Pingsthelg och jag kan inte låta bli att tänka på mina teckenspråkslektioner på Polhemsskolan. I avsnittet för tecken om helger och högtider, så hamnade vi så småningom på just pingsten. Jag har för mig att den stod listad i första kolumnen, ganska långt ner. Där stod helgerna som infinner sig under årets första halva. När det gällde att lära ut tecknet för pingst, så krävdes det en förklaring. Något som eleverna kunde hänga upp tecknet på, så att det skulle bli lättare att komma ihåg det. I och för sig, den taktiken hade jag för nästan alla tecken som jag lärde ut. Jag brukade fråga eleverna: Vad tänker ni på när ni hör ordet pingst? Det var väntade och förståeliga svar. Ledighet, sommar, bröllop, fest, firande, god mat.
Självklart hör allt detta ihop med pingsten. Men om det inte hade varit pingst... Hade vi varit lediga då? Hade människor valt att gifta sig då? Hade vi nöjt oss med lite vanlig helgmat om det inte varit pingst? Det är något speciellt med pingst, eftersom dagen före pingstdagen heter pingstafton. Precis som julafton och påskafton är lite extra speciella och inte vanliga vardagar före en röd dag. Låt oss ta fasta på ordet firande. För på sätt och vis så handlar det om ett stort och mäktigt födelsedagskalas. Vem fyller år? Kyrkan! Det är kyrkans födelsedag den här helgen. Det behövs kanske en bakgrund innan vi smäller ihop en gräddtårta och blåser upp ballonger. Det är i senaste laget för att skicka ut inbjudningskort, men om vi hjälps åt så ska vi nog hinna få så många som möjligt med på festen.
Pingst betyder egentligen femtio. Så om några veckor så skulle jag kunna skriva: Grattis på pingstårsdagen brorsan! Hoppas du får en härlig dag! Siffran innebär att det nu har gått femtio dagar sedan påsk. Tiden går. På teckenspråk tecknas pingst med tecknet för röd, pekfingret mot munnen och därefter formas en låga över huvudet med hjälp av pekfinger och tumme. Jag kan minnas elevernas förvånade ansiktsuttryck och jag hade lust att säga att behåll den där mimiken till dess att ni ska teckna ordet förvånad. Men jag lät bli. Jag förstod att det för stunden räckte med att redogöra för pingsten. Så följde alltså en pingstberättelse. Vilket underbart yrke jag har haft. Att på betald arbetstid få berätta om det märkliga äventyret på pingsten. Någon representant från Skolöverstyrelsen var inte där och det var synd, för då hade de fått se hur skolan med bara ett litet tecken i teckenspråket kunde öppna upp för en kunskap och för en förståelse om vårt kristna arv. Det hör till saken att ingen av eleverna avled av denna insikt och de var dessutom så pass förnuftiga och tänkande varelser att de kunde välja om de trodde på det eller inte. Dessutom kunde de sedan teckna pingst och det kan vara användbart om de ska på pingst/bröllop eller jobba på pingst/afton.
När jag ändå är inne på skola, kyrka och tro, så ligger det nära till hands att skriva lite om skolavslutningar, men det kan få bli ett eget blogginlägg lite längre fram. Jag nöjer mig med att skriva att det är fruktansvärt trist att det finns skolledningar som tror att de ska kunna leva sitt liv och kunna tillgodose alla människors uppfattningar och trosinriktningar. Så länge de inte vågar stå för sitt lands kristna arv, så utarmar de myllan som alla de frön ska gro i som skolan är med och sår ut. Det skrämmer mig att dessa skolledare dagligen är i närheten av vår framtid, det viktigaste vi har. Jag kan inte för mitt liv förstå hur en stund i kyrkan skulle kunna fördärva våra barns framtid, när det finns knark, alkohollangning, sexövergrepp och annan skit att ta itu med? Jag är ledsen att säga den chockerande sanningen, men kyrkan har funnits i tvåtusen år. Den kommer att överleva nuvarande skolledningar. Det sitter nämligen inte i kyrkväggarna eller i kyrkbänkarna. Det sitter i tron på en Gud som aldrig sviker. Inte ens när människorna korsfäste hans egen son.
Vad har en röd låga att göra med kyrkans födelsedagsfirande? Är det tårtljusen? Vi backar bandet till det år då Jesus hade dött och uppstått. Han hade dessutom hunnit med färden till himlen. Vi firade nyligen Kristi Himmelfärdsdag. Du vet, då vi fick sovmorgon en alldeles vanlig sketen torsdag. När han lämnade lärjungegänget, så lovade han dem att de inte skulle vara ensamma. De skulle få en hjälpare, nämligen den helige Ande. Jag kan gott tänka mig att det inte var så lätt att få in detta besked i sunt tänkande hjärnor och det är fortfarande inte helt enkelt kan jag säga. Vadå Ande? Det visade sig att det behövdes inte så mycket tänkande. På pingstdagen svepte ett dån in över Jerusalem och en vind tog tag i hela området och där lärjungarna satt i ett hus och försökte hålla uppe livslågan så gott det nu gick efter att Jesus inte hade synts till på länge, så drog Anden in och över allas huvuden tändes en låga. En flammande låga av eld. Nu fanns nog inte ordet coooolt på den tiden, men säkert något liknande. Eller så blev de så paffa att de i sig själva inte kunde säga någonting. Men Anden gav dem förmågan att tala språk de inte hade kunnat tala tidigare. Hade jag varit där, så hade jag kanske talat flytande damin, ett av de många språken som talas i Afrika och i vilket det används speciella klickljud.
Hur som helst, så var detta enormt användbart, eftersom det just vid den här tiden hade samlats mycket folk i Jerusalem och nu kunde de höra berättelsen om Gud och om Jesus på sina egna språk. Detta kanske kan sägas vara det första riktiga inlägget i tolkdebatten? Vikten av att få information och budskap på sitt eget språk. Så att alla förstår. Det här med hänryckning som många pratar om som synonymt med pingsten, har egentligen inte något med pingsten att göra, utan det var diktaren Esaias Tegnér som skrev en dikt om extasen på våren efter en lång vinter. Jag är därför inte helt säker på att lärjungarna var så speciellt exalterade och hänryckta, när de upptäckte att de helt plötsligt, utan tre år på skolbänken, kunde ett nytt språk. Jag tror att de var förvånade och om de hade en tillstymmelse till humor, så tyckte de nog att det var lite ballt. Denna tanke står jag för. Pingstdagen var första dagen som tungotalet visade sig. Det fyllde då en funktion, eftersom budskapet spreds på alla möjliga språk. Det skapade samhörighet. Det skapade en mission. Det skapade en församling. När det däremot skapar utanförskap, inbördes beundran och titta-jag-kan-jag-känsla, då är det något helt annat och långt ifrån Gud och pingstens ord om den helige Ande.
Jag är lite rädd för att dagens Jesusmanifestation i Stockholm har en del inslag av utanförskap, inbördes beundran och titta-jag-är-kristen-jag-känsla. Det blir som en enda stor jättematch där deltagande lag är alla kristna vs alla icke-kristna. Jag är inte så mycket för manifestationer, utan blir mer imponerad av när en kristen människa gör något för en annan människa utan att det behöver stå på löpsedlarna. Jag är alltså inte speciellt imponerad av dessa stora fadderbarnsgalor där artister i TV-rutan talar om att de har ett fadderbarn. Det är säkert många som har både ett, två och kanske fler fadderbarn utan att det behöver sägas i TV. Det blir oftast mer fokus på artisten än på själva behovet hos barnen. Om nu Jesusmanifestationen håller fokus på Jesus, så är det bra, men risken finns att det blir mycket uppvisande av Hurra vad jag är bra. Det är inte speciellt svårt att manifestera när det rör sig om en massamling av tjugotusen. Det är upptryckt mot en vägg, när vi ifrågasätts om vår tro, som det visar sig hur stor plats Jesus har i vårt liv.
Jag är alltså inte direkt besviken för att jag inte har varit i Stockholm idag och dessutom har det varit en av de trevligare pingstaftnarna på åratal. Sonen har firat sin tjugoettårsdag och dottern har förberett sig större delen av dagen för att kunna gå på studentbal. Så vi har firat och fixat om vartannat. Över alltihop har solen skinit och dagen inleddes med frukost på altanen. Premiär för i år. Altanvistelsen gav mersmak och därför fick Eldemann följa med i bärbar låda. Melodikrysspremiär utomhus. I sådana stunder finns det inte mycket som kan slå njutningsnivån. Som om det inte räckte av njutning, så tog jag och Mr T en promenad till Wennbergs handelsträdgård. En smålänning som jag kan inte låta erbjudandet om pelargoner till halva priset gå till spillo. Promenad, Mr T, jeansshorts, växthus och så träffade vi sonens lågstadiefröken. När vi berättade att han fyller tjugoett idag, så häpnade hon. Jag tror det kändes lite som igår när han gick i Nyckelpigeklassen på Varva skola.
I afton har Mr T och jag vilat ögonen på en massa uppklädda balungdomar. Den ena bilen efter den andra rullade in på gården ute vid Engeltofta och när bilarna stannade vid entrén så steg prinsessor och deras kavaljerer ur. Vår dotter hade förvandlats från ihärdigt pluggande tjej till kvällens drottning. Det var nästan magiskt att se henne. Klädd i vackert röd klänning. Fina smycken och håret festligt uppsatt. Sminkningen var snygg och hon bländade oss verkligen. Mr T och jag följde på avstånd och fotade så mycket vi hann. Julia Roberts hade blivit arbetslös i filmen Pretty Woman om filmskaparna hade sett henne som hon såg ut ikväll. A Lady in red!
När vi kom hem, för vi stannade inte som paparazzis hela balkvällen, så firade vi återigen sonen med lite god mat och dryck, innan han försvann iväg i försommarkvällen för lite firande med kompisar. Nöjda, lite trötta, så kopplar jag och Mr T av med lite fotboll. Premier League-final. En nostalgitripp tjugoett år tillbaka i tiden har vi gjort också. Då var kvällshimlen alldeles röd över Oslo och en liten svensk gutt hade kommit till världen. Sju minuter över nio på kvällen och den norska hejarklacken i form av jordemor och hennes assistent kunde gå hem och känna sig nöjda över att alla deras hejarop hade gett resultat. På deras fråga:hvilket navn vil dere gi gutten? så svarade vi enhälligt: Han skal hete Daniel. For en fin navn, svarade de båda och log. När de sedan prövade att säga det, så lät det som Dån-i-el. Så vi emigrerade tillbaka till Sverige så småningom. På återseende med ett leende!
PS. Sonen delar sin födelsedag med sin faster. Så grattis Marie på din födelsedag! Hoppas den har varit härlig. Det är du värd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar