Arbetsfilial mitt nya ideal

Det här blir årets första kräftblogginlägg. Men vad står på, undrar säkert någon vän av ordningen. Kräftpremiären är väl inte förrän i augusti? Det är alldeles riktigt. Läckerbitarna får vi vänta med ännu några månader. Nu rör det sig inte om någon läckerbit, utan det handlar helt och hållet om bloggaren själv. Som den här dagen har antagit en något spännande ansiktsfärg. Hos Färgton tror jag den heter Nordsjö SensationElle och inte vet jag om detta kan klassas som en sensation, men franskans ord för hon passar bra i sammanhanget. Min ansiktsfärg borde kanske heta DumdristigElle istället. Eller rätt och slätt KoktKräfta.

Hur har nu detta gått till? Det finns bra dagar på jobbet och så finns det superbra dagar på jobbet. Idag har det varit en sådan där superduperbra dag på jobbet. Nästan så att jag får dåligt samvete för att jag har det så bra och att många andra kanske inte har det lika bra. Men så rycker jag upp mig ur Luther-träsket och tänker, men vad tusan? Det kommer väl solskensdagar när det står trettio plus på termometern och det är playan som gäller för alla andra, utom för mig. Så idag har jag njutit. Fullt ut. Ett påtagligt minne av detta har jag i fejjan. Att-Elle-Aldrig-Lär-Sig-Kulören.

Jag anlände till Stockholm på förmiddagen och fick trevligt sällskap ut till Fjäderholmarna. Sällskapet hade varit där tidigare, så jag kände mig lite som en lantis som inte hade varit på Fjäderholmarna tidigare. Stockholms närmsta skärgård. En härlig tur med en av skärgårdsbåtarna. Solen glittrade i vattnet och håret lekte i vinden. Det kändes helt underbart och jag konstaterade att vår huvudstad måste vara en av de vackraste i världen. Någon i sällskapet påstod att Prag är utsedd till den vackraste och på god andraplats kommer Stockholm. Idag, under båtturen, så kan jag inte tänka mig att det finns någon vackrare huvudstad någon annanstans.

En liten upphämtning vid bryggan i Nacka Strand, där Carl Milles-statyn stoltserar. Tydligen var den tänkt att placeras utanför FN-byggnaden i New York, men den ansågs för kristen. Så hamnade den i Nacka Strand istället. Löftesbågen. Med tio stjärnor av något slag, som mest såg ut som sådana där metallgrejer som polisen slänger ut på vägen när de vill stoppa bovar. Har ingen aning om vad det heter, men jag tror inte Milles tänkte på snuten när han skapade denna staty. På bryggan satt folk och kopplade av med öl och vin och jag tänkte: Jobbar inte folk? Tills jag kom på att samma tanke kanske slängdes ut från bryggan till båten. Där stod jag och njöt. En dag på jobbet.

Intressant att se den pampiga byggnaden som är Manillaskolan ute på Djurgården. Den körde vi förbi med båten och jag tog ett kort med min iPhone. Strax senare anlade båten vid bryggan och på ett av husen stod det: FJÄDERHOLMARNA. Precis när vi hade stigit av båten så upptäckte jag skylten som avslöjade att Mackmyra Whiskey har filial där ute. Attans, jag påminde mig själv om att jag hade en dag på jobbet, så whiskeyprovning tror jag blir svårrapporterat. Jag nöjde mig med att bli fotad av sällskapet. Jag poserade upphoppad på en bänk, pekandes på skylten och helt plötsligt var jag inte lantisen längre, utan jag var den som kom från området där Mackmyra Whiskey tillverkas. Företaget som har filial på Fjäderholmarna. Efter en dag därute så kan jag säga att jag önskar att Svenska kyrkans teckenspråkiga arbete i Uppsala stift också skulle ha filial därute. Vilken underbar plats! Har du inte varit där... åk dit! Någon gång mellan maj och september. Under den tiden går båtarna fram och tillbaka och restauranger och handelsbodar har öppet.

Jag som är på jakt efter en skrivarlya skulle inte tveka en sekund om någon hade en liten fiskarstuga att hyra ut. Något fyrtorn såg jag inte till, men för övrigt var det en perfekt plats för njutning och välmående. Vi promenerade runt en sväng och sedan blev det långlunch ute på en av bryggorna. Med solen i ansiktet. Med vattnet en meter från axeln. Med trevligt sällskap runt omkring mig. Du ska inte tro att jag klagar en sådan dag. Det finns trehundrasextiofyra andra dagar att göra det på. Ytterst motvilligt lämnade jag detta paradis. Det händer inte så ofta att jag tvekar inför hemgång vanliga arbetsdagar, men detta var ingen vanlig arbetsdag. Detta var dagen som jag fick som en bonus för att klara av alla andra dagar. Jag tog med mig fina minnen och foton hem. Jag tog med mig glädjen i mitt hjärta och som sagt, jag tog med mig kräftkulören.

Som om inte dagens upplevelser räckte, så har jag ikväll spenderat över en timme i telefon med min allra bästa tjejvän. Det ska erkännas att det kan gå mycket lång tid emellan varven, men det behövs bara ett hej, så är vi där vi alltid har varit. Mycket nära varandra. Det blir alltid en blandning av skratt och gråt. Allvar och lek. Vi har upplevt mycket tillsammans som kollegor och ibland behöver saker och ting inte uttalas, vi förstår ändå. Jag tackar Gud för min vän, med det mycket passande persontecknet för busig. Hon lever upp till det! På återseende med ett after-sun-lotionerat leende!

PS. Nog har solen skinit idag... Så passande eftersom det är Världsdagen för meteorologi. Undrar hur John Pohlman och Åsa Bodén firar den? Jag tror inte att de har varit på Fjäderholmarna i alla fall. Där borde jag ha sett dem. Större är inte den platsen. Däremot såg jag ett ortodoxt sällskap med en biskop i täten, tätt följd av ett gäng kostym- alternativt kaftanklädda män. Biskopen rökte någon slags cigarell och såg ut att njuta av livet. Placerad i skuggan. I den svarta utstyrseln sitter man nog inte självmant i gassande sol. Om han inte hade ett inbyggt solcellsanläggning innanför klädseln förstås. Jag tippar på att han har annat att tänka på. Så där biskopskt högt uppe, med översyn över allt och alla.