Vissa tankar kan jag inte tänka klart. Nu menar jag klart i betydelsen färdigt. Alltså inte suddiga eller luddiga tankar. Sådana tänker jag säkert många och ofta. Men dessa ofärdiga tankar, som jag inte klarar av att tänka ända ut till spetsen, de kommer någon gång ibland. Jag gör mitt bästa för att vifta bort dem. Förresten tankar, i plural, stämmer det? Eller är det inte så att det rör en speciell tanke. En enda. Den som är så smärtsam att tänka färdigt att jag måste hejda mig och låta hjärnan vila sig en stund. Den tanken som direkt ilar iväg till mitt hjärta och det gör så fruktansvärt ont. Jag kan nästan inte skriva om den tanken utan att tårarna vill tränga sig fram. Tårar som inte kommer bara från tårkanalen, utan tårar som nästan verkar ha hela kroppen med sig ut. Den stora, smärtsamma floden, som ska trängas ihop till en droppe av saltat vatten.
Igår fick jag tänka tanken igen, för ämnet aktualiserades. Budet nådde oss på arbetsplatsen att en älskad kollega inte bara behövt tänka tanken, utan han och hans familj befann sig mitt i den verklighet som tanken handlar om. Budet nådde oss och reaktionerna lät inte vänta på sig. Tårar, skakningar, tystnad, förstämning och stilla frågor som: Är det någon som vet vad som hänt? Är det någon som har pratat med dem? Den normalt mycket uppsluppna fredagsstämningen med färska frallor på fikabordet kom av sig. Givetvis kom den av sig. Den halvtimmen som i normala fall brukar vara veckans höjdpunkt, blev nu en halvtimme av att försöka få ihop kroppen, fysiskt och psykiskt.
Jag frös och tårarna trängde fram och jag såg ingen anledning till att hejda dem. Kroppen värkte och en massa ord snurrade runt kring bordet och så även i mitt huvud. Tragiskt. Ofattbart. Varför. Avgrund. Mörker. Hemskt. Tomt. Ändå så räckte inte orden till. För vad kan beskriva den tomma plats som ett barn lämnar efter sig? Förstår du nu, varför jag inte vill eller kan tänka tanken ända ut? Det fattas familjen en son. Nio år gammal. En älskad son. Ett hjärtebarn. Ett barn som har pekat på godhet och glädje. Ett barn som är föräldrarnas allt. En älskad bror. Ett barnbarn. En vän. En klasskompis. En kyrkobesökare. Listan kan byggas på och det görs kanske bäst av dem som kände honom. Jag känner honom som en kollegas son och även för mig öppnar sig avgrunden. För rent mänskligt är detta så fel.
Jag föddes med en allvarlig missbildning på ena njuren. Det fanns inte möjlighet att göra en transplantation. Den missbildade njuren liknade en rutten potatis. Du vet så där ihopskrumpnad och oanvändbar som bara en rutten potatis kan bli. Den andra njuren, som jag brukar kalla den friska njuren, var inte heller i bästa skick och den slet hårt mot alla urinvägsinfektioner, blåskatarrer och njurinflammationer som var ständiga följeslagare i min barndom. Jag saknade klaffar i urinledarna. Om jag inte fick två fungerande njurar vid skapandet, så fick jag som lite plåster på såren tre urinledare. Denna extra bonus var inte så mycket att stoltsera med eftersom det saknades klaffar. Utan fungerande njurfunktion påverkas snabbt övriga organ och jag var ett sjukt barn med ständiga febertoppar, feberkramper, svarta ringar under ögonen och glåmig hy. Jag var för svag för operation och låg på sjukhus. Ofta på Karolinska sjukhuset i Solna.
Där samlades barn från hela Sverige. Björn från Norrköping. Eva från Katrineholm. Päivi från Stockholm. Ing-Marie från Virserum. Cancersjuka barn. Brännskadade barn. Barn med njurfel. Barn med hjärtfel. Förlamade barn. Så svårt sjuka barn att det var lika vanligt att de dog som att de överlevde. Det var många morgnar som jag vaknade och en rumskompis var borta. Inte för att han hade fått åka hem på natten, utan för att han var död. Död. Död? Ett tre bokstäver långt ord som ska heltäcka ett faktum så stort att det svindlar.
Min mamma bodde på mamma-avdelningen på våning tio. Där var det inte det glada syjuntegänget som man skulle kunna tänka sig att det kan vara när så många kvinnor i yngre medelåldern slussas samman i ett enda stort kvinnokollektiv. Där var smärtans hemvist. Orons hemvist. Saknadens hemvist. Osäkerhetens hemvist. En plats som någon alltid lämnade för gott, inte för att barnet blivit friskt, utan för att barnet hade slutat sin vandring på jorden.
