Först och främst: förlåt mig!

Det är första december och det är första gången på mycket länge som jag sitter vid bloggtangentbordet. Jag funderade ett tag på om jag skulle göra någon slags resumé av vad som har hänt i mitt liv under den tid som jag har haft bloggfrånvaro, men kom fram till att denna dags innehåll räcker och blir över till ett blogginlägg. Givetvis har jag funderat en del på varför detta uppehåll överhuvudtaget har legat där och bara blivit längre och längre, men jag kan inte peka på en enda sak. Livet har rullat på, men det gjorde det förut också, när jag bloggade som mest intensivt, så det kan inte vara en heltäckande förklaring.

Jag funderar vidare och kommer fram till att jag har skrivit mycket annat och det kan vara en bättre förklaring. Under våren slutförde jag mitt deltagande i psalmskolan och under hösten har jag skrivit barnsångstexter till en liten barnmusikal. Det har alltså blivit orduppradande och ordbadande, så när det gällde bloggande, så kändes det skönt att vara ordlös. Blanka inlägg är väl inte vad en bloggläsare förväntar sig och då är kanske ett uteblivet blogginlägg att föredra? Även om en del har hört av sig och frågat om det inte är dags snart. En del har verkligen varit trötta på att se rubriken: "Bodde granne med kungafamiljen några dagar". Till dessa trötta men trogna och mycket uthålliga bloggföljare vill jag passa på att säga ett förlåt. Jag tror inte det är första gången jag gör det i denna blogg.

Däremot var det första gången som jag stod upp inför publik idag och berättade om mina sångtexter. Det är med väldigt blandade känslor jag gör det. Självklart är det roligt att få höra sångerna sjungas i mer offentlig miljö. Om jag inte skulle tycka det, så verkar det ju väldigt knasigt att skriva just sångtexter. Inte så kul att ha femtio sånger som bara jag ska gå runt och gnola på. Det verkar överambiöst och onödigt. Så, om texterna inte tål rampljus vore det kanske bättre att satsa på hemliga kodtexter, men där känner jag att gränsen är nådd för mig. Ett enda stort varför tornar upp sig.

Det är själva skrivarprocessen som är viktig för mig. Jag har så länge jag minns haft ett behov av att skriva. Inte så mycket för att skriva av mig, utan mer för skrivandet i sig. Jag tror att det egentligen bottnar i att jag tillbringade mycket av min barndom på sjukhus. För sjuk och svag för några vildare lekar. Läsning, ritande och skrivande var sådant som jag kunde utföra från sjuksängen. Vi långliggare fick böcker i gåva från farbror Erik, vilket jag långt senare fick lära mig att denna snälla farbror var Erikshjälpens grundare. Jag hoppas att Erikshjälpen fortfarande gör detta arbete hos sjuka barn. Det är något speciellt att få en bok i gåva. Det är inte bara en fysisk sak som vi kan se och ta på. Det är också en resa ut i ett oanat äventyr och sådana resor behöver vi då och då. Vår tanke behöver det och ofta händer det att tanken delar med sig av äventyret till både hjärtat och själen och beröringen av bokens innehåll finns kvar länge.

Jag skrev små berättelser som barn. Ofta hämtade från sjukhusmiljön, men också berättelser från en fantasivärld. Den första berättelse som jag minns att jag fick omdöme på, förutom familjens kärleksfulla ord och uppmuntran, var en ungdomsdeckare. Jag skrev den när jag gick på mellanstadiet och en svenskalärare på högstadiet läste den och han lät mig få veta att han var imponerad. Han ville använda den som exempel för sina elever på högstadiet. Jag blev både stolt och lite nervös. På högstadiet gick ju de snygga killarna som nu alltså skulle läsa min ungdomsdeckare på svenskan. Dessa blandade känslor har hållit i sig genom åren. Numera lägger jag inte så mycket vikt vid de snygga killarna, utan människor överhuvudtaget. Stolt och nervös, tiden förändrar inte detta.

Det har inte blivit fler deckare. Jag läser gärna andras och jag behöver inte vara orolig att de kommer att ta slut. Det är deckarboom och många författare verkar ha mycket hemskheter att nedteckna. För min del klappar hjärtat för uppsatsskrivande inom det historiska området. Forskningen som skrivandet måste grunda sig på är i och för sig ett litet detektivarbete och eftersom jag har inriktat mig på brott och straff bland kvinnor under 1800-talet, så finns det både hemskheter och mörker att skriva om. Min dröm är att så småningom få skriva en historisk berättelse om dessa kvinnor.

Den här bloggen, Hela krukan, kom nog till av den anledningen att jag behövde en skrivaroas. En plats dit jag kunde komma med alla tankar och idéer, men också få en träningsplats. Jag tror nämligen att det är viktigt med träning. Precis som inom idrotten, så går det inte att slarva med träningspassen. Kondition och styrka är en färskvara. Så även skrivande. Det är lätt att tappa flödet och även om ambitionen inte hela tiden kan ligga på att skriva som Tolstoj eller Astrid Lindgren, så kan vi kalla det för motionärsskrivande. Alla som tränar inom idrotten har kanske inte ambitionen att bli snabbast i världen på 100 meter eller att bli fotbollsproffs i Barcelona. Jag har inte ambitionen att få Nobels litteraturpris, men om de trugar, så lovar jag att säga tack!

Tillbaka till sångeriet och morgonens personalsamling. Egentligen blir det inte en sång, utan bara en text, om det inte finns musik till. Jag har förmånen att samarbeta med den eminente organisten i Heliga Trefaldighets församling i Gävle. Han komponerar musik till mina texter och någon gång har det hänt att han har skrivit musik först och jag har skrivit text till. Det är också väldigt spännande. Samarbetet har pågått i ett par år och det börjar ge resultat i tjocklek i den pärm där alla färdiga alster är insatta. Idag var det alltså dags att för första gången plocka fram en hel hög av sångskatten. För visst känns det som en skatt för oss. Enstaka alster har framförts tidigare, men då har det inte getts så mycket bakgrund till sångerna.

Jag hade valt att vara ärlig i min presentation. Några av sångerna var nämligen skrivna under en mycket tung fas i mitt liv. En fas som jag många gånger har funderat på varför jag var tvungen att genomlida. I mina diskussioner och suckar till Gud har jag många gånger "tryckt upp honom mot väggen och ropat varför". Jag fick lite svar av honom när jag i veckan tidigare planerade vad jag skulle säga och i morse kom det mer svar: "Du ser, mitt barn, det var därför". Det är en fascination som jag har gentemot Gud. Han vet vad han gör och även det som han absolut inte är orsaken till, så har han förmågan att vända den mest mörka natt till en sommardag på blomsterängen. För mig är det viktigt att skriva om. Detta får bli min slutkläm så här den första december i mitt första blogginlägg på mycket länge. Min sånger ska handla om honom som är den förste men även den siste. På återseende med ett leende!

PS. Första december betyder julkalenderstart. Det verkar bli en lovande sådan på TV i år. Tjuvarnas jul. Lite Charles Dickens-stil. Är du lycklig ägare till en chokladjulkalender? Det är inte jag. Jag har två andra, en som blivit uppskickad per post från smålandsskogarna och som stöder Lions i Virserum och den andra är en tvättlinemodell med klädnypor som klämmer en tian-lott för varje dag. Den julkalendern stöder inget speciellt i skrivandes stund, men det är enda gången på året som jag köper lotter. Jag brukar alltid säga att jag aldrig vinner och det är inte så konstigt, eftersom jag aldrig köper lotter. Det brukar underlätta. Nu har jag tjugofyra stycken, men vinner säkerligen inte ändå. Men någon gång ska kanske vara den första!