Mörkret har sänkt sig kompakt över Hillebygden och de två ljusen i adventsljusstaken gör verkligen nytta. Det fascinerar mig hur två små enkla lågor kan besegra mörkret och ge en så hög mysfaktor. Jag kommer att tänka på berättelsen om den lilla stearinljusstumpen som ligger i ett förråd bland många andra stearinljus. Långa, ståtliga, vita stearinljus. Tjocka blockljus. Ljus med lång brinntid och ljus med självsläckningsmekanism. Ljuset slocknar när det är så kort att det är fara för ljusstaken. Den lilla ljusstumpen ligger och får mindervärdskomplex. Ett fult uttjänat ljus, som inte duger någonting till. Ju mer ljuset tänker på sin värdelösa situation, desto större och vackrare blir de andra ljusen. Trots att detta är ett välfyllt ljusförråd, så råder mörker och utanförskap kring den lilla stumpen.
Så en dag kommer det in någon i förrådet och närmar sig hyllorna och kartongerna, där ljusen är placerade. Plötsligt känner den lilla ljusstumpen hur en varlig hand lyfter upp den och bär iväg med den. Missmodet växer. Ska den inte ens få ligga kvar och uppta en plats i ljusförrådet? Nej, nu är det nog dags att bli bortkastad. Utrensad. Döm om den lilla ljusstumpens förvåning när placeras i en ljushållare. Vad är det som står på? Det lilla ljuset funderar och ser sig omkring. Så tänds veken med en tändsticka och plötsligt strålar omgivningen i ljus. Förbryllat ser ljuset sig omkring ännu en gång. Hur gick det här till? Då ser det att ljuset är omgivet av speglar och prismor högst uppe i ett fyrtornsrum. Ljusstrålarna skickas ut över det mörka havet och blir till hjälp och ledsagning för fartyg och småbåtar. I rätt miljö och med någon som förstod storheten i det bortglömda ljuset, så kunde undret ske och många fler fick del av ledljuset.
Har du börjat dra någon slutsats till vad jag har på hjärtat denna mörka decembersöndag? Den andra söndagen i advent. Kan det vara så att vi då och då hamnar i en kartong som ett välanvänt stearinljus? Stunder då vi jämför oss med alla andra och då vi känner att den jämförelsen inte är till vår fördel? Vi känner oss mindervärdiga och onyttiga. Inte kan väl jag? Inte ska väl jag? Det vi glömmer i dessa dalar är att Gud är den där varsamma handen som lyfter upp oss och ger oss de rätta förutsättningarna för att komma till användning. Han ser storheten i det svaga och i det undanstoppade och lyfter fram det och låter styrkan komma som samarbetar med det svaga och bräckliga. Det finns en plats för oss var och en. Med tanke på hur mörkt det är, och nu menar jag inte enbart årstidsmässigt, utan även samhällsmässigt, så är det lätt att förstå att Gud behöver oss.
Jag har nyligen läst en bok med titeln: "Ulles mamma". Den är skriven av Elisabeth Sandlund. Den handlar om livet tillsammans med sin dotter, som är handikappad och som kan säga högst tio ord. Det kan vara lätt att tänka: Kan det vara något? Vad är ett sådant liv värt? Jag kan bara säga att Ulles liv har berikat mitt genom att jag fick läsa mammans bok. Ulle känner en längtan att få komma till sin församling, Clara församling i Stockholm, på söndagsgudstjänsten. Idag på förmiddagen TV-sändes gudstjänsten därifrån. Jag förstår att Ulle längtar dit. Det var en varm och öppen gudstjänst med en Gudsnärvaro, som inte krävde stora eller långa ord. Församlingen är säkerligen en tillgång för Ulle, men jag är minst lika säker på att Ulle är en tillgång till församlingen.
Mörkret sluter sig tätt omkring oss. Livet slår emot oss med kyla och missmod. Det är lätt att låta tankarna få fritt spelrum om att vi inte duger till något vettigt. Det är lätt att vi fokuserar i fel riktning och startar ett jämförelselopp med till synes perfekta ideal. Låt oss tända det första adventsljuset för att skingra mörkret. I rummet och i vårt liv. Låt det få lysa upp och ge oss värme och en mysfaktor. Låt lågan brinna för vårt välbefinnande. Låt oss tända det andra ljuset för det svaga och skira. I våra liv och ute i samhället. Låt det få lysa upp och visa på storheten och styrkan som bor i oss och i andra. Låt lågan brinna för möjligheten som finns nedlagd i oss alla. Låt oss tända ljusen och upptäcka att mörkret ger vika. På återseende med ett leende!
PS. Idag är det årsdagen av Stureplansmorden. Ett våldsdåd där en dörrvakt till nattklubben Sturecompagniet och tre gäster sköts till döds. En av de mördade gästerna var den döva författaren Daniella Josberg. Låt oss tända ljusen för de som har lämnat oss och som fattas oss. Vi står kvar med alla frågor, men också med de ljusaste minnen. Sådana som inte mörkret rår på. Höll förresten på att missa att uppmärksamma att bloggen har ett litet jubileum i och med det här inlägget. Sexhundra inlägg har det blivit och visst finns det viktigare saker här i livet, men nog kan ett par ljus få brinna i bloggtårtan idag. Må de värma och lysa för alla bloggläsare.
Har du börjat dra någon slutsats till vad jag har på hjärtat denna mörka decembersöndag? Den andra söndagen i advent. Kan det vara så att vi då och då hamnar i en kartong som ett välanvänt stearinljus? Stunder då vi jämför oss med alla andra och då vi känner att den jämförelsen inte är till vår fördel? Vi känner oss mindervärdiga och onyttiga. Inte kan väl jag? Inte ska väl jag? Det vi glömmer i dessa dalar är att Gud är den där varsamma handen som lyfter upp oss och ger oss de rätta förutsättningarna för att komma till användning. Han ser storheten i det svaga och i det undanstoppade och lyfter fram det och låter styrkan komma som samarbetar med det svaga och bräckliga. Det finns en plats för oss var och en. Med tanke på hur mörkt det är, och nu menar jag inte enbart årstidsmässigt, utan även samhällsmässigt, så är det lätt att förstå att Gud behöver oss.
Jag har nyligen läst en bok med titeln: "Ulles mamma". Den är skriven av Elisabeth Sandlund. Den handlar om livet tillsammans med sin dotter, som är handikappad och som kan säga högst tio ord. Det kan vara lätt att tänka: Kan det vara något? Vad är ett sådant liv värt? Jag kan bara säga att Ulles liv har berikat mitt genom att jag fick läsa mammans bok. Ulle känner en längtan att få komma till sin församling, Clara församling i Stockholm, på söndagsgudstjänsten. Idag på förmiddagen TV-sändes gudstjänsten därifrån. Jag förstår att Ulle längtar dit. Det var en varm och öppen gudstjänst med en Gudsnärvaro, som inte krävde stora eller långa ord. Församlingen är säkerligen en tillgång för Ulle, men jag är minst lika säker på att Ulle är en tillgång till församlingen.
Mörkret sluter sig tätt omkring oss. Livet slår emot oss med kyla och missmod. Det är lätt att låta tankarna få fritt spelrum om att vi inte duger till något vettigt. Det är lätt att vi fokuserar i fel riktning och startar ett jämförelselopp med till synes perfekta ideal. Låt oss tända det första adventsljuset för att skingra mörkret. I rummet och i vårt liv. Låt det få lysa upp och ge oss värme och en mysfaktor. Låt lågan brinna för vårt välbefinnande. Låt oss tända det andra ljuset för det svaga och skira. I våra liv och ute i samhället. Låt det få lysa upp och visa på storheten och styrkan som bor i oss och i andra. Låt lågan brinna för möjligheten som finns nedlagd i oss alla. Låt oss tända ljusen och upptäcka att mörkret ger vika. På återseende med ett leende!
PS. Idag är det årsdagen av Stureplansmorden. Ett våldsdåd där en dörrvakt till nattklubben Sturecompagniet och tre gäster sköts till döds. En av de mördade gästerna var den döva författaren Daniella Josberg. Låt oss tända ljusen för de som har lämnat oss och som fattas oss. Vi står kvar med alla frågor, men också med de ljusaste minnen. Sådana som inte mörkret rår på. Höll förresten på att missa att uppmärksamma att bloggen har ett litet jubileum i och med det här inlägget. Sexhundra inlägg har det blivit och visst finns det viktigare saker här i livet, men nog kan ett par ljus få brinna i bloggtårtan idag. Må de värma och lysa för alla bloggläsare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar