor, på den östra däremot är det sällsynt att se en blond karl. Östledingen har också namn för sig att vara en vildsint och styv sälle..." Förhoppningsvis har kyrkans folk ändrat sin syn under årens lopp. Jo, så måste det vara. Annars hade kanske fler kapell rivits och våra kuster hade haft som ett staket av fyrbåkar. Förresten, hörde att konungen Carl den sextonden Gustaf var väldigt besviken efter konserten i slottsruinen. Han fick inte se en "toto" på hela kvällen, trots att drottningen hade berättat det för honom. Förlåt, det var lågt men efter lite silverbröllopschampagne så är den humornivån av världsklass! Tack Mr T för tjugofem års äktenskap i nöd och lust. Jag älskar dig!

Supporten som kom, såg men inte segrade

Mr T och jag tog oss de tio milen enkel resa till Avesta i lördags för att se Hille besegra dalalaget. Det verkade på förhand vara en sådan där given match. Betala femtiolappen per biljett och du kvitterar ut en seger. Sådana dagar är det tungt att vara smålänning och förlorare i samma kropp. Slänga ut femtio kronor på en sådan skitmatch. Det hade jag fått två våfflor med två kulor i varje av Wayne's Coffees SIAglass. Då hade jag åtminstone varit lycklig två gånger tjugo minuter. Hellre det än att sitta förbannad i nittio minuter. Det är verkligen trist att sitta vid sidan av och titta på bollar som slås från backlinjen fram till toppforwards som inte gör mål. De bollar som någon gång nådde mittfältet kan jag räkna på ena handens fingrar. Många bollar från backlinjen gick ofta ut längs långsidan och då blir det inkast för motståndarlaget.

Hillelaget spelade som om det återstod tre minuter av matchen i hela andra halvlek. Stressat, irriterat och med fokus på allt annat än att göra mål och vinna matchen. Det har gått långt när jag indoktrinerat mig själv och tror att jag skulle kunna gå in på planen och tillföra något i spelet. I en divisiontrematch i herrfotboll. Du förstår kanske hur frustrerad jag var. Hille förlorade matchen med ett futtigt mål mot ett av bottenlagen. Det enda nöjet var att kexen med hallonsmak från Göteborgskexfabriken i Kungälv var så himla goda. Tröstätande på division 3-nivå.

Ikväll var det match igen. På hemmaplan. Ett så kallat derby mot Brynäs. Senast lagen möttes var före semestern och Hille vann på bortaplan på Måsberget, vid Segletrondellen ut mot Bomhus. Då måste Mr T ha jobbat, eftersom jag själv representerade den Lundbergska hejarklacken. Jag måste ha gjort det bra för Hille vann, men jag minns det som en nagelbitare. Förresten nu kom jag på att Mr T var i Bergen och spelade. Så det ursäktar honom att han inte var på fotboll den kvällen. Ikväll gick vi dock mangrant, kvinngrant och hundgrant ur huset för att heja fram en seger. Många hade tänkt likadant. Det var mycket folk på Hille IP och en underbar sommarkväll utan mygg och knott.

Det kändes från start att alla spelare och ledare hade förstått att taktiken från Avestamatchen inte var ett vinnande koncept. Spelet var helt annorlunda. Passningar mellan alla lagdelar som resulterade i fina anfall och även mål. Matchen slutade med seger för Hille med siffrorna fyra-två och då hade båda lagen fått varsin rättvis straff. Brynäs fick en spelare utvisad också. Rött kort direkt för att han gick med dobbarna före i en situation. Det måste kännas snopet att bli inbytt och endast spela tre minuter innan det röda kortet kommer. Det gäller att ladda lagom mycket på bänken så att man inte sitter och blir överhettad. Han var nog lika glad att åka ifrån Hille som Mr T och jag var för att få lämna Avesta i lördags.

Ny match på lördag eftermiddag. Då kommer Trönö på besök. Jag hade gärna sett att det var bortamatch, för Trönö har en av områdets mysigaste fotbollsanläggningar enligt mig. En pärla ute på landet. Där andas det stolthet, familjekänsla och omsorg. För frågar du mig, så tycker jag fotboll handlar om så mycket annat än just bara en rund boll. Det känns som om hälsingebygden har fått med sig det.

Som jag nämnde i förra blogginlägget så är semestern över för den här gången. Det står så enligt semesterschemat på jobbet. Tyvärr har inte min kropp och min dygnsrytm anpassat sig riktigt efter det ännu. De långa ljusa sommarkvällarna är passerade, men kvar finns de långa sommarkvällarna och jag har svårt för att komma i säng. Jag tycker det är mysigt att suga ut det sista av dagen och känna att allting får landa. Gärna i sällskap med en spännande deckare på TV eller i bokform. Det är väl egentligen inte alls vad sovcentret i hjärnan eftersträvar före läggdags, men det är något visst med att få veta vem mördaren innan natten närmar sig. Varje morgon säger jag till mig själv på skarpen att gör inte om dumheten ikväll igen, utan gå och lägg dig som om du ska upp och jobba imorgon bitti. För det ska du. Jag undrar om det är någon mer därute som är olydig mot sig själv? Jag har försökt åstadkomma något slags gå-halva-vägen-var-läge, där jag som arbetare får försöka lura till mig någon extra minuts sömn av den semesterlängtande bloggare som så gärna vill ha extra timmar till sitt förfogande varje kväll. Det skulle inte förvåna mig om jag i en kommentar till detta inlägg hittar bokstäverna GOLD. Jag har nämligen en kollega som brukar mana mig i säng genom att skriva det. Det betyder Gå Och Lägg Dig! Men skulle också kunna betyda Ge Oss Lite Dygnsöverflöd! På återseende med ett leende!

