Det finns tillfällen i livet som jag säger ja, men när almanackan visar nej. Egentligen ett ganska klart och tydligt nej. Skrivet med versaler: NEJ! Ändå säger jag ja och får våndas en aning. Så har det varit i helgen. Våndan bestod helt och hållet på tidsbrist. För hela mitt väsen och framförallt mitt hjärta ropade ja. Med versaler: JA! Jag fick för en tid sedan förfrågan om jag kunde ställa upp som konferencier vid en brasskonsert i Borlänge. Jag kan säga att det var ytterst smickrande att bli efterfrågad igen, för dörren kunde ha varit stängd för alltid. Jag var nämligen konferencier för samma brassband, när de gjorde en välgörenhetskonsert i Linköping för drygt ett år sedan.
Jag gjorde en ny upptäckt hos mig själv vid det tillfället. Jag älskar konferenciersskapet. Sällan har jag haft så roligt och njutit så mycket av de cirka två timmar som konserten pågick. Inte för att jag hade ett uppdämt behov av att synas på scen, utan för att hela konceptet var helt enkelt min grej. Visst, det kanske är så som med fotbollsdomare att de får ofta den karriären för att de inte håller på någon högre nivå som fotbollsspelare. Jag skaffade mig aldrig någon karriär på althorn. Jag hade aldrig den ambitionen, mina läppar ville inte skaffa sig den ambisen som krävdes och jag ville inte räkna de svarta pluttarna som lite mer professionellt kallas för noter. Ambis har förresten, om vi ska fortsätta den professionella nivån, att göra med den vältränade muskelaturen i läpparna som brassmusiker har. Ambisen är för dem, vad syreupptagningsförmågan är hos skidåkare. Livsviktig och avgörande för hur hög professionell nivå de kan hålla. Lite internt och utan att ropa det högt ut över hela världen, så kan jag påstå att brassmusikers läppar håller även hög klass när det gäller kyssar. Prova gärna någon gång. Dock inte på Mr T.
Så när jag inte tänkte bli professionell brassmusiker, så återstår alltså konferenciersskapet och det glädjer mig. Jag svarade ja. Utan att tveka. Tidsbristen har jag fått deala med i efterhand. Det krävs en del förberedelser. Något vettigt att fylla ut mellanrummen med och ge musikerna en vettig chans att återhämta sig och få ner adrenalinet och pulsen. Ganska snabbt bestämde jag mig för att kombinera musiken och fotbollen. Konserten framfördes som ett komplement till den stora Eurovisionsschlagerfestivalen som gick av stapeln i Oslo. Vad det gäller fotbollen så ligger den mig och min familj varmt om hjärtat. Vårt veckoschema skulle gapa skapligt tomt om det inte fanns en rund tingest att jaga. Dessutom är det snart fotbolls-VM i Sydafrika. Jag tycker att kopplingen är glasklar. Det gällde bara att övertyga alla andra om det också.
Jag vet inte om jag har lyckats. Det blev i alla fall en väldigt glad och positiv tillställning och jag är förälskad. I hela Östgöta brass. De är ett härligt gäng, med en stor portion humor och värme. Detta är uppblandat med en klar och tydlig målsättning. De sprider budskapet om Gud och hans vilja för oss människor. De gör det seriöst och med tyngd. De känns stabila och inte något glidargäng. Ett otroligt fint gäng att få samarbeta med. Trots att det nu hade gått ett drygt år sedan vi möttes i den här konstellationen, så var det direkt som att komma hem och träffa de allra käraste. Många kramar, skratt och leenden. En och annan ryggdunk.
Jag behövde bara koncentrera mig på konferenciersskapet. Musiken hade dirigenten och brassbandet full koll på. Jag körde temat fullt ut och klädde mig därför i Hille IF:s matchställ. Vadan detta? Så här ser jag på den saken. Jag hade helst velat ha Östers IF:s matchställ, det röd-blåa, men eftersom vi för dagen befann oss i Borlänge med det välkända fotbollslaget Brage, så fegade jag ur i sista minuten. Brage slog nämligen Öster på Domnarvsvallen för en tid sedan. Det är bara idioter som skulle gå in i lejonkulan klädd i röd-blått och trigga igång Brage-klacken igen. Jag valde därför det neutrala Hille. Gult och svart är dessutom en snygg och trevlig kombination.
Jaså, du tänkte inte just på lagtillhörigheten? Utan varför jag överhuvudtaget valde fotbollsutstyrsel? Så pass. Det beror nog på att jag har tröttnat på konventioner. Att det måste vara precis på ett visst sätt för att det ska vara som det alltid har varit. Jag har sedan länge bränt syndakatalogen om det nu har funnits någon eller om den bara är en myt för att få in fritt tänkande människor i en och samma fålla. Det står mig upp i halsen att bara för att vi tror på Gud så ska vi vara precis likadana. Hade Gud haft den planen för oss människor hade han säkert skapat oss likadana på en gång. Som marionetter. Jag har dessutom genom åren kommit fram till den slutsatsen att folk blir mer vakna och lyhörda när det oväntade sker. Vi människor mår bra av lite upptåg och galenskap. Ska jag vara riktigt ärlig så är fotbollsklädseln en bland de bästa klädslar jag någonsin har haft på en musikgudstjänst. Svalt och med ett material som både svalkar och värmer.
Jag har ett föredöme när det gäller att tänka fritt och det är Frälsningsarméns grundare William Booth. Han bar på en stark vision och på en tydlig kallelse från Gud. Att nå det mål som han kände att Gud hade lagt på hans ansvar och på hans hjärta, så använde han sig av metoder som inte var stöpta i någon kyrklig mall. Han levde mycket bland människor och lärde sig vad de tyckte om och vad de attraherades av. Detta tog han till sig och använde i sin kamp för människors räddning. Utan att för den skull göra avkall på budskapet. Han var rak och tydlig, även till sina närmaste. Människor kom till frälsning och upptäckte Guds kärlek. På ett annorlunda sätt, men är verkligen sättet det viktigaste? Eller kan vi enas om att det är viktigast att hindren mellan Gud och oss människor försvinner? Tyvärr har Frälsningsarmén tappat mycket av sin grundidé och därför ser det ut som det gör idag i soldatleden. Jag tänker inte kasta sten när jag sitter i glashus och därför vill jag vara noga med att poängtera att detta gäller hela kristenheten. Vi har fått ett pund att förvalta och många gånger sköter vi förvaltarskapet fruktansvärt illa.
Nu kanske någon vill dra detta till sin spets och lika noga poängtera att människor inte räddas genom att jag klär mig i Hille IF:s matchställ. Det är helt sant. Men Gud har gett oss humor. Hade han velat att vi skulle vara humorbefriade, så hade han skapat oss sådana. Vi har fått så många gåvor, talanger och möjligheter av vår Skapare. Varför använder vi dem inte? Han har gett oss full frihet. Varför lever vi inte i den friheten? Varför har det blivit viktigare att påpeka kjollängd och tatuerad hud, än att Gud vill ge oss liv i överflöd? Jag har aldrig förstått varför människor måste bli dönickar, nuckor, paragrafryttare och bittra bara för att de blir kristna? Den som kan peka på det bibelordet där det klart och tydligt står skrivet att nu ska du sluta leva ett glatt och härligt liv och bli kristen istället, får gärna skicka en kommentar till dagens inlägg. Så det kan faktiskt vara så att matchstället är en tydlig tyst protest att inte bli stöpt i tristessens mundering. Jag älskar fotboll och jag älskar Gud. Det ena utesluter inte det andra.
Jag blåste igång hela musikmatchen med visselpipan. Förra gången tog jag en ton på althornet, men jag har insett min begränsning på det området. Kaptensbindel utdelades till förstakornettisten och brassbandets presenterades med bilden av en laguppställning på fotbollsplan. Dirigenten blev därför dagens coach. Jag själv satte mig på bänken och avvaktade tillfällena då det fanns en plats för mig. Appellen gick i fotbollens tecken, med det fantastiska budskapet om att vi är frälsta av nåd, genom tro, inte av oss själva. Det är Guds gåva. Vi var lite vågade och drog igång Vågen och istället för ett långt kollekttal så ropade vi: Hela Hallen (klapp, klapp, klapp)! Detta var en glädjens dag för gammal och ung och jag gladdes med den unga lokala sångsolisten som fick härliga ovationer efter varje framförd sång. Hon kommer att gå långt och är dessutom den enda som har fått se min tatuering på ankeln. Uppe på Frälsningsarméns plattform. På återseende med ett leende!
PS. Idag är det Mors Dag och jag kan inte avsluta blogginlägget med annat än att hissa flaggan för min mamma, som är den absolut bästa mamman jag kunde ha fått. Jag skänker också tacksamma kramar till mina egna barn som vid min hemkomst mötte mig med kram och uppvaktning. I dessa stunder så vet jag varför jag står i Hilles matchställ på en musikgudstjänst. Jag lever ett lyckligt liv. Låt mig göra andra lyckliga. På mitt sätt. För Guds skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar