Blåslagen bloggare bajsar bär... & bokstäver!

Bloggaren är tillbaka. Senast vi sågs så var rubriken: "Jesus i Hille för att stanna". Något brukar hända i människors liv när de möter Jesus, men det är faktiskt första gången jag har hört att de ger upp bloggningen. Senaste blogginlägget handlade om den fantastiska föreställningen "Jesus Christ Superstar" som Hille församling satte upp och framförde med den äran i Hille kyrka och visst satte föreställningen spår i mitt liv. Tänk att få köa in i kyrkan tillsammans med en brokig skara människor. Tänk att få fascineras över de duktiga människor som jobbat fram en helt enastående musikal. Tänk vilket budskap som nådde mitt hjärta på nytt. Helt klart skulle mitt blogguppehåll kunna bero på att jag var tvungen att smälta alla intryck eller varför inte vara orsakat av mitt hjärtas "JA" till Jesus den kvällen. För så kändes det och så svarade mitt hjärta. Visst vill jag följa denne Jesus.

Men du vet säkert hur det är. Ibland förändras vårt självklara ja till ett tveksamt nja eller ett till ett tydligt nej. Säkerligen hör vi oss själv säga då och då ett bestämt ALDRIG I LIVET! Därför är det viktigt att få tillfällen då vi får komma tillbaka och ta nya tag. Musikalen i Hille kyrka väckte den längtan som jag bär i mitt hjärta. Att få leva ett liv som kristen och göra det som Jesus behöver få gjort genom mig. Så det vore en underbar anledning. Tänk om jag kunde skriva att jag gav upp bloggningen och följde honom helt och fullt. Precis som lärjungarna lämnade sina fiskebåtar och nät på stranden för att följa i hans spår. Du som har mig som vän på Facebook vet ju att jag har varken lämnat datorhamnen eller det nutida nätet. Jag har funnits där hela tiden.

Varför har jag då inte bloggat? Jag önskar att jag kunde ge ett klart svar på det, men jag kan tyvärr inte det. Jag har funderat på om det var så att jag behövde göra ett uppehåll för att få samla mina tankar och få ny inspiration? Var jag kanske rädd för att jag började komma in i ett bla bla bla-tillstånd? Men om jag var så medveten att jag skulle gå i bloggide, så borde jag väl åtminstone ha kunnat använda frånvarohanteraren och ge bloggosfären ett meddelande? Jag är bloggbefriad på obestämd framtid. Om det är något brådskande ärende, så går det att nå mig på Facebook. För bloggläsning hänvisar jag varmt till alla andras underbara bloggar.

Icke då. Helt plötsligt blev det bara tomt. Inte i en vecka, utan snarare i nästan femton veckor. För att helt oannonserad ramla in igen som om ingenting har hänt. Det är just det. Väldigt mycket har hänt. Nu närmast bakom mig har jag fem veckors semester. Jag har börjat jobba idag igen och eftersom min ambition är att vara ärlig även i bloggen, så måste jag erkänna att det hade inte gjort ont att ha fem veckor till. Eller de fem veckorna hade kunnat få ligga framför mig i tiden istället för bakom mig. Just nu är jag i det läget att jag har intalat mig att "Det finns många fina paddelkvällar kvar efter arbetstiden" och "Om du tar en glass på stan innan du cyklar hem efter jobbet, så känns det som om du är turist och livet verkar mindre trist".

Sådana här små knep som tröstshopping funkar också och än bättre om jag samtidigt låtsas att det är mitt i semestern i en annan stad. Så länge jag håller mig till Stadium och Hennes & Mauritz kan jag ju låtsas hur bra som helst. Göteborg, Kalmar, Stockholm, Karlstad. Det blir värre om jag får längtan efter till exempel "Heart Store" i stadsdelen Haga i Göteborg. Jag blev kär i den affären. Ett hjärta kan göra mig knäsvag. Tio hjärtan kan få mig på fall. Ettusen hjärtan samlade på några kvadratmeters försäljningsyta gjorde mig cementerad i hjärtträsket.

På tal om träsk, så har det blivit en del paddling i sommar. Inte direkt träskpaddling men i allt från hav till å. Ganska långt in på säsongen satte jag en riktig kajakönskan i verket. Jag tränade urtrillning ur kajaken i vattnet och istigning från vattnet till kajaken. Min erfarenhet av detta är att det är lättare att trilla ur en kajak än att komma i. Eftersom jag ville göra övningen så verklighetstrogen som möjligt, så förvissade jag mig i förväg om att jag inte skulle stå i bott. Utan jag visste alltså redan på förhand att just här är det djupt och jag måste trampa vatten och hänge mig att lita på flytvästens förmåga. Det gick bra. Problemen började väl egentligen i den stund då jag bestämde mig för att ta mig upp i kajaken igen. Mina blåmärken på framsidan av låren i ljumsktrakten, på magen, på ändan, på baksidan av låren, på överarmarna, på underarmarnas insida vittnar om att det var inte som att stiga i vid land eller från bryggan.

Jag tror att om någon såg kampen från land, så där på långt håll, så skulle de kunna tro att jag höll på att besegra en krokodil i vattnet. En vit krokodil med klarblå detaljer. Jag lyckades häva mig upp för att vid första försöket ta mig i kajakens sittbrunn bara för att känna hur jag åkte av på mage på andra sidan kajaken. Fasen också, tänkte hjärnan. På den igen. Den vita krokodilen som låg och flöt där i vattnet. Det som sedan skedde måste vara ett av cirkusvärldens mest otroliga nummer. Jag höll balansen så att jag kunde sitta grensle över kajaken bakom sittbrunnen. Ett litet moment kvar. Frågan var: Och nu? Hur kommer jag härifrån ner i sittbrunnen?

Lova mig en sak. Glöm aldrig dina vänner i livet. Alltså de människor som ställer upp i vått och torrt. Nu gällde det onekligen ett vått läge och du anar inte så viktigt det är med vattentrampande vänner ibland. Helt plötsligt satt jag där. I sittbrunnen på min kajak och jag kände mig lika trygg som hemma i TV-fåtöljen. Min älskade kajak och jag hade kommit varandra ännu närmare. Nu vet vi hur vi reagerar på varsitt håll när allt vänds upp och ner. Det blir blött, tungt och väldigt blåmärkigt. Men någonstans därborta vid horisonten finns det land. Land som kan få vara en oas och viloplats. Fast så värst länge vill vi inte stanna där, Lisa och jag. Helst vill vi i plurret igen. Flyta omkring och känna att det bär. Jag tror att det har jag, Jesus, Lisa och lärjungarna gemensamt. Behovet av att känna att det bär genom livet.

Det för mig osökt över på bär. Alltså blåbär, hallon och smultron. Det finns gott om dem i våra skogar. Jag har mumsat i mig på direkten på alla sommarens skogspromenader. Hjälp vad rik jag känner mig när jag kan stoppa en hög solvarma smultron i munnen. Då och då har jag plockat och satt dem på strå. Så vackert! Blåbär likaså och vetskapen om att de är bra för synen och även själen. Det tror jag i alla fall. I hallonen finns det mask. Små vita rackare. Att stoppa dem direkt i munnen är som att köpa lotter. Nit eller vinst. Hallon med mask eller utan mask. Visst, det är inte kul att tänka på att det slinker ner en mask i magen, men hur kul är det för masken? Han eller hon, går det att könsbestämma en hallonmask... som är alldeles vit och fin blir ju verkligen nerskitade så småningom. Jag skulle inte vilja vara sonen eller dottern Mask, när de så småningom hittar ut och återförenas med mamma Mask. Var har ni varit? Ni är ju alldeles bruna av smuts. Gå genast in i ett hallon och smeta av er lorten. Tänk på det, nästa gång du stoppar ett skogshallon i munnen. Det kanske inte bara innehåller en mask, utan en liten hälsning från Ing-Marie kanal. På återseende med ett leende!

PS. Dagens namnsdagsbarn är Per, eller Pär som några väljer att stava. Vi har två Päron på jobbet som jag idag inte har hurrat eller sjungit för, men en blogghyllning ska de ha. Var de än befinner sig så säger jag gratulerar på namnsdagen och kom ihåg att för mig är det inte så jätteviktigt om jag äter namnsdagstårta på rätt dag eller inte. Det går bra att bjuda på den när ni kommer tillbaka till jobbet. Ni kan väl undvika hallondekorationen bara.