PS. Du kanske tycker att detta inlägg bara blev ett blajflöde från en gnällig fotbollssupporter med inslag av tillbaka-till-semester-längtan. Jag kan hålla med dig om det. Märk väl att jag för ovanlighetens skull inte skällde på domaren. Tvärtom vill jag för en gångs skull säga något positivt om domarkåren. Deras tröjor har så snygg färg den här säsongen. Någon slags turkos-klarblå nyans som är som himmelen den vackraste av sommardagar. Inte så långt ifrån VKV Lisas dekorfärg. Alltså en av de vackraste färgerna i Guds stora färglåda. Helt plötsligt slår det mig att det kan inte vara lätt för en färgblind fotbollsspelare att veta om han får gult och rött kort. Men det är en alldeles för stor fråga att ta itu med här och nu. Det är dags för GOLD! Gå Och Lägg Dig!

Blåslagen bloggare bajsar bär... & bokstäver!

Bloggaren är tillbaka. Senast vi sågs så var rubriken: "Jesus i Hille för att stanna". Något brukar hända i människors liv när de möter Jesus, men det är faktiskt första gången jag har hört att de ger upp bloggningen. Senaste blogginlägget handlade om den fantastiska föreställningen "Jesus Christ Superstar" som Hille församling satte upp och framförde med den äran i Hille kyrka och visst satte föreställningen spår i mitt liv. Tänk att få köa in i kyrkan tillsammans med en brokig skara människor. Tänk att få fascineras över de duktiga människor som jobbat fram en helt enastående musikal. Tänk vilket budskap som nådde mitt hjärta på nytt. Helt klart skulle mitt blogguppehåll kunna bero på att jag var tvungen att smälta alla intryck eller varför inte vara orsakat av mitt hjärtas "JA" till Jesus den kvällen. För så kändes det och så svarade mitt hjärta. Visst vill jag följa denne Jesus.

Men du vet säkert hur det är. Ibland förändras vårt självklara ja till ett tveksamt nja eller ett till ett tydligt nej. Säkerligen hör vi oss själv säga då och då ett bestämt ALDRIG I LIVET! Därför är det viktigt att få tillfällen då vi får komma tillbaka och ta nya tag. Musikalen i Hille kyrka väckte den längtan som jag bär i mitt hjärta. Att få leva ett liv som kristen och göra det som Jesus behöver få gjort genom mig. Så det vore en underbar anledning. Tänk om jag kunde skriva att jag gav upp bloggningen och följde honom helt och fullt. Precis som lärjungarna lämnade sina fiskebåtar och nät på stranden för att följa i hans spår. Du som har mig som vän på Facebook vet ju att jag har varken lämnat datorhamnen eller det nutida nätet. Jag har funnits där hela tiden.

Varför har jag då inte bloggat? Jag önskar att jag kunde ge ett klart svar på det, men jag kan tyvärr inte det. Jag har funderat på om det var så att jag behövde göra ett uppehåll för att få samla mina tankar och få ny inspiration? Var jag kanske rädd för att jag började komma in i ett bla bla bla-tillstånd? Men om jag var så medveten att jag skulle gå i bloggide, så borde jag väl åtminstone ha kunnat använda frånvarohanteraren och ge bloggosfären ett meddelande? Jag är bloggbefriad på obestämd framtid. Om det är något brådskande ärende, så går det att nå mig på Facebook. För bloggläsning hänvisar jag varmt till alla andras underbara bloggar.

Icke då. Helt plötsligt blev det bara tomt. Inte i en vecka, utan snarare i nästan femton veckor. För att helt oannonserad ramla in igen som om ingenting har hänt. Det är just det. Väldigt mycket har hänt. Nu närmast bakom mig har jag fem veckors semester. Jag har börjat jobba idag igen och eftersom min ambition är att vara ärlig även i bloggen, så måste jag erkänna att det hade inte gjort ont att ha fem veckor till. Eller de fem veckorna hade kunnat få ligga framför mig i tiden istället för bakom mig. Just nu är jag i det läget att jag har intalat mig att "Det finns många fina paddelkvällar kvar efter arbetstiden" och "Om du tar en glass på stan innan du cyklar hem efter jobbet, så känns det som om du är turist och livet verkar mindre trist".

Sådana här små knep som tröstshopping funkar också och än bättre om jag samtidigt låtsas att det är mitt i semestern i en annan stad. Så länge jag håller mig till Stadium och Hennes & Mauritz kan jag ju låtsas hur bra som helst. Göteborg, Kalmar, Stockholm, Karlstad. Det blir värre om jag får längtan efter till exempel "Heart Store" i stadsdelen Haga i Göteborg. Jag blev kär i den affären. Ett hjärta kan göra mig knäsvag. Tio hjärtan kan få mig på fall. Ettusen hjärtan samlade på några kvadratmeters försäljningsyta gjorde mig cementerad i hjärtträsket.

På tal om träsk, så har det blivit en del paddling i sommar. Inte direkt träskpaddling men i allt från hav till å. Ganska långt in på säsongen satte jag en riktig kajakönskan i verket. Jag tränade urtrillning ur kajaken i vattnet och istigning från vattnet till kajaken. Min erfarenhet av detta är att det är lättare att trilla ur en kajak än att komma i. Eftersom jag ville göra övningen så verklighetstrogen som möjligt, så förvissade jag mig i förväg om att jag inte skulle stå i bott. Utan jag visste alltså redan på förhand att just här är det djupt och jag måste trampa vatten och hänge mig att lita på flytvästens förmåga. Det gick bra. Problemen började väl egentligen i den stund då jag bestämde mig för att ta mig upp i kajaken igen. Mina blåmärken på framsidan av låren i ljumsktrakten, på magen, på ändan, på baksidan av låren, på överarmarna, på underarmarnas insida vittnar om att det var inte som att stiga i vid land eller från bryggan.

Jag tror att om någon såg kampen från land, så där på långt håll, så skulle de kunna tro att jag höll på att besegra en krokodil i vattnet. En vit krokodil med klarblå detaljer. Jag lyckades häva mig upp för att vid första försöket ta mig i kajakens sittbrunn bara för att känna hur jag åkte av på mage på andra sidan kajaken. Fasen också, tänkte hjärnan. På den igen. Den vita krokodilen som låg och flöt där i vattnet. Det som sedan skedde måste vara ett av cirkusvärldens mest otroliga nummer. Jag höll balansen så att jag kunde sitta grensle över kajaken bakom sittbrunnen. Ett litet moment kvar. Frågan var: Och nu? Hur kommer jag härifrån ner i sittbrunnen?

Lova mig en sak. Glöm aldrig dina vänner i livet. Alltså de människor som ställer upp i vått och torrt. Nu gällde det onekligen ett vått läge och du anar inte så viktigt det är med vattentrampande vänner ibland. Helt plötsligt satt jag där. I sittbrunnen på min kajak och jag kände mig lika trygg som hemma i TV-fåtöljen. Min älskade kajak och jag hade kommit varandra ännu närmare. Nu vet vi hur vi reagerar på varsitt håll när allt vänds upp och ner. Det blir blött, tungt och väldigt blåmärkigt. Men någonstans därborta vid horisonten finns det land. Land som kan få vara en oas och viloplats. Fast så värst länge vill vi inte stanna där, Lisa och jag. Helst vill vi i plurret igen. Flyta omkring och känna att det bär. Jag tror att det har jag, Jesus, Lisa och lärjungarna gemensamt. Behovet av att känna att det bär genom livet.

Det för mig osökt över på bär. Alltså blåbär, hallon och smultron. Det finns gott om dem i våra skogar. Jag har mumsat i mig på direkten på alla sommarens skogspromenader. Hjälp vad rik jag känner mig när jag kan stoppa en hög solvarma smultron i munnen. Då och då har jag plockat och satt dem på strå. Så vackert! Blåbär likaså och vetskapen om att de är bra för synen och även själen. Det tror jag i alla fall. I hallonen finns det mask. Små vita rackare. Att stoppa dem direkt i munnen är som att köpa lotter. Nit eller vinst. Hallon med mask eller utan mask. Visst, det är inte kul att tänka på att det slinker ner en mask i magen, men hur kul är det för masken? Han eller hon, går det att könsbestämma en hallonmask... som är alldeles vit och fin blir ju verkligen nerskitade så småningom. Jag skulle inte vilja vara sonen eller dottern Mask, när de så småningom hittar ut och återförenas med mamma Mask. Var har ni varit? Ni är ju alldeles bruna av smuts. Gå genast in i ett hallon och smeta av er lorten. Tänk på det, nästa gång du stoppar ett skogshallon i munnen. Det kanske inte bara innehåller en mask, utan en liten hälsning från Ing-Marie kanal. På återseende med ett leende!

PS. Dagens namnsdagsbarn är Per, eller Pär som några väljer att stava. Vi har två Päron på jobbet som jag idag inte har hurrat eller sjungit för, men en blogghyllning ska de ha. Var de än befinner sig så säger jag gratulerar på namnsdagen och kom ihåg att för mig är det inte så jätteviktigt om jag äter namnsdagstårta på rätt dag eller inte. Det går bra att bjuda på den när ni kommer tillbaka till jobbet. Ni kan väl undvika hallondekorationen bara.

Jesus i Hille för att stanna

Mr T och jag har återvänt från södern. Vi har tillbringat helgen i ett vårfagert Småland. Närmare bestämt i min barndoms hembygd, Virserum. I normala fall skulle en sådan resa vara förknippad med total njutning och avkoppling, för Småland i vårkläder är bland det vackraste som finns. Nu hängde resan ihop med att min mamma är så svårt sjuk och då får våren en annan nyans. En annan glans. Det känns lite molnigt mitt i allt solsken. Mr T och jag försökte ändå få oss några små promenader i den småländska naturen. Det hade nästan varit straffbart att missa allt det vackra. Det är något visst med att hitta den första hästhoven eller tussilagon, som du kanske kallar den. Jag vet inte om du gör som jag, håller utkik och kollar bland snödrivor och gamla förmultnade löv. Har jag tur så hittar jag en fet knopp tidigt, tidigt. För att dagen efter upptäcka att dikena är helt gula av den lilla modiga blomman.

Därefter kommer blåsippan. Den omsjungna, som påstås niga och säga att nu är det vår. Fast det ibland känns som om det är mitt i smällkalla vintern. Det finns blåsippor här uppe i Gävle-området, så vi behöver inte resa till Småland för att få se dem. Men om ni vill se blåsippor som är som gräsmattor, fast blå då förstås, då ska ni resa till Virserum. Det är helt overkligt hur blått det är i backarna. Det är alltså inte bara en blåsippa som niger och säger att det är vår, utan det är miljontals som formligen ropar ut att DET ÄR VÅR! DET ÄR VÅR!

Jag har gått omkring där i min barndoms marker och sagt: Titta! Titta, så blått! Som om jag vore 1,5 år och säger titta, titta, titta åt allting. Eller som om Mr T blivit blind eller åtminstone färgblind. Vi knäppte kort och njöt. Vi njöt och knäppte kort. Blåsippan måste vara Guds medicin för själen. Det gjorde gott att gå där och se hur himlen hade landat på den småländska ekhagsmarken. Det var verkligen i elfte timmen vi kom ner, för det dröjer inte många dygn nu förrän de är överblommade. Vitsipporna hade redan gjort entré och stod där vita och välkomnande. Det var som mattor och inte den bästa designern i världen skulle kunna inreda ett vardagsrum så snyggt som Gud har lyckats skapa ute i naturen. Om nu blåsippor och vitsippor är medicin för själen, så har jag överdoserat i helgen. Men under rådande omständigheter, så tror jag det var en nyttig balans. Livet känns tungt just nu.

Så tungt att det faktiskt kändes jobbigt att styra stegen mot Hille kyrka. I ärlighetens namn så ska jag avslöja att jag var fortfarande i sviterna av det här årets stora gallstensanfall. Det hälsade mig god morgon redan i söndags morse nere i Småland. På vägen hem trappades det upp och i Södertälje var det dags att leta fram något att spy i. Någonstans mellan Stockholm och Uppsala steg febern och ett tag hade jag enligt Mr T feberyrat och bett honom släcka lampan. Lampan var i detta fall solen och där gick gränsen för vad Mr T klarar av. Annars är han rätt finurlig och duktig på det mesta.

Gårdagen och även kvällen i Hille kyrka var rätt besvärlig. Frusen, trött och med en otrolig värk i gallregionerna. Hade det inte varit för att det var just föreställningen Jesus Christ Superstar som jag hade sett fram emot under så lång tid, så hade nog kyrkobesöket blivit inställt. Vilken tur att jag kunde vara med! Det blev en helt fantastisk kväll. Jag är så imponerad av Hille församling och de aktörer som har gjort det möjligt att genomföra detta gigantiska projekt. För det kan jag räkna ut trots trötthet och gallsten som blockerar gallgångarna att detta görs inte av sig självt. Jag vill inte ge mig in på att nämna en massa namn och glömma en massa namn, utan jag gör som blåsippan... niger och säger att nu är det vår!

För det hände något i Hille kyrka igår kväll. Livet kom tillbaka. Det slog ut i full blom. Jag har växt upp med musiken från Jesus Christ Superstar. Det var verkligen ett misstag. Min älskade pappa hade varit i Vetlanda. Där hade han strosat bland skivlådorna, säkert i väntan på att bilen skulle bli klar på verkstaden. Så hade han fått syn på en LP-skiva där det stod JESUS på framsidan. Christ Superstar tänkte han väl inte så mycket på. Skivomslaget var färggrant och min pappa gillar färger, så han klippte till och tog hem Andrew Lloyd Webbers musik till vårt vardagsrum. Därefter gick skivspelaren varm. Inte på grund av min pappa. Han blev chockad första gången han hörde den. Det var långt ifrån väckelsesångerna med Bröderna Samuelssons. Men min bror och jag utökade vårt musikintresse och jag var såld.

Självklart ville jag inte missa musikalen på hemmaplan. Tänka sig att den skulle sättas upp i Hille kyrka. Det är en fantastisk satsning och jag gillade känslan att få köa in i kyrkan. Fem fullsatta föreställningar. Det kunde ha varit femtio till. Proffsigt och samtidigt med en sådan innerlighet. Alla medverkande gjorde en fantastisk insats. Ljus, ljud, musiker, sångare, skådespelare. Allt var på topp och trots att det märktes att musikalen var välregisserad och välrepeterad, så nådde budskapet längre än så. Jag är säker på att alla aktörer fick vara del i planterandet av små frön i alla kyrkobesökare. Frön som får ligga och gro. Låt oss be för att de får rätt omsorg, vattning och gödning. Så att de får blomma ut och likt blåsipporna niga och säga att nu är det ny vår! Guds vår och himmelriket dansar ut på ängarna. På återseende med ett leende!

PS. Idag har jag teckentolkat två påskvandringar i Heliga Trefaldighets kyrka inne i stan. En på morgonen för förskolorna. En ikväll för vuxna. Med Jesus Christ Superstar i ryggen och i hjärtat, så blev påskvandringen en stark upplevelse. Lite rockigare teckenspråk tror jag faktiskt att det blev. För visst är det lite rock'n roll i hela påskbudskapet? Tänk att han, Jesus, besegrade döden. Han uppstod. Från död till liv. Inte tvärtom. Än en gång, tack till Hille församling för påminnelsen.

Ren smitning av högsta klass

Jag är fredagsledig. Dock inte för att blogga. Tanken var att jag skulle städa. Visst är det väl hysteriskt trevligt att planera en dags arbetsavbrott för att vara hemma och städa? Städa, städa, varje fredag och så en gång till jul... det tycker jag är kul! Det är Pippi Långstrump och jag som gnolar på samma trudelutt. Nu har inte Pippi något som jag har, nämligen en blogg, där jag kan avslöja att jag inte alls städar.

Jag sitter med en kaffekopp inom räckhåll, laptopen i mitt knä och musik på stereon. Jag avslöjar min städflykt. Allt ligger öppet och hela omvärlden, om den vill, kan se vilken smitare jag är. Jag resonerar så här: När jag är färdigbloggad, så känner jag mig säkert nöjd och glad och då blir i alla fall inledningen på städningen en stund då städerskan är på gott humör. Om jag vill fortsätta att vara på gott humör, så ska jag inte titta ut genom fönstret. Där ute singlar stora, vita snöflingor ner mot marken. De har inget för det, för de försvinner lika snabbt som de landar. Det är aprilväder. Det växlar snabbt, för under morgonpromenaden med vår älskade hund Millie, så njöt både hon och jag av en vindstilla och varm fredagsmorgon. Vinden slet väl ut sig under gårdagen, då Gävles befolkning nästan hade behövt hjälm utomhus.

Grenar, skyltar, krukor, tak och andra lösa detaljer i stadsbilden flög oberäkneligt runt. Vinden regerade och det kändes obehagligt. Trist för dem så är tågburna, för en stolpe blåste ner norr om Stockholm och slog ut all tågtrafik under väldigt många timmar. Själv tog jag stadsbussen hem efter jobbet. Ja, efter en mellanlandning hos Scorett och Bishop Arms. Jag och ordföranden i styrÖLsen unnade oss ett AU. Ordningskvinnan hade skäl att utebli. Ett Stabat Mater kom emellan. Åtminstone en övning inför ett framträdande i påsk.

Jag vill bara poängtera att ledigheten var planerad innan det planerades att det skulle bli ett AU kvällen innan. AU:n kan komma nerdimpandes väldigt snabbt och oväntat. Det behöver bara blåsa lite i omgivningarna, så finns det anledning att sitta ner och låta det hela sköljas ner med ett par goda öl. Jag kan inte säga att kvällen blev oväntat lyckad, eftersom vi brukar ha ohämmat trevliga tillfällen, men ändå kändes det som kvällen blev kryddad med extra trevligheter. I styrÖLsen har vi som ledstjärna att försöka prova en ny öl varje gång. Igår kväll lyckades vi hitta fem nya öl, som dessutom fick väldigt höga sejdelbetyg.

Jag förstår att det kan uppstå en viss oro hos bloggläsarna och därför vill jag göra ett förtydligande så snart som möjligt. Bara för att vi lyckades hitta fem nya sorter, så innebär inte det per automatik att det var fem nya öl per person. Detta var delandets kväll. Inte bara när det gäller samtalen, utan det fick gälla även ölen. Det är inte helt enkelt på Bishop Arms längre, efter det att de ändrade sin meny. Jag vet inte om det är möjligt att ge StyrÖLsen i uppdrag att vara med och påverka puben, så att den återinför raggmunken. Den gamle trotjänaren. Den rätten som vi alltid kunde falla tillbaka på om det inte var något annat som föll oss på läppen. När Bishop Arms införde Veckans Husman, så känner vi oss lite utelämnade till någon slags matgambling. En raggmunk är alltid en raggmunk. Jag får kanske inte övriga StyrÖLsen med mig, men nog skulle det sitta fint med Mammas Kroppkakor på menyn? Det stora problemet blir bara att få min mamma att ställa upp att laga kroppkakor som ska serveras på puben.

Valet föll därför på Veckans Husman som denna vecka erbjöd en Wallenbergare. Till detta bestämde vi oss för att prova något nytt och då gick vi på en isländsk öl. Ett säkert kort, för vi hade aldrig druckit isländskt öl tidigare. Etiketten visade en liten tomtenisse som satt på en bock och det kändes som om vi återknöt banden både till Gävle och till julen. Ölet fick fyra sejdlar och det var kanske inte så otippat, eftersom det var ett rököl och vi har ju en viss läggning åt det hållet. Hur som helst, det funkade väldigt bra till Wallenbergaren, som också funkade bra till islänningarnas ölbidrag. Jólabjór 2009 från Ölvisholt Brygghús på Island. Ölen hade ett fint småbubbligt skum, som la sig som ett lock på en mörkt kopparfärgad öl. Doften var diskret, men med drag av rök, fruktighet och bröd. Smakmässigt kändes den mycket balanserad med lång trevlig beska och en eftersmak av nejlika och sälta. Just av denna ölen så hade vi varsin. Delandets konst hade inte börjat ännu. Därför fick smaklökarna en rejäl chans att känna in sig. Vi väntar redan på Jólabjór 2010.

Vårt ordinarie styrÖLsebord var upptaget när vi kom, så vi fick välja ett annat. Det var inte helt fel, för det stod precis under luckan som är öppen direkt in till baren. Då och då kikade den trevlige bartendern in genom luckan. Ibland för att fråga om allt var bra och ibland för att fråga om det skulle vara något mer att dricka. På så sätt knöt vi under kvällens lopp mer och mer kontakt och det artade sig till en missionsresa i styrÖLsens namn, där vi fick berätta om historien kring detta märkliga skede i vårt liv. Det kändes som om bartendern tyckte att detta var ett väldigt trevligt sätt att dricka öl på och han gjorde sedan allt för att vi skulle känna oss nöjda. Han var nog glad att slippa servera en stor stark om och om igen, bara för att längre fram på kvällen se den ena personen fullare än den andra.

Som nummer två för kvällen föreslog han en S:t Eriks. Vi tvekade lite på det förslaget. En del S:t Erikar har inte varit till sin fördel. Men andra har förvisso varit till mer än sin fördel, så vi satsade på att detta kunde vara något att prova. Det blev en Dubh, som är av typen Russian Imperial Stout. Dubh betyder svart, så det ger en föraning om färgen på denna öl. Alkoholhalten låg på 10,7 %, så det var smart att dela på det. För att gilla denna typ av öl, så är det rätt bra om man i förväg uppskattar en rökig single malt. Detta öl passar bra som provsmakningsöl. En liten skvätt åt alla. Ett sätt att närma sig whiskeykulturen.

Ölet är lagrat i två olika fat, dels i Laphroaig-fat och dels i Bowmore. Lagringstiden är sex månader. Detta har givit ölet en väldigt rökig karaktär, med väldigt lång eftersmak. Eftersmaken sitter kvar otroligt länge och det känns nästan som man tuggat på rökt torv. Det kan kanske förklara dess något segare konsistens, som faktiskt inte är ovanligt i alkoholstarkare ölsorter. Jag har inte snöat in på genusperspektiv, men lite kul är det med tre tjejer i styrÖLsen och lite extra kul är det att just S:t Eriks Dubh har en upphovskvinna, nämligen Jessica Heidrich. Vi gav henne och drycken 4 sejdlar. Utan tvekan.

