Ren smitning av högsta klass

Jag är fredagsledig. Dock inte för att blogga. Tanken var att jag skulle städa. Visst är det väl hysteriskt trevligt att planera en dags arbetsavbrott för att vara hemma och städa? Städa, städa, varje fredag och så en gång till jul... det tycker jag är kul! Det är Pippi Långstrump och jag som gnolar på samma trudelutt. Nu har inte Pippi något som jag har, nämligen en blogg, där jag kan avslöja att jag inte alls städar.

Jag sitter med en kaffekopp inom räckhåll, laptopen i mitt knä och musik på stereon. Jag avslöjar min städflykt. Allt ligger öppet och hela omvärlden, om den vill, kan se vilken smitare jag är. Jag resonerar så här: När jag är färdigbloggad, så känner jag mig säkert nöjd och glad och då blir i alla fall inledningen på städningen en stund då städerskan är på gott humör. Om jag vill fortsätta att vara på gott humör, så ska jag inte titta ut genom fönstret. Där ute singlar stora, vita snöflingor ner mot marken. De har inget för det, för de försvinner lika snabbt som de landar. Det är aprilväder. Det växlar snabbt, för under morgonpromenaden med vår älskade hund Millie, så njöt både hon och jag av en vindstilla och varm fredagsmorgon. Vinden slet väl ut sig under gårdagen, då Gävles befolkning nästan hade behövt hjälm utomhus.

Grenar, skyltar, krukor, tak och andra lösa detaljer i stadsbilden flög oberäkneligt runt. Vinden regerade och det kändes obehagligt. Trist för dem så är tågburna, för en stolpe blåste ner norr om Stockholm och slog ut all tågtrafik under väldigt många timmar. Själv tog jag stadsbussen hem efter jobbet. Ja, efter en mellanlandning hos Scorett och Bishop Arms. Jag och ordföranden i styrÖLsen unnade oss ett AU. Ordningskvinnan hade skäl att utebli. Ett Stabat Mater kom emellan. Åtminstone en övning inför ett framträdande i påsk.

Jag vill bara poängtera att ledigheten var planerad innan det planerades att det skulle bli ett AU kvällen innan. AU:n kan komma nerdimpandes väldigt snabbt och oväntat. Det behöver bara blåsa lite i omgivningarna, så finns det anledning att sitta ner och låta det hela sköljas ner med ett par goda öl. Jag kan inte säga att kvällen blev oväntat lyckad, eftersom vi brukar ha ohämmat trevliga tillfällen, men ändå kändes det som kvällen blev kryddad med extra trevligheter. I styrÖLsen har vi som ledstjärna att försöka prova en ny öl varje gång. Igår kväll lyckades vi hitta fem nya öl, som dessutom fick väldigt höga sejdelbetyg.

Jag förstår att det kan uppstå en viss oro hos bloggläsarna och därför vill jag göra ett förtydligande så snart som möjligt. Bara för att vi lyckades hitta fem nya sorter, så innebär inte det per automatik att det var fem nya öl per person. Detta var delandets kväll. Inte bara när det gäller samtalen, utan det fick gälla även ölen. Det är inte helt enkelt på Bishop Arms längre, efter det att de ändrade sin meny. Jag vet inte om det är möjligt att ge StyrÖLsen i uppdrag att vara med och påverka puben, så att den återinför raggmunken. Den gamle trotjänaren. Den rätten som vi alltid kunde falla tillbaka på om det inte var något annat som föll oss på läppen. När Bishop Arms införde Veckans Husman, så känner vi oss lite utelämnade till någon slags matgambling. En raggmunk är alltid en raggmunk. Jag får kanske inte övriga StyrÖLsen med mig, men nog skulle det sitta fint med Mammas Kroppkakor på menyn? Det stora problemet blir bara att få min mamma att ställa upp att laga kroppkakor som ska serveras på puben.

Valet föll därför på Veckans Husman som denna vecka erbjöd en Wallenbergare. Till detta bestämde vi oss för att prova något nytt och då gick vi på en isländsk öl. Ett säkert kort, för vi hade aldrig druckit isländskt öl tidigare. Etiketten visade en liten tomtenisse som satt på en bock och det kändes som om vi återknöt banden både till Gävle och till julen. Ölet fick fyra sejdlar och det var kanske inte så otippat, eftersom det var ett rököl och vi har ju en viss läggning åt det hållet. Hur som helst, det funkade väldigt bra till Wallenbergaren, som också funkade bra till islänningarnas ölbidrag. Jólabjór 2009 från Ölvisholt Brygghús på Island. Ölen hade ett fint småbubbligt skum, som la sig som ett lock på en mörkt kopparfärgad öl. Doften var diskret, men med drag av rök, fruktighet och bröd. Smakmässigt kändes den mycket balanserad med lång trevlig beska och en eftersmak av nejlika och sälta. Just av denna ölen så hade vi varsin. Delandets konst hade inte börjat ännu. Därför fick smaklökarna en rejäl chans att känna in sig. Vi väntar redan på Jólabjór 2010.

Vårt ordinarie styrÖLsebord var upptaget när vi kom, så vi fick välja ett annat. Det var inte helt fel, för det stod precis under luckan som är öppen direkt in till baren. Då och då kikade den trevlige bartendern in genom luckan. Ibland för att fråga om allt var bra och ibland för att fråga om det skulle vara något mer att dricka. På så sätt knöt vi under kvällens lopp mer och mer kontakt och det artade sig till en missionsresa i styrÖLsens namn, där vi fick berätta om historien kring detta märkliga skede i vårt liv. Det kändes som om bartendern tyckte att detta var ett väldigt trevligt sätt att dricka öl på och han gjorde sedan allt för att vi skulle känna oss nöjda. Han var nog glad att slippa servera en stor stark om och om igen, bara för att längre fram på kvällen se den ena personen fullare än den andra.

Som nummer två för kvällen föreslog han en S:t Eriks. Vi tvekade lite på det förslaget. En del S:t Erikar har inte varit till sin fördel. Men andra har förvisso varit till mer än sin fördel, så vi satsade på att detta kunde vara något att prova. Det blev en Dubh, som är av typen Russian Imperial Stout. Dubh betyder svart, så det ger en föraning om färgen på denna öl. Alkoholhalten låg på 10,7 %, så det var smart att dela på det. För att gilla denna typ av öl, så är det rätt bra om man i förväg uppskattar en rökig single malt. Detta öl passar bra som provsmakningsöl. En liten skvätt åt alla. Ett sätt att närma sig whiskeykulturen.

Ölet är lagrat i två olika fat, dels i Laphroaig-fat och dels i Bowmore. Lagringstiden är sex månader. Detta har givit ölet en väldigt rökig karaktär, med väldigt lång eftersmak. Eftersmaken sitter kvar otroligt länge och det känns nästan som man tuggat på rökt torv. Det kan kanske förklara dess något segare konsistens, som faktiskt inte är ovanligt i alkoholstarkare ölsorter. Jag har inte snöat in på genusperspektiv, men lite kul är det med tre tjejer i styrÖLsen och lite extra kul är det att just S:t Eriks Dubh har en upphovskvinna, nämligen Jessica Heidrich. Vi gav henne och drycken 4 sejdlar. Utan tvekan.

Det verkar som om det blir ett ovanligt långt blogginlägg idag. Undrar om det beror på att jag har ett behov av att skjuta upp städningen eller om det är för att det var extra intressanta ölsorter. Jag har bestämt mig för att rada upp kvällens sista tre sorter, utan att direkt avslöja alla smaksensationer. Det kittlar kanske till en nyfikenhet som gör att du själv får lust att prova?

Kvällens mest annorlunda och utstickande öl var Traquair från Skottland. En distinkt skotsk ale som fick platinapris i ölvärldsmästerskapet 1997. Alkoholhalten ligger på 7,2% och utan att vara någon ölexpert så finns det lite sherrykänsla i drycken. Detta sagt, utan att vara någon sherryexpert heller. Vi gav den utan att tveka fem sejdlar. Kvällens höjdare alltså. Genom barluckan serverades fjärde ölsorten och det blev en öl från Kalifornien. En Barney Flats Oatmeal Stout från Anderson Valley Brewing Company. 5,7% och med betyget 3,5 sejdel. Ett medelmåttigt öl med en fin etikett på flaskan som inbjöd till lägereld, banjospel, munspel i jeansfickan och ett rejält grillat revbensspjäll. Wallenbergaren var slut sedan länge och den skulle inte göra sig besvär att försöka slå ut revbenen.

När den ena efter den andra ölen kommer in och vi smuttar och pratar i flera timmar, så är det oroväckande att bestämma sig för kvällens sista öl. Tänk om det helt plötsligt kommer in en sort som får betyget en krossad sejdel eller där vi för snällhetens skull sträcker oss till en sejdel för formen på flaskan. Sådant har hänt tidigare. Vi avslutade kungligt, med en King Goblin, 6,6%. Jag skulle vilja göra avdrag för etiketterna på Goblinsortimentet. Jag tycker de är fula och antilustframkallande. Men innehållet var gott och fick till slut 3,5 sejdlar av våra för högtryck jobbande smaklökar den här kvällen. Glada, väldigt nöjda och även något förvånade hur väl vi hade lyckats beställa goda öl rakt igenom. Nåja, ära den som äras bör. God hjälp fick vi av bartendern. Ska vi ha ett dessertöl någon gång, så får det bli en Traquair, inte den där hemska Afroditen som vi trillade dit på förut en gång. Nu ska jag spänna fast skurborstarna på fötter och svischa över golven. För jag känner mig faktiskt nöjd och glad, precis som jag förutspådde i inledningen av blogginlägget. På återseende med ett leende!

PS. Jag förstår att det måste vara ett mysterium för protokolljusteraren att jag inte har skrivit en enda smaskig sak i dagens protokoll. Jag fick inga förhållningsregler. Inga bakbundna händer. Är det jag som börjar bli tråkig? Nej, jag tror faktiskt inte det. Vi pratade nog egentligen om tråkiga ämnen. Bergsklättring, tumstockar och linjaler. Inte konstigt att vi är behov av att ölen ska vara god.