Jesus i Hille för att stanna

Mr T och jag har återvänt från södern. Vi har tillbringat helgen i ett vårfagert Småland. Närmare bestämt i min barndoms hembygd, Virserum. I normala fall skulle en sådan resa vara förknippad med total njutning och avkoppling, för Småland i vårkläder är bland det vackraste som finns. Nu hängde resan ihop med att min mamma är så svårt sjuk och då får våren en annan nyans. En annan glans. Det känns lite molnigt mitt i allt solsken. Mr T och jag försökte ändå få oss några små promenader i den småländska naturen. Det hade nästan varit straffbart att missa allt det vackra. Det är något visst med att hitta den första hästhoven eller tussilagon, som du kanske kallar den. Jag vet inte om du gör som jag, håller utkik och kollar bland snödrivor och gamla förmultnade löv. Har jag tur så hittar jag en fet knopp tidigt, tidigt. För att dagen efter upptäcka att dikena är helt gula av den lilla modiga blomman.

Därefter kommer blåsippan. Den omsjungna, som påstås niga och säga att nu är det vår. Fast det ibland känns som om det är mitt i smällkalla vintern. Det finns blåsippor här uppe i Gävle-området, så vi behöver inte resa till Småland för att få se dem. Men om ni vill se blåsippor som är som gräsmattor, fast blå då förstås, då ska ni resa till Virserum. Det är helt overkligt hur blått det är i backarna. Det är alltså inte bara en blåsippa som niger och säger att det är vår, utan det är miljontals som formligen ropar ut att DET ÄR VÅR! DET ÄR VÅR!

Jag har gått omkring där i min barndoms marker och sagt: Titta! Titta, så blått! Som om jag vore 1,5 år och säger titta, titta, titta åt allting. Eller som om Mr T blivit blind eller åtminstone färgblind. Vi knäppte kort och njöt. Vi njöt och knäppte kort. Blåsippan måste vara Guds medicin för själen. Det gjorde gott att gå där och se hur himlen hade landat på den småländska ekhagsmarken. Det var verkligen i elfte timmen vi kom ner, för det dröjer inte många dygn nu förrän de är överblommade. Vitsipporna hade redan gjort entré och stod där vita och välkomnande. Det var som mattor och inte den bästa designern i världen skulle kunna inreda ett vardagsrum så snyggt som Gud har lyckats skapa ute i naturen. Om nu blåsippor och vitsippor är medicin för själen, så har jag överdoserat i helgen. Men under rådande omständigheter, så tror jag det var en nyttig balans. Livet känns tungt just nu.

Så tungt att det faktiskt kändes jobbigt att styra stegen mot Hille kyrka. I ärlighetens namn så ska jag avslöja att jag var fortfarande i sviterna av det här årets stora gallstensanfall. Det hälsade mig god morgon redan i söndags morse nere i Småland. På vägen hem trappades det upp och i Södertälje var det dags att leta fram något att spy i. Någonstans mellan Stockholm och Uppsala steg febern och ett tag hade jag enligt Mr T feberyrat och bett honom släcka lampan. Lampan var i detta fall solen och där gick gränsen för vad Mr T klarar av. Annars är han rätt finurlig och duktig på det mesta.

Gårdagen och även kvällen i Hille kyrka var rätt besvärlig. Frusen, trött och med en otrolig värk i gallregionerna. Hade det inte varit för att det var just föreställningen Jesus Christ Superstar som jag hade sett fram emot under så lång tid, så hade nog kyrkobesöket blivit inställt. Vilken tur att jag kunde vara med! Det blev en helt fantastisk kväll. Jag är så imponerad av Hille församling och de aktörer som har gjort det möjligt att genomföra detta gigantiska projekt. För det kan jag räkna ut trots trötthet och gallsten som blockerar gallgångarna att detta görs inte av sig självt. Jag vill inte ge mig in på att nämna en massa namn och glömma en massa namn, utan jag gör som blåsippan... niger och säger att nu är det vår!

För det hände något i Hille kyrka igår kväll. Livet kom tillbaka. Det slog ut i full blom. Jag har växt upp med musiken från Jesus Christ Superstar. Det var verkligen ett misstag. Min älskade pappa hade varit i Vetlanda. Där hade han strosat bland skivlådorna, säkert i väntan på att bilen skulle bli klar på verkstaden. Så hade han fått syn på en LP-skiva där det stod JESUS på framsidan. Christ Superstar tänkte han väl inte så mycket på. Skivomslaget var färggrant och min pappa gillar färger, så han klippte till och tog hem Andrew Lloyd Webbers musik till vårt vardagsrum. Därefter gick skivspelaren varm. Inte på grund av min pappa. Han blev chockad första gången han hörde den. Det var långt ifrån väckelsesångerna med Bröderna Samuelssons. Men min bror och jag utökade vårt musikintresse och jag var såld.

Självklart ville jag inte missa musikalen på hemmaplan. Tänka sig att den skulle sättas upp i Hille kyrka. Det är en fantastisk satsning och jag gillade känslan att få köa in i kyrkan. Fem fullsatta föreställningar. Det kunde ha varit femtio till. Proffsigt och samtidigt med en sådan innerlighet. Alla medverkande gjorde en fantastisk insats. Ljus, ljud, musiker, sångare, skådespelare. Allt var på topp och trots att det märktes att musikalen var välregisserad och välrepeterad, så nådde budskapet längre än så. Jag är säker på att alla aktörer fick vara del i planterandet av små frön i alla kyrkobesökare. Frön som får ligga och gro. Låt oss be för att de får rätt omsorg, vattning och gödning. Så att de får blomma ut och likt blåsipporna niga och säga att nu är det ny vår! Guds vår och himmelriket dansar ut på ängarna. På återseende med ett leende!

PS. Idag har jag teckentolkat två påskvandringar i Heliga Trefaldighets kyrka inne i stan. En på morgonen för förskolorna. En ikväll för vuxna. Med Jesus Christ Superstar i ryggen och i hjärtat, så blev påskvandringen en stark upplevelse. Lite rockigare teckenspråk tror jag faktiskt att det blev. För visst är det lite rock'n roll i hela påskbudskapet? Tänk att han, Jesus, besegrade döden. Han uppstod. Från död till liv. Inte tvärtom. Än en gång, tack till Hille församling för påminnelsen.