Det verkar som om det blir ett ovanligt långt blogginlägg idag. Undrar om det beror på att jag har ett behov av att skjuta upp städningen eller om det är för att det var extra intressanta ölsorter. Jag har bestämt mig för att rada upp kvällens sista tre sorter, utan att direkt avslöja alla smaksensationer. Det kittlar kanske till en nyfikenhet som gör att du själv får lust att prova?

Kvällens mest annorlunda och utstickande öl var Traquair från Skottland. En distinkt skotsk ale som fick platinapris i ölvärldsmästerskapet 1997. Alkoholhalten ligger på 7,2% och utan att vara någon ölexpert så finns det lite sherrykänsla i drycken. Detta sagt, utan att vara någon sherryexpert heller. Vi gav den utan att tveka fem sejdlar. Kvällens höjdare alltså. Genom barluckan serverades fjärde ölsorten och det blev en öl från Kalifornien. En Barney Flats Oatmeal Stout från Anderson Valley Brewing Company. 5,7% och med betyget 3,5 sejdel. Ett medelmåttigt öl med en fin etikett på flaskan som inbjöd till lägereld, banjospel, munspel i jeansfickan och ett rejält grillat revbensspjäll. Wallenbergaren var slut sedan länge och den skulle inte göra sig besvär att försöka slå ut revbenen.

När den ena efter den andra ölen kommer in och vi smuttar och pratar i flera timmar, så är det oroväckande att bestämma sig för kvällens sista öl. Tänk om det helt plötsligt kommer in en sort som får betyget en krossad sejdel eller där vi för snällhetens skull sträcker oss till en sejdel för formen på flaskan. Sådant har hänt tidigare. Vi avslutade kungligt, med en King Goblin, 6,6%. Jag skulle vilja göra avdrag för etiketterna på Goblinsortimentet. Jag tycker de är fula och antilustframkallande. Men innehållet var gott och fick till slut 3,5 sejdlar av våra för högtryck jobbande smaklökar den här kvällen. Glada, väldigt nöjda och även något förvånade hur väl vi hade lyckats beställa goda öl rakt igenom. Nåja, ära den som äras bör. God hjälp fick vi av bartendern. Ska vi ha ett dessertöl någon gång, så får det bli en Traquair, inte den där hemska Afroditen som vi trillade dit på förut en gång. Nu ska jag spänna fast skurborstarna på fötter och svischa över golven. För jag känner mig faktiskt nöjd och glad, precis som jag förutspådde i inledningen av blogginlägget. På återseende med ett leende!

PS. Jag förstår att det måste vara ett mysterium för protokolljusteraren att jag inte har skrivit en enda smaskig sak i dagens protokoll. Jag fick inga förhållningsregler. Inga bakbundna händer. Är det jag som börjar bli tråkig? Nej, jag tror faktiskt inte det. Vi pratade nog egentligen om tråkiga ämnen. Bergsklättring, tumstockar och linjaler. Inte konstigt att vi är behov av att ölen ska vara god.

En liten, men väldigt stor man i varmt minne bevarad

För några dagar sedan fick jag ett mail. Det är inget ovanligt. Det ramlar in mail titt som tätt. Några är av vikt, andra kan sorteras bort direkt. Några är verkligen nödvändiga och andra är intressanta och spännande. Just det här mailet, som föranleder mig att blogga om det, fick mig att bli alldeles tyst och jag kände hur tillvaron stannade upp på ett märkligt sätt. Det innehöll ett sorgebesked. Jag läste raderna om och om igen. Det var oväntat och overkligt. Det var precis som Alf Henriksson skrev: "Ibland hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer".

För cirka ett och ett halvt år sedan träffade jag Sven Frostensson för första gången. Detta skedde genom den psalmskola som jag har haft förmånen att deltaga i tillsammans med tretton andra elever. Sven var den person som tillsammans med övriga personer i AF-stiftelsen höll i denna psalmskola. Jag kommer inte att glömma den, till växten lille mannen med den späda och spänstiga kroppen, som med den varma blicken tog emot oss i entrén och som på ett omsorgsfullt sätt visade oss tillrätta så att vi hittade våra rum. Han var lågmäld och väldigt stillsam, men som också på ett otroligt ärligt och öppet sätt kunde visa irritation när allt inte stod rätt till enligt honom själv.

Jag kommer heller aldrig glömma kindpussen som han alltid gav mig och övriga när vi skiljdes åt. Antingen på Centralstationen i Stockholm eller på platsen där kurstillfället hade hållits. Den kändes alltid så äkta och så vänlig. Känslan av pussen satt kvar på hela hemresan och jag tror inte att det var så mycket för ovanligheten att bli pussad på kinden som det kändes så, utan det var Svens närvaro och ärliga intention att befästa vänligheten som märktes och kindpussen hittade sin väg till mitt hjärta. Där finns den kvar.

Sven, son till den store psalmförfattaren Anders Frostensson. Visst har det varit intressant att sitta och lyssna till hans berättelser om sin far. Sven kändes väldigt ödmjuk och han pratade inte så mycket om sig själv. Jag kan höra honom säga om Anders Frostensson: Min pappa... och härma sin fars röst och kroppsliga rörelser. Genom Sven fick vi komma nära psalmskrivandet, Nils Ferlin och när han berättade om sin mamma Ulla Lidman-Frostensson, så kändes det som om det bara var att ta steget över bron och så befann vi oss i väckelserörelsen. Hennes far, alltså Svens morfar, var ju frontfiguren inom Pingströrelsen. Där satt vi, deltagarna i psalmskolan och tog del av en väldigt intressant bit av historien. Lewi Pethrus, som var den andre frontfiguren, fick också komma med på ett hörn.

Om alla dessa kända personer går det att läsa om i böcker och på internet. Det överträffar ändå inte mötet med Sven Frostensson. Han gav ett ärligt och avskalat tecken på hur det är att vara människa. Han hymlade inte om sin svåra psykiska hälsa och hur hästarna hade blivit räddningen tillbaka till livet. Jag lärde mig mycket av Svens varande och närhet. Enkelt, okonstlat och ändå med en tydlig gränssättning. Trots sin lågmäldhet, så stack han ut. Trots sin stilla personlighet, så var det omöjligt att lägga märke till honom. Rummet fylldes av äktheten och modet att vara den man är, utan något som helst rollspel. Därför tyckte jag om honom. Därför tycker jag om honom. Därför kommer han i fortsättningen leva i mitt minne och jag kommer att ha honom som en förebild i olika situationer.

Sven omkom i en bilolycka i närheten av sitt hem onsdagen den trettionde mars. Hastigt, oväntat förändras livet och det påminner oss om hur skört det är. Jag måste få säga att jag känner av en liten chock. Jag har också hunnit bli lite arg. Det kändes snöpligt och fel att få beskedet i ett mail. Jag förstår att det var det enklaste sättet att delge oss alla, men det tog hårt och det ville inte riktigt gå in. Jag tror också att det hade varit bättre att i så fall enbart få beskedet. Inte tillsammans med en massa praktiska detaljer angående psalmskolan. Jag skiter väl i psalmskolan i det sammanhanget. Sven Frostensson är död och han fattas oss.

Ibland hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag, men nu blir Psalmskolan aldrig densamma mer. Vila i frid Sven. Tack för allt du har gett oss under psalmskoletiden. Jag har några frågor, men de får kanske vänta tills jag också kommer upp till himlen. Jag letar upp dig. Antar att du sitter vid någon hästhage och tuggar på ett grässtrå. Några problem med den himmelska hästskötseln blir det inte framöver. På återseende med ett himmelskt leende!

PS. Mr T och jag firar förlovningsdag idag. Eftersom vi tillhör den firande delen av befolkningen så har det varit både god mat och dryck samt levande ljus och blommor på bordet efter jobbet. Tjugosex år. Då var sjätte april en påskafton och det firades både med påsktårta och ägg. Ikväll blev det paj och vin. För det är inte bara världen som förändrar sig. Det gör almanackan också. Fast jag undrar om det tjugosexåriga förlovningsparet har förändrat sig ett dugg utseendemässigt? Nej, jag tror faktiskt inte det. Fniss...

Förväntan

Det haltar lite i min bloggetikettlista. Endast ett ynka inlägg med etiketten sport. De som känner mig har anat att det måste ha smygit sig in något fel. Annars verkar det stämma. Kultur, samhälle och festligheter ligger i topp. Men de borde verkligen ha sällskap av sporten, men så är alltså inte fallet. Jag följde kvalmatchen mellan Rögle-SSK på TV10 nu på inledningen av kvällen. Inte hela matchen förvisso, utan bara sista perioden. Det var ruggigt spännande. Det kändes nödvändigt för SSK att ta tre poäng med sig inför de avslutande matcherna. Det tätnar i toppen och det är MoDo, SSK och Rögle som ska kämpa om vilka som ska göra Växjö Lakers sällskap upp till elitserien.

Växjö Lakers har gjort en drömresa. Eller är det rättare sagt att säga att de har nått ett drömmål? Vägen och resan dit har kanske inte känts som en dröm. Det har säkert varit hård satsning och mycket vilja, för möjligheten att få lämna Allsvenskan och spela en säsong med de stora grabbarna i Elitserien. Det är mycket möjligt att de får spela mer än en säsong. De verkar ha hittat rätt medicin för att nå resultat. Jag undrar om det inte är dags för till exempel MoDo att ägna sig åt sportspionage, för att se vad det är som behövs förutom en enorm budget och dyra spelare. Sådant som Växjö Lakers inte har sett röken av. Nu har de heller inte spelat i Elitserien och det kan bli returbiljett tillbaka till Allsvenskan efter nästa säsong, men som den smålänning jag är, så gläds jag åt Växjös framfart.

När jag bodde i Småland, så var Växjö den stad som jag gjorde till min mys-stad. Västervik var alltför förknippad med sjukhus. Oskarshamn låg också i den riskzonen med sjukhuset och dessutom ett rätt trist affärsutbud. Kalmar är en underbar sommarstad, men vinterhalvåret? Nä, jag tror det får vara. Vetlanda, lite för litet och står pall för en fika, men inte så mycket mer. Vimmerby, jovars, lite Astrid Lindgrens-feeling går att inhämta där, men vill vi ha mer än Domus och Lindex, så håller jag ändå på Växjö. Parkera bakom Domkyrkan. Gå in i domen och njut av den vackra altartavlan i glas och tänd ljus i det fantastiska ljusbärarträdet. Därefter ligger mys-staden framför dig. Med fik och restauranger och ett stort urval av spännande butiker. Vill du inte åka bil eller buss hem, så kan du försöka fixa en dressin och ta dig hemåt på smalspåret. Förr kunde vi åka tåg från Virserum till Växjö. Ibland stämmer devisen, det var bättre förr. Kommunikationerna i Småland har definitivt inte utvecklats till det bättre.

Nästa gång jag kommer dit så ska jag undersöka om Växjö Lakers har blivit med en souvenirbutik. En mugg eller en keps bör väl ingå i varje smålännings liv. Kanske inte varje smålänning för en och annan håller säkerligen på HV71. Kul att de har fått småländsk konkurrens. Jag tillhör dem som inte gör skillnad på sport och musik vad det gäller kultur. Jag tycker alltså att både fotboll och hockey är kultur, precis som konserter och teater sorteras in under den rubriken. Växjö har ett fint konserthus också. På sätt och vis påminner alltså Växjö och Gävle om varandra. Det fattas bara att Östers IF får Allsvensk status.

Det som definitivt skiljer Gävle och Växjö åt, är Gävles närhet till havet. Eller Växjös frånvaro av havsnärhet. Ändå märks det inte så tydligt som vi havsälskare skulle önska. Gävles närhet till havet skulle kunna framhävas än mer. Vi vet att havet finns där någonstans, men Gävle som stad lyfter inte fram det och underlättar inte direkt för besökare att få havskänsla. Då tycker jag att Växjö är bättre på att lyfta fram det de har och gör god reklam för sjöarna runt omkring. Växjösjön, Helgasjön, Toftasjön, Trummen, Södra- och Norra Bergundasjön. Min längtan till havet börjar ge sig till känna och snart ska kajaken lyftas ner och köras ut till havet. Vilket underbart vårögonblick. Snart!

Det finns dock underbara vårögonblick innan det är kajakdags. Idag till exempel har jag haft ett fantastiskt ögonblick. Nu hjälpte inte direkt vädret till och skapade någon vårkänsla, men väl inkomna och innerligt välkomna till Heliga Trefaldighets kyrka idag på eftermiddagen så fanns både känsla av vårvärme och havsdoft. På kyrkans stora pelare hängde fisknät med bojar och fiskar i papier-maché och det vimlade av en massa härliga människor. Skulle det bli Gävles havsfestival? Nej, bättre upp! Det skulle bli konsert med församlingens barnkörer, miniorer och juniorer. Alla ledare och musiker har gjort ett fantastiskt jobb med inövning och ihopsättning av programmet. Det blev en kanontillställning.

För min del innebar konserten en extra stor förväntan. Jag fick för en tid sedan en förfrågan om jag kunde skriva en text till detta tillfälle. Temat skulle vara livets bröd. Det kändes spännande och stimulerande att få skriva på uppdrag. Jag funderade, läste bibelordet om bröd och tänkte på att sångarna skulle vara barn. Det kändes viktigt att skriva en text med ett djup, men som samtidigt var vardagsaktuell. Jag ville att sången skulle kännas inbjudande och frånvarande av färdiga, klyschiga svar. Jag ville att den skulle väcka nyfikenhet, samtidigt som den skulle ge en rejäl portion av glädje. Jag gjorde ett studiebesök i bröddisken på Konsum och några dagar senare kom en strof i skallen. Den strofen gick jag och tuggade på några dagar och så var det dags. Fram med papper och penna.

Jag har förmånen att få jobba tillsammans med många härliga och fantastiska kollegor. En av dem är organist i församlingen. Vi har sedan några år tillbaka ett roligt och mycket stimulerande arbete tillsammans vad det gäller psalm- och sångproduktion. Där jag skriver texter och han sätter otroligt fin musik till. Det är obeskrivligt att försöka få fram den känsla som det är att få lämna ifrån sig en text och efter ett litet tag få lyssna till ny musik som stämmer överens med det jag har skrivit. Nu menar jag inte bara att melodin följer stavelserna i texten, utan jag menar en djupare dimension, där musiken verkligen förtydligar innebörden i orden. Texten förvandlas till en sång. Jag har många gånger suttit på en stol bredvid och känt tårarna komma. Har i möjligaste mån försökt dölja dem, för hur pinsamt är det inte att sitta där och gråta. Men många gånger har det inte gått att hålla dem tillbaka. Jag tror att det är skapande och kreativitet när den är som bäst. När det inte behövs en massa ansträngning. När det bara rinner på och när det finns där. Naturligt.

Idag var det dags för uruppförande. Det har vi haft förut. I solosång. I körsammanhang. Vi har testat en och annan psalm på personalsamlingar. Idag var det uruppförande med barnkör och säga vad man vill, men barnens röster är oslagbara i sammanhanget. En bossanova-svängig melodi. Jag är livets bröd, säger Jesus. Vad menar han med det? Jag är livets bröd, säger Jesus och bjuder oss till sin brödbuffé! Sången inledde konserten och människor, jag också, applåderade glatt. Jag gladdes i mitt hjärta. Jag kände stolthet. Jag tillhör en församling som presenterar en inbjudande Jesus. En Jesus som säger: "Kom och smaka. Kom och se". Därpå följde drama, härliga och roliga sånger, bön, kollektal på rim och så en pampig version av Händels Messias med orgelkomp. Självklart ville publiken ha extranummer och då kom den igen... vår sång och jag kämpade återigen med att hålla tårarna tillbaka. Jag fick en försmak av himlen. Barnens röster visade oss det. Det skapade ännu mer förväntan. På vad som ska komma. En himmelskt bra söndag och etiketten blir sport. På återseende med ett leende!

PS. Vet du, idag, för exakt trettioåtta år sedan, så ringdes det första samtalet från en mobil. Den vägde över ett kilo och batteriet höll laddningen i cirka tjugo minuter. Jag har ingen koll på vad min iPhone väger, men idag i kyrkan kunde jag både spela in sången, ta kort och skicka ett mms med den. Batteriet höll mer än konsertens fyrtiofem minuter. Föredömlig längd förresten på konserten. Då har alla en sportslig chans att orka med!