Förväntan

Det haltar lite i min bloggetikettlista. Endast ett ynka inlägg med etiketten sport. De som känner mig har anat att det måste ha smygit sig in något fel. Annars verkar det stämma. Kultur, samhälle och festligheter ligger i topp. Men de borde verkligen ha sällskap av sporten, men så är alltså inte fallet. Jag följde kvalmatchen mellan Rögle-SSK på TV10 nu på inledningen av kvällen. Inte hela matchen förvisso, utan bara sista perioden. Det var ruggigt spännande. Det kändes nödvändigt för SSK att ta tre poäng med sig inför de avslutande matcherna. Det tätnar i toppen och det är MoDo, SSK och Rögle som ska kämpa om vilka som ska göra Växjö Lakers sällskap upp till elitserien.

Växjö Lakers har gjort en drömresa. Eller är det rättare sagt att säga att de har nått ett drömmål? Vägen och resan dit har kanske inte känts som en dröm. Det har säkert varit hård satsning och mycket vilja, för möjligheten att få lämna Allsvenskan och spela en säsong med de stora grabbarna i Elitserien. Det är mycket möjligt att de får spela mer än en säsong. De verkar ha hittat rätt medicin för att nå resultat. Jag undrar om det inte är dags för till exempel MoDo att ägna sig åt sportspionage, för att se vad det är som behövs förutom en enorm budget och dyra spelare. Sådant som Växjö Lakers inte har sett röken av. Nu har de heller inte spelat i Elitserien och det kan bli returbiljett tillbaka till Allsvenskan efter nästa säsong, men som den smålänning jag är, så gläds jag åt Växjös framfart.

När jag bodde i Småland, så var Växjö den stad som jag gjorde till min mys-stad. Västervik var alltför förknippad med sjukhus. Oskarshamn låg också i den riskzonen med sjukhuset och dessutom ett rätt trist affärsutbud. Kalmar är en underbar sommarstad, men vinterhalvåret? Nä, jag tror det får vara. Vetlanda, lite för litet och står pall för en fika, men inte så mycket mer. Vimmerby, jovars, lite Astrid Lindgrens-feeling går att inhämta där, men vill vi ha mer än Domus och Lindex, så håller jag ändå på Växjö. Parkera bakom Domkyrkan. Gå in i domen och njut av den vackra altartavlan i glas och tänd ljus i det fantastiska ljusbärarträdet. Därefter ligger mys-staden framför dig. Med fik och restauranger och ett stort urval av spännande butiker. Vill du inte åka bil eller buss hem, så kan du försöka fixa en dressin och ta dig hemåt på smalspåret. Förr kunde vi åka tåg från Virserum till Växjö. Ibland stämmer devisen, det var bättre förr. Kommunikationerna i Småland har definitivt inte utvecklats till det bättre.

Nästa gång jag kommer dit så ska jag undersöka om Växjö Lakers har blivit med en souvenirbutik. En mugg eller en keps bör väl ingå i varje smålännings liv. Kanske inte varje smålänning för en och annan håller säkerligen på HV71. Kul att de har fått småländsk konkurrens. Jag tillhör dem som inte gör skillnad på sport och musik vad det gäller kultur. Jag tycker alltså att både fotboll och hockey är kultur, precis som konserter och teater sorteras in under den rubriken. Växjö har ett fint konserthus också. På sätt och vis påminner alltså Växjö och Gävle om varandra. Det fattas bara att Östers IF får Allsvensk status.

Det som definitivt skiljer Gävle och Växjö åt, är Gävles närhet till havet. Eller Växjös frånvaro av havsnärhet. Ändå märks det inte så tydligt som vi havsälskare skulle önska. Gävles närhet till havet skulle kunna framhävas än mer. Vi vet att havet finns där någonstans, men Gävle som stad lyfter inte fram det och underlättar inte direkt för besökare att få havskänsla. Då tycker jag att Växjö är bättre på att lyfta fram det de har och gör god reklam för sjöarna runt omkring. Växjösjön, Helgasjön, Toftasjön, Trummen, Södra- och Norra Bergundasjön. Min längtan till havet börjar ge sig till känna och snart ska kajaken lyftas ner och köras ut till havet. Vilket underbart vårögonblick. Snart!

Det finns dock underbara vårögonblick innan det är kajakdags. Idag till exempel har jag haft ett fantastiskt ögonblick. Nu hjälpte inte direkt vädret till och skapade någon vårkänsla, men väl inkomna och innerligt välkomna till Heliga Trefaldighets kyrka idag på eftermiddagen så fanns både känsla av vårvärme och havsdoft. På kyrkans stora pelare hängde fisknät med bojar och fiskar i papier-maché och det vimlade av en massa härliga människor. Skulle det bli Gävles havsfestival? Nej, bättre upp! Det skulle bli konsert med församlingens barnkörer, miniorer och juniorer. Alla ledare och musiker har gjort ett fantastiskt jobb med inövning och ihopsättning av programmet. Det blev en kanontillställning.

För min del innebar konserten en extra stor förväntan. Jag fick för en tid sedan en förfrågan om jag kunde skriva en text till detta tillfälle. Temat skulle vara livets bröd. Det kändes spännande och stimulerande att få skriva på uppdrag. Jag funderade, läste bibelordet om bröd och tänkte på att sångarna skulle vara barn. Det kändes viktigt att skriva en text med ett djup, men som samtidigt var vardagsaktuell. Jag ville att sången skulle kännas inbjudande och frånvarande av färdiga, klyschiga svar. Jag ville att den skulle väcka nyfikenhet, samtidigt som den skulle ge en rejäl portion av glädje. Jag gjorde ett studiebesök i bröddisken på Konsum och några dagar senare kom en strof i skallen. Den strofen gick jag och tuggade på några dagar och så var det dags. Fram med papper och penna.

Jag har förmånen att få jobba tillsammans med många härliga och fantastiska kollegor. En av dem är organist i församlingen. Vi har sedan några år tillbaka ett roligt och mycket stimulerande arbete tillsammans vad det gäller psalm- och sångproduktion. Där jag skriver texter och han sätter otroligt fin musik till. Det är obeskrivligt att försöka få fram den känsla som det är att få lämna ifrån sig en text och efter ett litet tag få lyssna till ny musik som stämmer överens med det jag har skrivit. Nu menar jag inte bara att melodin följer stavelserna i texten, utan jag menar en djupare dimension, där musiken verkligen förtydligar innebörden i orden. Texten förvandlas till en sång. Jag har många gånger suttit på en stol bredvid och känt tårarna komma. Har i möjligaste mån försökt dölja dem, för hur pinsamt är det inte att sitta där och gråta. Men många gånger har det inte gått att hålla dem tillbaka. Jag tror att det är skapande och kreativitet när den är som bäst. När det inte behövs en massa ansträngning. När det bara rinner på och när det finns där. Naturligt.

Idag var det dags för uruppförande. Det har vi haft förut. I solosång. I körsammanhang. Vi har testat en och annan psalm på personalsamlingar. Idag var det uruppförande med barnkör och säga vad man vill, men barnens röster är oslagbara i sammanhanget. En bossanova-svängig melodi. Jag är livets bröd, säger Jesus. Vad menar han med det? Jag är livets bröd, säger Jesus och bjuder oss till sin brödbuffé! Sången inledde konserten och människor, jag också, applåderade glatt. Jag gladdes i mitt hjärta. Jag kände stolthet. Jag tillhör en församling som presenterar en inbjudande Jesus. En Jesus som säger: "Kom och smaka. Kom och se". Därpå följde drama, härliga och roliga sånger, bön, kollektal på rim och så en pampig version av Händels Messias med orgelkomp. Självklart ville publiken ha extranummer och då kom den igen... vår sång och jag kämpade återigen med att hålla tårarna tillbaka. Jag fick en försmak av himlen. Barnens röster visade oss det. Det skapade ännu mer förväntan. På vad som ska komma. En himmelskt bra söndag och etiketten blir sport. På återseende med ett leende!

PS. Vet du, idag, för exakt trettioåtta år sedan, så ringdes det första samtalet från en mobil. Den vägde över ett kilo och batteriet höll laddningen i cirka tjugo minuter. Jag har ingen koll på vad min iPhone väger, men idag i kyrkan kunde jag både spela in sången, ta kort och skicka ett mms med den. Batteriet höll mer än konsertens fyrtiofem minuter. Föredömlig längd förresten på konserten. Då har alla en sportslig chans att orka med!