Jag blev själv mamma för första gången nittonhundraåttionio. Jag och min man har inte varit helt förskonade från sjukhus med våra två barn, men det har inte varit några livshotande tillstånd. Utan mer operationer av nyckelben och knän. Tillrättaläggning av bruten näsa och finger. Idrottsrelaterade skador. Jag vill inte nonchalera smärtan i dessa besök och en del astmaattacker har varit allvarliga. Men vi har inte levt med ovissheten om det ska gå bra eller inte. En del föräldrar gör det hela tiden. Mina föräldrar gjorde det hela tiden. De fick lära sig leva med tanken att tacka för varje ny dag som avlöpte väl. Jag beundrar dem för det. I min enkla tro, så tror jag att Gud redan före det nya livet skapas vet vilka föräldrar som är lämpade för att ta emot dessa Gudagivna barn. De barn som behöver lite extra omsorg och omvårdnad. De barn som inte följer mönstret i utvecklingskurvorna. De barn som ställer tillvaron på ända. Gud har sett dessa föräldrar långt före barnet föds och han känner sig nöjd med valet. Han vet att detta barn får den bästa tillvaron man kan tänka sig.
Jag är tacksam för Guds val av föräldrar till mig. De är mina hjältar. Deras omsorg om mig finns fortfarande kvar, fastän jag idag är en vuxen kvinna och mamma själv. Därför de vet, det som många andra inte vet, att jag är fortfarande det barn som har en missbildad njure och som har en allt annat än frisk njure som en del i det kroppsliga maskineriet. Min mamma är känslomässigt en fullfjädrad läkare, som ställer diagnos långt före läkarvetenskapen. För några år sedan, när jag drabbades av sorkfeber, som har som följd att det slår ut njurfunktion, då var hon den som först påpekade att de borde kolla upp om det är sorkfeber. Just för att hon visste att det kan slå ut njurfunktionen. Mycket riktigt, det slog ut njurfunktionen och med en lite halvsjaskig njure, gick det dessutom väldigt fort. Jag tror Gud även har koll på syskonen i dessa speciella familjer. De blir viktiga pusselbitar med en alldeles speciell utmaning. Det kommer att forma dem och jag vet att de går rustade på ett alldeles speciellt sätt genom livet. Jag har världens bästa bror. Gud, tack för honom.
Jag önskar att människor inte skulle behöva ställas vid den här avgrunden och tvingas leva i en verklig tanke att förlora ett barn. Vi som står vid sidan om funderar: Hur orkar de? Jag tror inte att man gör det. Jag tror att kraften som uppbådas är given av den Gud som skapat oss och som vet allt om oss. Han som vet vad smärta är och som vet vad död är. Han som gav löftet att alltid vara med oss. Inte bara på sommarängen, eller i höstlövshögarna. Inte bara i skidbacken eller vid vårfloden. Han som lovade att vandra med oss i dödsskuggans dal är nära. För övrigt känns det tomt, kallt, nästan kusligt ruggigt. Så där ofattbart så att tanken snurrar och luddar till sig. En nioårig pojke fattas oss. Det är ett tomrum här som aldrig kan ersättas. Men det kommer att fyllas på av ljusa minnen. Glada minnen. Minnen av skratt och lek.
För alla vackra saker är inte långa. Det finns korta saker som är oemotståndligt vackra. Pyttesmå saker som i skönhet slår de storslagna. Så ett kort liv kan vara vackert och ge vacker efterklang. Det lindrar inte smärtan, men det ger ett tröstande leende mot oss. För så är det tror jag, att livet ler mot oss trots att vi har svårt att le just nu. På återseende lilla älskade barn med det himmelska leendet!
PS. Usch och fy vilket eländigt väder det har varit idag. Regnigt, blåsigt och väldigt kyligt. Nästan som om vädret vill känna precis som vi sörjande. Sonen är i Barcelona och rapporterar värme och sol och förnöjsamhet. Han sitter just nu på fotbollsarenan Camp Nou och jag ser honom framför mig. Han är i sitt esse. Dottern hade ännu en tenta igår, så jag unnar henne lite adventsmys tillsammans med den finaste fästmannen. Maken har legat däckat några dagar och så även idag. Jag passade på att lämna grejer vid Erikshjälpen och återvinnningen. Det finns mycket att blogga om i det sammanhanget. Köerna till exempel. Jag gör inte det idag. Jag bloggar istället i tacksamhet om att himlen är en plats där inte tårar eller kyla finns. Och inga köer. En plats där nioåriga killar får vara i sitt esse. Jag undrar i min nyfikenhet vad han pysslar med nu? En gång i framtiden får vi veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar