Innan jag säger god natt vill jag säga det här

Egentligen är det väl läggdags och inte bloggdags, men jag tror inte att det är någon större idé att jag lägger huvudet på kudden direkt. Huvudet är nämligen fullt av en massa tankar som pockar på att få cirkulera en stund till. Det är dessutom en del upprörda tankar. Om jag bloggar om dem, så kanske jag kan lägga dem åt sidan och lägga mig själv i sängen. Det är värt att försöka i alla fall. Det blev en löpsedel för mycket för mig idag som gör att jag kan inte låta detta vara obloggat längre.

I början av veckan gällde Aftonbladets löpsedel de personer som tjänar mest i Gävle. Namn, ålder och inkomst gav feta rubriker. Jag tycker sådan journalistik är träskjournalistik. Vi vet att två miljarder av jordens befolkning lägger sig hungriga varje kväll och att många dör varje dag på grund av sjukdomar, svält och förföljelse. Att då, som en av Sveriges största tidningar, ägna sin tid och fokusering på att namnge de som tjänar mest i en stad, är en form av maktmissbruk. Att förvalta pennan och tangentbordet på fel sätt. Jag blev arg, upprörd, förbannad, irriterad och suckade för mig själv där jag gick gågatan fram: Vart är vi på väg?

Ja, nu är som tur inte alla på väg ner i det där äckelträsket som Aftonbladet befinner sig i. Jag lät min upprördhet få flöda med text och bild på Facebook och jag har nog aldrig fått så många reaktioner tidigare. Det vittnar om att vi är fortfarande många som bryr oss och som har lyckats hålla fokuseringen på medkänsla och medmänsklighet. Vi får helt enkelt inte sluta bry oss. Historien måste ha lärt oss något. Vad som händer när människor inte bryr sig eller inte vågar bry sig.

Jag är medveten om att det kan krävas mod att gå emot galenskap. Fast jag inbillar mig att det krävs större mod den gång vi måste förklara oss varför vi gjorde si eller så. Eller varför vi inte gjorde så eller si. Jag brukar gå tillbaka till andra världskriget som jag tycker är ett lysande exempel på hur illa det kan bli. Men så satt också de stora nazistledarna så småningom innanför de anklagades skrank och bara längtade efter att få tugga sönder giftampullen. Sanningen om att inte ha agerat eller att ha agerat fel blir för smärtsam.

Tänk om Aftonbladet kunde anamma sådan journalistisk stake, ja, så att pennan reser sig som en enorm fallos till någon nytta för de fattigaste människorna i vår stad. De som lever under existensminimum. De som kämpar och kämpar och som varje månad slåss mot försenade utbetalningar från Försäkringskassan eller som har fått tack och adjö från Arbetsförmedlingens fas3-ruta och som nu står på ruta noll igen. Varför inte en löpsedel om den ensamstående mamman som nu tittar igenom önskelistorna från barnen? Varför inte en löpsedel om pensionären som snålar och snålar, men ändå räcker inte pensionen till medicin och läkarbesök?

Jag hade fått nog av denna sortens journalistik redan i början av veckan och så pang, en ny käftsmäll idag. Ny löpsedel från Aftonbladet. De kvinnor under 40 år som tjänar mest i Gävle. Fet rubrik. Mina känslor lät inte vänta på sig. Men vad f-n? Jag behöver verkligen någon som kan argumentera emot mig och som på så sätt kan hjälpa mig att förstå vad det är som är så intressant. Jag känner mig som en utomjording i sammanhanget. Jag kan tänka mig två miljarder saker som är viktigare att uträtta eller att fokusera på än att plöja tabeller i Aftonbladet och se vilka människor i Gävle som tjänar mest. Självklart är det bra att människor tjänar och har ekonomi så de klarar sig, men pengar är faktiskt ingen garant för lycka eller hälsa. Fast någon sådan kolumn har säkert inte Aftonbladet lagt till. I bottenträskjournalistiken är detta inte relevant i sammanhanget. Där ska vi bara gotta oss åt de stora inkomsterna.

Jag är ändå vid gott mod, tack vare reaktionerna på min FB-status. Vi verkar bry oss. Jag har inte uppdaterat min FB-status om en alldeles nytillkommen upprördhet som jag fick mig till livs nyss på TV. I ett debattprogram diskuterades det aktuella ämnet kyrkan och skolavslutningar. Så fasansfullt att barn blir skadade för livet, eftersom de har varit i kyrkan på skolavslutningar och inte fått välja själva. Nej, då måste det vara bättre att samla dem i skolans gymnastiksal där doften av gammal svett sitter kvar i höjdhoppsmattan och där de romerska ringarna hänger i taket som symboler för misslyckade loopar. Eller aulan är väl ett lysande rum för en avslutning? Där det nationella provet i matte skrevs och där suddigummsbiten ven förbi örat, eftersom någon dampkompis hade för lite att göra.

Jag lider verkligen med mamman som argumenterade emot att låta sitt barn komma till kyrkan på en skolavslutning, eftersom barnet då skulle komma till en plats där det hänger ett lik på ett kors längst fram. Vi som fortfarande tillhör kyrkan och som tror på Gud och som kallar oss kristna och som bättre upp förhoppningsvis hellre lever som kristna, har ett enormt missionprojekt i vårt eget land att utföra. Jag skulle säkert också sitta i en TV-studio och förfäras över lik om jag inte fått uppleva en tro på en levande Kristus. Tänk så fruktansvärt om jag skulle tillbe reliker. Ett skelett som skulle kunna malas ner till pulver i närmaste kvarn. Hu så makabert.

Det är inte så farligt att bli välsignad. Jag har blivit det flera gånger och överlevt. En välsignelse är en uttalad önskan om välgång och lycka. Motsatsen torde vara förbannelse. Jag skulle bli mer skrämd om mina barn kom hem från skolvärlden och berättade att någon hade gett dem en förbannelse eller uttalat en sådan över hela skolgruppen. För vi önskar väl egentligen välgång och lycka för våra barn? Jag tror faktiskt att vi i det långa loppet, var och en, kommer att upptäcka att vi inte fixar att ordna det på egen hand. Att vi måste vända oss till något större och gudomligare än oss själva. Vi kallar ibland detta för Gud. Gud är inte kyrkan. Kyrkan kan dels vara en byggnad och det vet vi alla att sådana kan rasa vid en bombning eller en jordbävning. Så vi har mycket mer makt än kyrkobyggnaden. Vi behöver alltså inte känna rädsla för den.

Men kyrkan är också vi. Alla vi som gemensamt förenar oss i tro på Gud och som har tagit emot hans son Jesus i våra liv. Så en skolavslutning skulle kunna hållas utomhus och få samma innebörd. För tron finns i människors hjärtan och vi kan tänka välsignelse över vem som helst, när som helst och var som helst. Det gör vi också och jag är så tacksam för det. För jag vågar inte tänka på hur världen skulle se ut annars. Om förbannelser i den andra vågskålen fick fritt spelrum.

Jag skulle nog vilja göra ett klarläggande från insiderhåll också, som jag inte tyckte kom fram i TV-debatten. Det verkade som det är kyrkan, som en tredje betydelse, som organisation, som tvingar skolan att ha sina avslutningar i kyrkorummet. Det argumentet känner jag inte till från verkligheten. Där tycker jag det är raka motsatsen. Att kyrkan får maka på sina egna aktiviteter för att skolorna vill boka sina avslutningar där. Eller när stadens Lucia vill ha sina tablåer där. Eller när stödgalorna vill ha sina arrangemang där. Vad skulle hända om kyrkobyggnaden, de kristna, den kyrkliga organisationen började säga nej. NEJ, tyvärr. Vi har gudstjänst då. NEJ, tyvärr. Vi har samlats för bön då. NEJ, tyvärr. Vi har ett arv, en kultur, en tradition, ett uppdrag att ägna oss åt. Jag bara funderar skrivandes. I hopp om att vi kan sätta ner foten eller båda knäna och vara kyrka. Inte bara för att det är så trevligt. Utan för att det är livsnödvändigt. På återseende med ett leende!

PS. Jag måste skriva något trevligt också. Jag kan ju inte gå och lägga mig och vara den sura bloggaren i Hille. Så varför inte nämna något om dagens namnsdagsbarn. Virginia. Det är ett latinskt namn och vi känner säkert igen det också från engelskans "virgin" som betyder jungfru, oskuld och mö. Självklart syftar det tillbaka på världens mest kända jungfru, nämligen Maria. Mamman till Jesus. Hon som födde ett levande barn. Som hon såg växa upp och utvecklas. Som hon sedan följde i glädje, förundran, bävan och sorg. Maria har inte namnsdag idag. Men det har Virginia. Som syftar på jungfrun som bar ett heligt barn inom sig. Högaktuellt i dessa advents- och jultider. Det är inte bara trevligt utan självaste orsaken till att skolorna överhuvudtaget har julavslutningar. Förlåt, jag kunde inte låta bli. Sov gott.