Påven was here

Jag har checkat in på mitt rum hos Birgittasystrarna i Djursholm. Rum nummer 20. På andra våningen, med utsikt över vacker bebyggelse, vårgrönska och vatten. Lite skämtsamt kan jag skriva att jag har gått i kloster, men det är alltså bara för ett par dagar och inte alls förenat med några djupa löften eller med någon livstidstank. Det har en helt annan innebörd för nunnorna. Jag vill dock inte enbart skämta om begreppet att gå i kloster, för just nu tror jag att det kommer att göra mig gott att vara här. Så jag skriver i tacksamhet. Jag känner tacksamhet att få vara med i den psalmskola som är anledningen till att jag är här. Det är tredje gången vi samlas till kursdagar och det kändes gott att se alla välbekanta ansikten igen. Jag mötte några av deltagarna redan på Centralen inne i stan och det var glädje som bubblade upp inom mig. Vi slog följe ut till Djursholm. Först med T-banan till Mörby Centrum och så taxi den sista biten till Burevägen, där klostret är beläget.

Väl framme i Djursholm så syns ett osynligt ord på ortsskylten och på alla vägskyltar. Socitet. Det är ungefär som att resa genom Lofoten. Jag häpnar av storslagenheten. Snöklädda bergstoppar som reser sig upp jämte fjordarna. Alltså inte i Djursholm. Utan uppe vid Lofoten. Här är det storslagna villor. Eller kallas de slott eller herresäten? Trädgårdar som kunde rymma ett par kåkar till. Minst. En paradvilla som får mig att tappa andan. En till som helt suger musten ur mig. Det blir bara värre och värre. Alltså, de blir större och häftigare längs vägen. Nåja, en och annan normalvilla ligger insprängd bland mastodontvillorna. Den ser ut som en arbetarbarack och jag tänker i mitt stilla sinne: Vårt parhus därhemma i Hille är som Djursholmsungarnas lekstugor. Inte helt sant, men nästan.

Första gången jag spankulerade omkring i detta område, så tröstade jag mig med att husen ska städas också. Fönstren ska putsas. Fasaderna ska målas. Detta nöjde jag mig med, tills någon vänligt sinnad själ påpekade att de som bor här har råd med hemhjälp. Frun i huset har på sin höjd med sig hem en bukett fräscha blommor på fredagseftermiddagen. Då luktar hela huset redan Ajax och Vim. Eller kanske har de någon förädlad doft som är specialimporterad från något städbolag i Frankrike? Det ska kanske lukta ostron och franska ostar i ett fashionabelt hem? Vad vet jag? Jag vet bara att jag skulle inte vilja bo här i Djursholm och detta säger jag inte i en stund av avundsjuka. Detta säger jag i en stund, där ett ärligt hjärta talar.

Jag har gått en promenad i kvarteren runt klostret innan middagen och synar jag noga, så är trädgårdarna inte så välskötta och i några av fönstren så står en gulnad hibiskus eller fikus. Krukväxten alltså. Många fasader skulle behöva ny puts eller målarfärg. Det jag främst la märke till var att det inte fanns några lekande barn ute i de gigantiska trädgårdarna. Inte en människa syntes till i de stora fönstren. Det hördes inga skratt, inget småprat över staketen. På några av ställena var det inte så lätt att prata över staketen, eftersom staketen var över två meter höga. Det osynliga ordet socitet sken igenom med tillägget: egendom.

Jag har inte någon dragning till varken det ena eller det andra. Jag känner att en lägereld på en öde ö är mer lockande för mig. En penna och en skrivbok. Ett munspel. Något gott att äta och att dricka. Gärna trevligt sällskap, så att ön inte förblir öde. Innan jag beger mig till den öde ön, så ska jag gå på kurs hos en av deltagarna på psalmskolan. Han kom lättpackad. Stopp och belägg, jag antyder inte alls att han hade avsmakat alkoholhaltig dryck, utan jag syftar på hans lilla väska. När jag påpekade detta om packningskursen, så sa han att det hade han lärt sig genom sina många resor i Augustinius spår. Att vara på vandring. Att inte fastna i materiella ting. Hela Djursholms befolkning skulle kunna gå i den kursen. Det verkar på ytan handla mycket om materiell status. Fast vi som lever och andas här och nu, vet att också människor i Djursholm lever och andas. Alltså har de tankar, känslor, sjukdomar och bekymmer precis som jag. Den stora skillnaden ligger nog i att jag har grönska som markerar min tomtgräns, inte ett larmat stängsel i specialbeställd svart smide.

Mitt i denna socitetssmet ligger alltså Birgittasystrarnas kloster. Jag vet, det är lätt att tänka hur har det hamnat där och varför ligger det kvar? Jag tror att det finns någon tanke med att det fortfarande finns där. Jag tror att det är klostret som är den viktiga tyngden på den andra sidan av balansbrädan, så att inte hela Djursholm tippar över i en tyst och inspärrad värld för sig självt. Ganska intressant att det just är ett kloster som får stå som symbol för en öppen och varm värld. Det är lätt att tro att klostret står för Djursholm i ett nötskal. Klostret är inte den instängda och tysta värld som vi kanske tror. Det är inte kala stenväggar och ett liv i torftighet. Vi möts av leende och välkomnande nunnor. Välkomstlapp och fräscha blommor på bordet i rummet. Matet är nästan onödigt god och vi får flera gånger om dagen vara med om att sätta oss vid dukade bord. Vita dukar och brutna servetter. Det är sådan lyx i vardagen. Från onsdag till fredag. Ändå vet jag att jag vill hem när tiden är inne för det. Borta bra, hos nunnorna bättre, men hemma är fortfarande bäst.

Jag åkte hit med lite lagom pirr i magen för den pingsttext som jag har haft så svårt att sätta på pränt. Nu kan jag släppa pirret och luta mig tillbaka en stund. Jag har fått respons på texten och jag är mer än nöjd. Den höll och kändes förankrad. Det är egentligen inte så märkvärdigt att skriva. Det är bara att öppna upp och låta bokstäverna forma ord, som i sin tur formar meningar, som i sin tur formar textstycken. Problemet är när det kommer till läget att texten ska hålla för att kunna klassas som en psalm. Då ska den sjungas av många. Den ska vara förankrad i bibelordet. Den ska passa att sätta musik till, gärna samma musik i alla verser. Det gäller att passa sig för banala rim som dansbandssvängen har patent på. Du förstår väl hur tacksam jag är för möjligheten att få vara med på psalmskolan? Tacksam för att mer och mer få tränga in i mina okunskaper och öka på mitt kunnande. Tillsammans med duktiga instruktörer och tillsammans med de övriga psalmskoleeleverna. Bara det att få vara i en skrivarinriktad miljö är härligt.

Då är platsen Djursholm inte alls så tokig faktiskt. Här växte det fram en nationalromantisk trädgårdsstad i slutet av artonhundratalet. Det rådde en pionjäranda som innebar att man längs slingriga gator lät bygga upp gigantiska villor med parkliknande trädgårdar. I början var standarden väldigt enkel och hit ut flyttade konstnärer och andra kreativa människor. Författare som Viktor Rydeberg, Verner von Heidenstam, Elsa Beskow och Alice Tegnér bosatte sig här. De gav platsen hög status, men inte i första hand för det materiella, utan snarare för skapandet och lusten till konsten. Inte förrän i mitten på nittonhundratjugotalet var ledningssystemen utbyggda och övriga samhällsfunktioner byggdes upp. Djursholm var verkligen ute på landet för cirka etthundra år sedan. I jämförelse med de centrala delarna i huvudstaden, så känns det fortfarande lite lantligt här ute, men självklart alldeles för fashionabelt för att känna av lukten från komockor och hästhagar. Jag funderar på vart befolkningen från Djursholm åker om de vill känna det? Jonas Bergström, före detta fästman till prinsessan Madeleine, kommer härifrån. Nu blir det väl inte aktuellt i första taget att han får komma till hovstallet om han vill känna gödseldoften? Fast det kanske inte är så viktigt för folk som bor här ute att känna doft av gödsel och växtkraft i myllan? För mig är det viktigt. Därför bor jag i Hille. Potatisbygden. Där bor de flesta i lekstugor och kojor. Om vi mäter enligt Djursholmsskalan. På återseende med ett leende!

PS. Har jag nu nämnt sociteten i Djursholm, med Jonas Bergström i täten, så är det väl på sin plats att jag säger något informativt om nunnorna som vi gästar? Birgittasystrarnas kloster i Djursholm tillhör Vår Frälsares Orden, instiftad på 1300-talet av den heliga Birgitta och av den Saliga Moder Elisabeth Hesselblad 1911. Birgittasystrarnas kloster i Djursholm grundades 1923. Dess nuvarande byggnader uppfördes 1973. Allt enligt en informationsbroschyr som jag såg i en samlingssal. En av nunnorna talar som en söderböna och en annan är här på gästspel från Rom. Världen knyts samman och här får även en Hillebloggare rum. Precis som påven, som för några år sedan gästade klostret och som då bodde i rum nummer åtta. Hans bild hänger därefter på en central plats i klostret. Jag kanske skulle ta en bild på mig själv med min iPhone när jag leker med min kontrollpanelstyrda säng? Det går att höja rygg och ben och däremellan få en kulle för knäna. Ja, jag vet. Något är annorlunda och stämmer inte alls med mina föreställningar om kloster. Har inte sett skymten av en tagelskjorta eller stenmadrass.