Inte alltid lätt att vara nobel

Vid den här tiden ifjol har jag bestämt för mig att vi hade snö. Ordentligt dessutom. Träningsvärken efter snöskottningen har lagt sig för längesedan, så det är inte den som påminner mig. Men jag minns att vi skottade mycket och ofta. Så där lite för mycket, så det hann komma suckar, pustar och stöningar. Den risken ser ut att vara minimal i år. Vi får hitta annat att sucka, pusta och stöna om. Jag är lite som Pippi Långstrump i vad det gäller snön. Ja, nu gällde hennes uttalande inte väderleken, utan något helt annat. "Kom in eller stå kvar, mig kvittar det". Snön, kom eller låt bli, mig kvittar det. Jag tycker det är ruskigt skönt att slippa skotta. Vi har inga större skottningsareor som ska frigöras från det vita täcket, men vid minsta brådska iväg till jobbet på morgonen, så känns det ändå som en herrgårdsallé. Vår lilla garageuppfartsplätt på Idrottsallén. 

Med risk att bli idiotförklarad, så välkomnar jag det kalla regnet. Det som skottar undan sig självt så att säga. Det flödar ur hängrännorna och tar sig genom luften ner på marken och så vips så sköljs det med och hamnar i en liten vattenpuss längre ner på gatan. Det är till och med lite gulligt namn på uppsamlingsplatsen, i alla fall om vi använder puss istället för pöl. Snön får vi skjutsa bort själva med snöskyfflar och snöslädar och då bildas ingen snöpuss minsann. Bara en hög. Fast det är klart, om det landar kramsnö på marken, så platsar även snön i gullighetsordlistan och dessutom blir både roliga gubbar och lyktor på tomterna i kvarteret. Så jag får passa mig för att nedkreditera snön alltför mycket. 

Jag hör till dem som vill ha en Astrid Lindgrens-jul. En sådan där jul då det singlar stora, vita flingor ner över Bullerbyn och Katthult och allt är så juligt vitt och fräscht. Sedan får den gärna ligga kvar över juldagen, så att släden kan användas till julottan. Ja, i detta fall lever jag kvar i sagoböckerna och i min barndom. Barnens glädje är ju helt odelad. Har du sett någon femåring som tar ansvar för familjens röjning av gångar och garageuppfarter? Jag skulle också välkomna snömassor i kubik om jag bara kunde kasta mig ovanpå alltihop och göra tusentals snöänglar och sticka in och tömma kylskåpet på morötter för att trycka dit sista finishen på snögubben. Men med handen på hjärtat, så börjar jag känna oro för att det ska bli en grön och regnig jul. Vi drömmer väl alla om en White Christmas? Åtminstone för alla barns skull och för alla som tränar till Vasaloppet.

Undrar om kungen ska åka Vasaloppet nästa år? Eller Carl Philip? Prins Daniel ska ju bli pappa i den vevan och har säkert fokus på denna stora händelse och kan nog tänka sig att skippa den Ekströmsmärkta nummerlappen och istället om och om igen titta på den lilla lappen kring handleden på guldklimpen. Inte varje dag det tillförs en ny generation i kungahuset av Sverige. Senast det hände var när Victoria, som själv snart blir mamma, föddes. Det var nittonhundrasjuttiosju. Senaste gången som kanonerna sköts av för att ett barn fötts i kungahuset var när Victorias lillasyster Madeleine kom till världen. Det var tionde juni nittonhundraåttiotvå. Helt galet, det är snart trettio år sedan. Folket, det vill säga du och jag, är inte bortskämda med kungahusfödslar. Det behövs tydligen en grabb från Ockelbo, för att det ska bli lite fart på de blåblodiga livmödrarna. Bravo Daniel. 

Igår riktades hela världens blickar mot magen med stort M och det hade ju varit lite coolt om det stod BEBIS tryckt i något glittrigt paljettmönster på galaklänningen. Eller på en sådan mage måste det kanske stå H.M. Tronarvinge? Det blir kanske lite för mycket Ockelbo marknad över ett sådant tilltag, men det vore modigt och skulle ge veckotidningspressen en skjuts uppåt i försäljningsstatistiken. Det är säkert väldigt högtidligt och speciellt att få gästa Nobelfesten, men när kamerorna sveper ut över publiken i konserthuset, så ser vi många hakor som slår i bröstet eller huvuden som faller bakåt i en slags whiplashrörelse. Det verkar vara en förödande sömnig tillställning. 

Porslin, glas, bestick, dukar och servetter i Blå Hallen. Kandelabrar och blomsterarrangemang. De kan sin sak och det är verkligen på millimetern mätt alltihop. Fast jag tror, efter att ha varit i Blå Hallen i andra sammanhang, att toaletterna är för få och tillfällena att söka upp desamma är också för få. Vi som har gift oss i långklänning eller har haft balklänningar på oss, vet hur svårt det är dessutom att frigöra de ändliga regionerna och att få det undanstökat med torkning och allt. Det är inte konstigt att det tar tid att utbilda sig till kronprinsessa, när säkerligen även sådant står på skolschemat. 

Middagen är utdragen och jag får en känsla av att det går timmar mellan förrätt och efterrätt. Någon kexchoklad går väl knappast ner i de små koketta festväskorna och är väl inte heller tillrådliga att förtära på en Nobelfest. Alla som har ätit kexchoklad någon gång i sitt liv vet säkert att det blir åtminstone en smula. Det är bättre att proppa väskan eller fickan fulla med russin. Snabb energi och svimningen är bortröjd. Blir festen tristare än tristas, så kan de användas till russinleken också. Detta kommer du inte att hitta i en vett- och etikettbok. 

På Nobeldagen hade det varit att föredra ett  vitt snötäcke på marken istället för detta slaskande. Fast när det gäller huvudstaden, så blir det sällan ett vitt snötäcke. Förvånansvärt snabbt förvandlas de vita flingorna till brunäcklig sörja. Det är nästan som om storstadens föroreningar redan smutsar ner flingorna när de är i luften. Nobelgästerna får helt enkelt lätta på kjolarna lite eller rent av stå ut med att de blir lite stänkiga på turen mellan Konserthus och Stadshus. Blir de blöta, så hinner de med all säkerhet att torka under middagsbordet. När dansen börjar ha sidenfållen fått en prickig dekorering. 

Nu får kungafamilj och Nobelpristagare ursäkta, men jag kan inte sluta blogga utan att nämna en annan kung. Nisse Landgren. Mr T och jag var på konsert iförrgår kväll på Konserthuset här i Gävle. Första halvan inledde Viktoria Tolstoj. Det vore förmätet att säga att det inte var bra. För det var riktigt bra. Men det är något hos mig som räcker upp minusavdrag för när ingen låt sticker ut från den andra. När det blir jazzigt och svängigt, men det blir bara huvudsvängningar och jammande, men bara samma, samma, samma. Jag tröttnar. Jag somnar. Jag klappar. Jag väntar. På Nisse Landgren. Efter paus är det hans tur. Vilken tur!

Han gör mig inte besviken. Hans presentationer är mysiga. Hans röst är förföriskt tilldragande. Hans röda trombone levererar sköna toner. Jag klappar och klappar. Allting har ett slut och så även den andra halvan av konserten. Sista numret levererar Viktoria Tolstoj och Nisse Landgren tillsammans. Som ett fyrverkeri en nyårsnatt. Wow-känslorna staplas på varandra. Det här är en sådan konsert som jag skulle kunna lyssna på en gång till. Andra halvan alltså. Detta är en konsert som är värd varje skattat öre för biljetten. 

Jag tror att min tveksamhet för första halvan kan ha en så enkel förklaring som Viktoria Tolstojs klädsel. Det är inte lyckat av artisten när publiken sitter och funderar på vad som är fel. Klänningen eller strumpbyxorna? Strumpbyxorna eller klänningen? De var nog helt enkelt rätt. Var och en för sig. Tillsammans blev det fel. Jag tycker att hon skulle ha valt klänningen. Med en diskret strumpbyxa. Det är fascinerande hur svart och grått kan sticka ut och bli fel. En stylist eller en god rådgivare kan ha sin poäng. I alla fall när man ska stå på scen. Nisse Landgren kom i smoking. Med fluga som matchade trombonen. Helt rätt.

Alkohol och äldre damer är inte heller en lyckad kombination. Salongsberusade så till den milda grad att de inte hittar rätt på sina egna händer, när det är dags för applåder är nästintill tragiskt. Ytterst irriterande att ha en sådan dam sittandes rakt framför sig själv. Speciellt när hon, enligt sig själv, viskar i grannens öra, men i denna viskning överröstar Nisse Landgrens sång. Pinsamt. Men att hon var förförd av hans spel och sång var inte svårt att se. Det blev ingen nakendans i åmandet och kråmandet, men inte långt ifrån. Hade vi haft en orm i en korg hade den lyft på locket och ringlat sig upp. Alldeles paralyserad. Det brukar debatteras om idrott, öl och ungdomar. Dags att ta upp debatten om musik, vin och äldre kärringar. Fy sjutton. It sucks. På återseende med ett nyktert leende!

PS. Bloggens slutkläm tillägnas helt och hållet världens bästa barn för mig, som igår och idag firar sina namnsdagar. Grattis Malin! Du är min prinsessa och precis som Victoria kan du skriva BEBIS på magen. Det är stort och vi har inte heller generationstillägg i vår familj så ofta. Senast det hände var i slutet på åttiotalet. Då föddes nämligen det andra namnsdagsbarnet. Grattis Daniel! Du är min prins och jag lyckönskar dig i alla dina uppdrag. Nobelfest och fina konserter i all ära. En stunds fika är mer värt än all blåbärsoppa, alla Nobelpris, alla snöflingor i världen.