För några dagar sedan fick jag ett mail. Det är inget ovanligt. Det ramlar in mail titt som tätt. Några är av vikt, andra kan sorteras bort direkt. Några är verkligen nödvändiga och andra är intressanta och spännande. Just det här mailet, som föranleder mig att blogga om det, fick mig att bli alldeles tyst och jag kände hur tillvaron stannade upp på ett märkligt sätt. Det innehöll ett sorgebesked. Jag läste raderna om och om igen. Det var oväntat och overkligt. Det var precis som Alf Henriksson skrev: "Ibland hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer".
För cirka ett och ett halvt år sedan träffade jag Sven Frostensson för första gången. Detta skedde genom den psalmskola som jag har haft förmånen att deltaga i tillsammans med tretton andra elever. Sven var den person som tillsammans med övriga personer i AF-stiftelsen höll i denna psalmskola. Jag kommer inte att glömma den, till växten lille mannen med den späda och spänstiga kroppen, som med den varma blicken tog emot oss i entrén och som på ett omsorgsfullt sätt visade oss tillrätta så att vi hittade våra rum. Han var lågmäld och väldigt stillsam, men som också på ett otroligt ärligt och öppet sätt kunde visa irritation när allt inte stod rätt till enligt honom själv.
Jag kommer heller aldrig glömma kindpussen som han alltid gav mig och övriga när vi skiljdes åt. Antingen på Centralstationen i Stockholm eller på platsen där kurstillfället hade hållits. Den kändes alltid så äkta och så vänlig. Känslan av pussen satt kvar på hela hemresan och jag tror inte att det var så mycket för ovanligheten att bli pussad på kinden som det kändes så, utan det var Svens närvaro och ärliga intention att befästa vänligheten som märktes och kindpussen hittade sin väg till mitt hjärta. Där finns den kvar.
Sven, son till den store psalmförfattaren Anders Frostensson. Visst har det varit intressant att sitta och lyssna till hans berättelser om sin far. Sven kändes väldigt ödmjuk och han pratade inte så mycket om sig själv. Jag kan höra honom säga om Anders Frostensson: Min pappa... och härma sin fars röst och kroppsliga rörelser. Genom Sven fick vi komma nära psalmskrivandet, Nils Ferlin och när han berättade om sin mamma Ulla Lidman-Frostensson, så kändes det som om det bara var att ta steget över bron och så befann vi oss i väckelserörelsen. Hennes far, alltså Svens morfar, var ju frontfiguren inom Pingströrelsen. Där satt vi, deltagarna i psalmskolan och tog del av en väldigt intressant bit av historien. Lewi Pethrus, som var den andre frontfiguren, fick också komma med på ett hörn.
Om alla dessa kända personer går det att läsa om i böcker och på internet. Det överträffar ändå inte mötet med Sven Frostensson. Han gav ett ärligt och avskalat tecken på hur det är att vara människa. Han hymlade inte om sin svåra psykiska hälsa och hur hästarna hade blivit räddningen tillbaka till livet. Jag lärde mig mycket av Svens varande och närhet. Enkelt, okonstlat och ändå med en tydlig gränssättning. Trots sin lågmäldhet, så stack han ut. Trots sin stilla personlighet, så var det omöjligt att lägga märke till honom. Rummet fylldes av äktheten och modet att vara den man är, utan något som helst rollspel. Därför tyckte jag om honom. Därför tycker jag om honom. Därför kommer han i fortsättningen leva i mitt minne och jag kommer att ha honom som en förebild i olika situationer.
Sven omkom i en bilolycka i närheten av sitt hem onsdagen den trettionde mars. Hastigt, oväntat förändras livet och det påminner oss om hur skört det är. Jag måste få säga att jag känner av en liten chock. Jag har också hunnit bli lite arg. Det kändes snöpligt och fel att få beskedet i ett mail. Jag förstår att det var det enklaste sättet att delge oss alla, men det tog hårt och det ville inte riktigt gå in. Jag tror också att det hade varit bättre att i så fall enbart få beskedet. Inte tillsammans med en massa praktiska detaljer angående psalmskolan. Jag skiter väl i psalmskolan i det sammanhanget. Sven Frostensson är död och han fattas oss.
Ibland hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag, men nu blir Psalmskolan aldrig densamma mer. Vila i frid Sven. Tack för allt du har gett oss under psalmskoletiden. Jag har några frågor, men de får kanske vänta tills jag också kommer upp till himlen. Jag letar upp dig. Antar att du sitter vid någon hästhage och tuggar på ett grässtrå. Några problem med den himmelska hästskötseln blir det inte framöver. På återseende med ett himmelskt leende!
PS. Mr T och jag firar förlovningsdag idag. Eftersom vi tillhör den firande delen av befolkningen så har det varit både god mat och dryck samt levande ljus och blommor på bordet efter jobbet. Tjugosex år. Då var sjätte april en påskafton och det firades både med påsktårta och ägg. Ikväll blev det paj och vin. För det är inte bara världen som förändrar sig. Det gör almanackan också. Fast jag undrar om det tjugosexåriga förlovningsparet har förändrat sig ett dugg utseendemässigt? Nej, jag tror faktiskt inte det. Fniss...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar