Idag är det precis en månad kvar till dotterns student och det finns tendens till något ökad puls vid tanken. En månad är i sammanhanget en lång tid om det vore så att det bara gällde fokus på studenten. Så är inte fallet. Varje dag har på något konstigt sätt fått sina timmar välfyllda. Dels med åtaganden, dels med förberedelser inför dessa åtaganden. Emellan alla åtaganden så ska vardagslunken ombesörjas. Jag tror att jag kan göra mig till taleskvinna för många arbetande kvinnor, hustrur och mödrar som befinner sig mitt i arbetslivet. Min dotter är suveränt duktig på att jonglera, alltså att ha mer än en eller två bollar i luften samtidigt. Jag har inte tränat upp den förmågan, i alla fall inte med bollar. Jag har försökt, men det tar inte lång stund förrän det blir ett duns mot golvet eller att den hamnar utom räckhåll. Däremot har jag blivit en hejare på att ha många bollar i luften samtidigt i själva livsjongleringen. Idag har jag funderat lite över detta. Ju skickligare jag blir, desto fler bollar kanske jag är på väg att hantera? Frågan är om det är tänkt att jag skulle bli kyrklig narr, alltså liknande hovnarren som fanns förr i tiden. Den personen som hade till uppgift att underhålla och roa andra. De hade oftast fast anställning hos någon furste. Jag har min fasta anställning hos kyrkan.
Men är det narrar vi behöver där? Sådana som underhåller och roar? Säkert till viss del, men för det räcker det kanske med en eller två bollar? Det känns på något vis som närvaro, delaktighet och hjärta är viktigare. Hinner jag vara närvarande? Hinner jag bli delaktig? Hinner mitt hjärta slå i samma takt som övriga livets puls? Eller är jag redan på väg till nästa huvudattraktion? Är jag överdrivet delaktig så att jag är på gränsen till splittrad? Rusar mitt hjärta iväg så att jag börjar bli andfådd? Jag väljer att skriva i jag-form. Jag skulle kunna skriva med det ofta användna ordet man eller varför inte kyrkan i sin helhet? Men någonstans måste jag börja och då känns det naturligt att börja hos mig själv. Jag bloggar om det för jag vill dela med mig av det som jag har tänkt på idag.
Till att börja med så fick jag idag möjligheten att för en stund bli medveten om min kropp. Jag fick under cirka trettio minuter bara låta tankarna vara närvarande på hur min kropp reagerade. Jag fick uppmaningen att ge mig själv en inre bild om hur jag skulle vilja att min kropp skulle må. Jag fick tänka mig hur det skulle vara att vakna en morgon, utvilad och pigg. Med en kropp som villigt reste sig ur sängen, utan det minsta motstånd. Jag fick tänka mig in i hur det skulle kännas att tänka hur dagen var fylld av sysslor som bara genomforsade mig med glädje och alla möten med människor som fyllde på min kraft, inte tömde den.
Jag blev för en stund påmind om skillnaden på inandning och utandning och efter en stund kändes kroppen behagligt trött, inte så där spänt trött som den har lust till att kännas ibland. Så kom några ord som fick mig att spärra upp hela mig. Jag kände att mina förut så avslappnade muskler nu ville göra en liten kraftansträngning och spänna upp sig igen. Försök att sortera bort sådant som du inte är glad över. Ta bort sådant som ständigt stjäl kraft av dig. Sysslor, saker, människor. Låt oss börja med mellangrejen. Det är inte så krångligt och inte speciellt hjärtskärande att sortera bort prylar. Det ger bara en skön frihet tycker jag. En dag senare har jag glömt vad det var som sorterades bort och jag har aldrig saknat något bortforslat.
Sysslor... nu börjar det knaga lite. Jag tillhör dem som säger att vissa saker måste ju göras. Diska, tvätta, städa, tanka bilen, laga punkteringen på cykeln, handla mat, betala räkningar. Visst, det går att skjuta upp en syssla till morgondagen och det går att ansluta till grupper på Facebook med parollen: Jag har gärna dammtussar hemma, som bevis på att jag har viktigare saker att sysselsätta mig med. Absolut. Det finns viktigare saker än dammtussar, men jag mår bra av att ta bort dem och för familjens allergiker, så är det nödvändigt. När vi installerade centraldammsugare i huset, eller vi och vi... när Mr T monterade in en centraldammsugare i huset, så blir det inte lika dammigt lika snabbt som innan. En vanlig dammsugare virvlar antagligen runt dammet mer. Centraldammsugaren forslar dammpartiklarna rakt ut i behållaren som finns i garaget. Ändå, jag håller fast vid att det kan vara terapi och ett nöje att städa. I lagom dos. Det går inte att prata bort arbetet heller. Fyrtio timmar i veckan smusslar jag inte undan hur lätt som helst. Det går inte att skjuta upp dagsschemat till morgondagen. Det är inte kul att jobba sexton timmar på ett dygn. Det går inte att skjuta allt till iövermorgon heller, för då får jag jobba ett helt dygn.
Nu blir det svårt. Sortera bort människor som suger ut allt kraft ur dig. Kan jag göra så? Jag låter tankarna göra ett svep och jag hittar inte med en gång några direkta namn. Jag måste gräva lite djupare och med handen på hjärtat, det finns några tänkbara kandidater. Men jag finner mig själv tänkandes: Nej, här sorteras det inte bort några människor hur som helst. Inte utan åtgärd. Ett möte. Ett samtal. Ett försök. En förklaring. Något som visar att jag bryr mig och därefter får jag ta ny ställning. Saker är saker. Döda ting. Jobb är jobb. Det går att byta ut. Människor är människor och ett hårt ord eller en hård handling kan få stora konsekvenser. Låt oss handla varsamt och med stor vishet mot varandra. Så att ingenting kommer till skada. Låt oss be Gud om hjälp, där vi känner att vår egen förmåga sviktar.
Men är det narrar vi behöver där? Sådana som underhåller och roar? Säkert till viss del, men för det räcker det kanske med en eller två bollar? Det känns på något vis som närvaro, delaktighet och hjärta är viktigare. Hinner jag vara närvarande? Hinner jag bli delaktig? Hinner mitt hjärta slå i samma takt som övriga livets puls? Eller är jag redan på väg till nästa huvudattraktion? Är jag överdrivet delaktig så att jag är på gränsen till splittrad? Rusar mitt hjärta iväg så att jag börjar bli andfådd? Jag väljer att skriva i jag-form. Jag skulle kunna skriva med det ofta användna ordet man eller varför inte kyrkan i sin helhet? Men någonstans måste jag börja och då känns det naturligt att börja hos mig själv. Jag bloggar om det för jag vill dela med mig av det som jag har tänkt på idag.
Till att börja med så fick jag idag möjligheten att för en stund bli medveten om min kropp. Jag fick under cirka trettio minuter bara låta tankarna vara närvarande på hur min kropp reagerade. Jag fick uppmaningen att ge mig själv en inre bild om hur jag skulle vilja att min kropp skulle må. Jag fick tänka mig hur det skulle vara att vakna en morgon, utvilad och pigg. Med en kropp som villigt reste sig ur sängen, utan det minsta motstånd. Jag fick tänka mig in i hur det skulle kännas att tänka hur dagen var fylld av sysslor som bara genomforsade mig med glädje och alla möten med människor som fyllde på min kraft, inte tömde den.
Jag blev för en stund påmind om skillnaden på inandning och utandning och efter en stund kändes kroppen behagligt trött, inte så där spänt trött som den har lust till att kännas ibland. Så kom några ord som fick mig att spärra upp hela mig. Jag kände att mina förut så avslappnade muskler nu ville göra en liten kraftansträngning och spänna upp sig igen. Försök att sortera bort sådant som du inte är glad över. Ta bort sådant som ständigt stjäl kraft av dig. Sysslor, saker, människor. Låt oss börja med mellangrejen. Det är inte så krångligt och inte speciellt hjärtskärande att sortera bort prylar. Det ger bara en skön frihet tycker jag. En dag senare har jag glömt vad det var som sorterades bort och jag har aldrig saknat något bortforslat.
Sysslor... nu börjar det knaga lite. Jag tillhör dem som säger att vissa saker måste ju göras. Diska, tvätta, städa, tanka bilen, laga punkteringen på cykeln, handla mat, betala räkningar. Visst, det går att skjuta upp en syssla till morgondagen och det går att ansluta till grupper på Facebook med parollen: Jag har gärna dammtussar hemma, som bevis på att jag har viktigare saker att sysselsätta mig med. Absolut. Det finns viktigare saker än dammtussar, men jag mår bra av att ta bort dem och för familjens allergiker, så är det nödvändigt. När vi installerade centraldammsugare i huset, eller vi och vi... när Mr T monterade in en centraldammsugare i huset, så blir det inte lika dammigt lika snabbt som innan. En vanlig dammsugare virvlar antagligen runt dammet mer. Centraldammsugaren forslar dammpartiklarna rakt ut i behållaren som finns i garaget. Ändå, jag håller fast vid att det kan vara terapi och ett nöje att städa. I lagom dos. Det går inte att prata bort arbetet heller. Fyrtio timmar i veckan smusslar jag inte undan hur lätt som helst. Det går inte att skjuta upp dagsschemat till morgondagen. Det är inte kul att jobba sexton timmar på ett dygn. Det går inte att skjuta allt till iövermorgon heller, för då får jag jobba ett helt dygn.
Nu blir det svårt. Sortera bort människor som suger ut allt kraft ur dig. Kan jag göra så? Jag låter tankarna göra ett svep och jag hittar inte med en gång några direkta namn. Jag måste gräva lite djupare och med handen på hjärtat, det finns några tänkbara kandidater. Men jag finner mig själv tänkandes: Nej, här sorteras det inte bort några människor hur som helst. Inte utan åtgärd. Ett möte. Ett samtal. Ett försök. En förklaring. Något som visar att jag bryr mig och därefter får jag ta ny ställning. Saker är saker. Döda ting. Jobb är jobb. Det går att byta ut. Människor är människor och ett hårt ord eller en hård handling kan få stora konsekvenser. Låt oss handla varsamt och med stor vishet mot varandra. Så att ingenting kommer till skada. Låt oss be Gud om hjälp, där vi känner att vår egen förmåga sviktar.
Maj månad brukar vara en månad då människor i allmänhet känner sig stressade. Säkert inte alla, men många. Jag hör sällan någon säga: Åh, vad gott om tid jag har nu i maj. Jag ska bara sitta ute och läsa en god bok och skaffa mig solbränd hud. Nej, oftare möter jag människor som klagar över fulla almanacksblad. Göromål som svämmar över. Majdag efter majdag läggs till handlingarna och alla verkar vara i förberedelse inför nästa händelse. Jag behöver inte möta någon människa för att konstatera att det fungerar så här. Jag behöver bara gå till min egen kalender och till mitt eget jagade bröst. Hur många gånger har jag inte lust att maj-ropa och ställa frågan: Varifrån ska min hjälp komma? En klassisk fråga, hämtad direkt från bibelordet.
Om nu frågan finns där. Frågan som jag känner igen mig i. Kan det då också vara så att svaret finns där? Ibland känns det som om det ligger väl dolt. Bibeln är kanske konstrasten till all ytlighet och ord om gallring och utsortering? Kan det vara så att det är värt ett försök att så här en majdag, precis en månad före studentfirandet, ta ett tumgrepp i boken som har förmågan att bevara Guds mysterium och samtidigt visa på Guds öppenhet och sanning. Fascinerande. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. Filipperbrevet. Ett tumgrepp till: Johannesevangeliet. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. På återseende med ett leende!
PS. Nu har det blivit en ny dag och precis om en månad, så blir det ännu en fest. Min älskade bror blir 50. Egentligen på studentdatumet. Men han kliver åt sidan en dag och vi firar honom dagen efter. Söndagen den trettonde kommer att göra skäl för namnet. Vilodagen. Festligheter kan vi inte sortera bort hur som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar