Bodde granne med kungafamiljen några dagar

I och med det långa blogguppehållet så finns det händelser i mitt liv som inte har blivit uppmärksammade och nedskrivna i bloggen. I och för sig har jag inte något behov av att skriva någon slags dagbok i min blogg, men jag tycker på något sätt att vissa milstolpar förtjänar att få ett bloggutrymme. Ett sådant tillfälle är Mr T:s och min tjugofemåriga bröllopsdag. Jag höjer på ögonbrynen och pannan lägger sig tillrätta i djupt förvånande veck. Tjugofem? År? Jajamensan! Vi har under semestern firat vår silverbröllopsdag. Det är idag en månad sedan som vi satte oss i bilen för en tripp söderöver. Mot Borgholm på Öland.

När tankarna på denna speciella bröllopsdag började snurra runt och det var dags att planera, så kom både enormt exotiska och mindre exotiska platser på tal. Eftersom vi båda två älskar den svenska sommaren och numera att den helst ska innehålla så många paddelturer som möjligt, så kändes det inte rätt att ta större delen av semestern för en lyxkryssning i Medelhavet eller en tur till New York. Jag kan tänka mig att det kommer sämre dagar på svensk mark då sådana resor känns mer angelägna. När vi såg att den amerikanska musikgruppen TOTO skulle stå på scenen i Borgholms slottsruin just på bröllopsdagskvällen så var det inte så mycket att tveka på. Det kändes som en nostalgitripp tillbaka till åttiotalet då vinylskivorna nöttes med låtar som "Africa" och "Hold the line".

Sagt och gjort. Två biljetter till TOTO uppiffat med bokning av hotellrum på en aning lyxigare hotellrum än vad som kanske hade gjorts för en vanlig semestertripp. Det började bra vid incheckningen: Vi hoppas inte ni blir ledsna för att vi har tvingats uppgradera ert rum? Jag fick dra på mig en neutral artighetsmin och säga: "Åh, tack! Det var trevligt! Vi är nämligen här för att fira tjugofemårig bröllopsdag". Smålänningen inom mig hade annars haft lust att springa innanför receptionsdisken och kasta sig om halsen på kvinnan som stod där vid bokningsskärmen och utbrista i ett sagorusigt: "Wow, shit, vad härligt! Klart vi inte blir ledsna för det".

Spänningen steg givetvis litegrann på väg upp till första våningen där vårt rum skulle finnas. Korridoren såg fräsch och nyrenoverad ut. Snygga ekdetaljer kring rumsdörren. Oj, vad fint! Rummet visade sig vara det trendigaste av trend och det tog oss en rejäl stund att bara checka av badrummet. I stort sett skiljde det sig inte så mycket från andra badrum, utan där fanns alltså möjlighet att duscha, göra sina behov samt tvätta av sig vid handfatet. Men utöver detta så fanns det en liten golvspotlight som lyste hela tiden. Mysbelysning på toa. Det kändes som att sitta på ett småskaligt Champs Elysée i kvällsbelysning. Värt att notera var också den automatiska nedfällningen av toasitsen. När spolningen var färdig, så ersattes vattenbruset av ett svagt surrande ljud. Som en liten motor och som i slow motion fälldes toasitsen. Vad står det i den reklamen från toasitsfabrikanten? Fälld eller öppen sits startar numera inga äktenskapsgräl... så vill ni gnabbas får ni hitta andra skäl!

Låt mig nämna duschkabinen innan jag lämnar hotellbadrummet. Det fanns två alternativ för duschningen. Antingen ställde man in vredet så att vattnet kom från en kvadratisk platta i taket och tro mig, det kändes som att stå under ett vattenfall och formligen dränkas i vattenmassorna. Inget alternativ om någon utbrister: Åh, jag vill inte blöta håret. Däremot, om det inte fanns några hinder för att bli genomblöt, så var det nog den skönaste duschen jag har upplevt under hela vårt äktenskap eller faktiskt i hela mitt liv. Det andra alternativet kom genom något som såg ut som en väldigt hipp mikrofon. Designen var som en rostfri trollstav med svarta detaljer och en slang i ena änden. Vid yttersta toppen var det några små knappnålsstora hål och det var väl ganska logiskt att vattnet skulle komma den vägen. Men icke. Trend och logik verkar inte synonymt med varandra. Annat läge på vredet och pang in i kaklet. Den jetstrålen skulle fälla en elefant. Vattnet kom från ett pyttelitet hål på trollstavens långsida. Så där lagom trendigt gömt. Första duschtillfället var som när bonden släpper ut kossorna på första grönbetet på våren. En massa skratt och fniss och hopp och ståhej. Det borde ha stått en varningstext på badrumsdörren.

Vi gjorde ett stopp i Söderköping på vägen ner till Borgholm. Vilken tur att vi skulle svänga av mot E22:an just där världens härligaste glasscafé är beläget. Just när vi var redo för att gå längs Göta Kanal bort mot Smultronstället, så sken solen upp och allt var så där ljuvligt somrigt. Sol, vatten, båtar, glass och glädje. Inte behövde vi köa oss in heller som annars inte är direkt ovanligt. Vi fick ett bord för två under ett parasoll och sedan började väljandet och vrakandet. Mr T bestämde sig ganska snabbt för en "Peppar Peppar" som innehöll vanilj- och pepparlakritsglass med saltlakritskulor. Detta toppades med grädde, salmiakrippel och turkisk pepparstång. Helt i Mr T:s smak. Jag vara nära att falla för den "Bubbliga Bengt" med den gröna leksaksgrodan på toppen, men stillade mitt bushumör och tog en sommarfräsch skapelse med citronglass. På vägen tillbaka till bilen smet jag in på ett smyckes-outlet. Kom ut en stund senare med fyra nya härliga smycken. Två armband och två halsband. Mitt leende var ett par centimeter större när vi satte oss i bilen igen.

Jag har under många år haft ett motto och det är att: Du kan omöjligt vara olycklig tillsammans med en glass. Nu var det ingen risk för att känna sig olycklig under dessa Ölandsdagar med bröllopsfirande, men glass skadar aldrig och på bröllopsdagen gick Mr T och jag och förmiddagsglassfikade på ett ställe där de gjorde Ölandsglass. Där satt vi med varsitt gammaldags rån proppat med olika glassorter och toppat med sylt och grädde. Detta nersköljdes med gott kaffe serverat i baljliknande koppar ute i caféets trädgård. Över alltihop lyste solen på sitt gladaste humör.

Det är något visst med Öland. Jag tillbringade många somrar där i min barndom och ungdom. Sedan ska jag erkänna att det har funnits en period i mitt liv, då jag inte har känt någon tjusning över det landskapet. Tankar som: Vad ska folk dit och trängas hysteriskt för? Sverige har så enormt många vackra platser. Men nu, i år, den här silverbröllopsresan, så infann sig Ölandskänslan igen och jag var kär. Cikoria i diket, väderkvarnar vid sidan av vägen, det stora Allvaret och så fyren Långe Jan vid Ölands södra udde. Det är något speciellt mellan mig och fyrar och det är inte en slump att jag har en fyr tatuerad på min vänstra underarm. Den står för ljuset i mörkret. Vägledning och stolthet. Fyren Jan har lyst på sin plats sedan november sjuttonhundraåttiofem. Då vallfärdade säkert inte turister från hela världen dit, men det gjorde det den dagen vi var där. Mr T och jag och många andra avnjöt Ölandsrätten Lufsa, som är en slags raggmunk men som gräddas i ugn. Serveras med stekt fläsk och lingonsylt. Det vattnas fortfarande i munnen så här en månad efteråt. Förresten, fyren står också för min alldeles specielle vän i livet. Jesus. Han har lyst i mörkret i över tvåtusen år. Jag vågar inte ens tänka på hur många människor som skulle ha gått vilse om hans lampa hade slocknat.

Det är väl ingen risk att medlemmarna i TOTO läser min blogg och sitter och tjurar för att de inte har fått största utrymmet i bloggen. Några ord bör jag väl ändå säga om konserten. Det var en alldeles underbar Ölandskväll. Klarblå himmel, solsken och många förväntansfulla människor i alla åldrar. Mr T och jag vandrade upp mot slottsruinen från Borgholms centrum. En livekonsert är alltid en livekonsert. Vi hade preparerat oss med CD-musik på bilresan söderöver och var skapligt uppdaterade på alla av bandets låtar. Men den totala upplevelsen med bra ljud, fantastiska musiker och sångare som verkligen bjöd av sig själva, går bara att få där på plats. Det blev en höjdarkväll. Vi bestämde där och då att vi måste även se vårt favoritband live. Chicago. Kanske när vi firar guldbröllop. Fast vi undrade förstås om de orkar stå på scen då. Om tjugofem år. Vi ska hålla koll på deras turnéplan. Det kan faktiskt vara idé att fira tjugosex år och tre månader också. Fira bör man, annars trökdör man. På återseende med ett leende!

PS. Kan inte riktigt släppa fyren Långe Jan. Eller det officiella namnet är egentligen Ölands södra udde. Smeknamnet kommer ifrån att stenen för uppbyggandet av fyren är hämtad från ett nedrivet kapell som också låg på Ölands södra udde. Capella Beati Johannis. Långe Jan är Sveriges högsta fyr. Vid fågelstationen alldeles bredvid stod att läsa vad en komminister hade skrivit om folket på Öland i mitten av artonhundratalet. "På västra kusten möter man överhuvudtaget blott ljuslätta och trygga människor, på den östra däremot är det sällsynt att se en blond karl. Östledingen har också namn för sig att vara en vildsint och styv sälle..." Förhoppningsvis har kyrkans folk ändrat sin syn under årens lopp. Jo, så måste det vara. Annars hade kanske fler kapell rivits och våra kuster hade haft som ett staket av fyrbåkar. Förresten, hörde att konungen Carl den sextonden Gustaf var väldigt besviken efter konserten i slottsruinen. Han fick inte se en "toto" på hela kvällen, trots att drottningen hade berättat det för honom. Förlåt, det var lågt men efter lite silverbröllopschampagne så är den humornivån av världsklass! Tack Mr T för tjugofem års äktenskap i nöd och lust. Jag älskar dig!